Att resa och titta bort

Jag går igenom bokhyllorna och hittar anteckningsboken från 2005 när jag reste runt i Asien. I takt med att jag vänder sida växer klumpen i magen. "Jag vandrar längs Bangkoks gator. Den obeskrivliga hetta som för snart två månader fick min kropp att utlysa undantagstillstånd är inte längre lika smärtsam men fortfarande långt från behaglig. Hysteriska Khao San Road är i en klass för sig och att undvika att bli överkörd samtidigt som man vänligt men bestämt säger nej tack till försäljarna, som med minst sagt tvivelaktiga metoder försöker - och lyckas - fånga ens uppmärksamhet är en konst som jag med nöd och näppe lärt mig bemästra, i alla fall hjälpligt. Utan för Khao San Rd är allt som vanligt, trafiken vansinnig, smoggen till synes ogenomtränglig och tuk-tukförarna lika uppgivna. Where you go miss? Jag tittar bort. Jag vandrar längs gator fyllda av ren och skär desperation av sällan skådat slag. Mammor säljer sina döttrar för en spottstyver, fäder övervakar sina söners försäljning av halvhjärtat komponerade smycken och åldringar sitter på gatan och säljer allt från kattungar till väckarklockor. Kanske kanske räcker dagens förtjänst till mat. Jag tittar bort. Jag vandrar längs gator där munkarna samlas efter morgonbönen, samlas för att ta emot sina landsmäns gåvor, uteslutande mat. Jag möter munkar och de allra flesta slår ner blicken, de vill inte se mig, inte se på mig. Och jag, jag vill inte heller se. Jag tittar bort." Jag åkte vidare, från Bkk till Koh Samui och hade jag vetat innan vad som väntade mig hade jag aldrig åkt. "- Hundra baht för en natt, vad tror du om det? Det räcker va? Han skrattar, sjunker ner på barstolen och tittar frågande på kvinnan bakom disken som han just försökt köpa. Hon rodnar och slår ner blicken. Till slut säger hon, på mycket knackig engelska att hon är rätt säker på att hennes pojkvän inte skulle gilla det. Men, replikerar mannen, han får väl inte veta, eller? Mannen vänder sig mot mig och frågar, vad tycker du? Är hundra baht rimligt? Återigen skrattar, skrockar, han och jag vet att jag tänker att nu är det kört. Jag blinkar bort tårarna, betalar min Singha, tittar på honom med avsmak och reser mig och går demonstrativt därifrån." Det är en stor klump i magen nu och man måste samla alla känslor till kraft att göra något.