Kort fran Sydney

Framme i Sydney sedan nagra dagar tillbaka. Kopiosa mangder intryck pa liten tid och darmed mycket att bearbeta. Det ar morgonpromenader i ensamhet, det ar down town eftermiddagar och det luktar magnolia och eucaluptys och det ar att aterse dar vi bodde och det ar julafton fast ingen bryr sig och det ar varm asfalt, ja jag vet - klyschigt och det ar gemenskap och utanforskap pa samma gang. Men det ar ocksa saklart radsla och saknad och langtan. Givetvis, och det ar sa svart fast jag ar mycket bra pa att latsas som ingenting, en initialt till synes framkomlig vag. Svart att processa men det loser sig, saklart. Men det ar valdigt snurrigt nu, det hela. Tack alla ni, ja ni vet. Hinner inte skriva sa far forsoka kommunicera via bloggen istallet, i alla fall nu sa har i borjan.

På väg till andra sidan

Nu, mina vänner, ska jag åka. Först London, sen Hong Kong och så slutligen Sydney. Eller ja, slutligen är ju Perth men ändå. Vi hörs!

Världsfin komplimang till ingen

Jag vet inte vad vi pratade om riktigt. Det var nog ett samtal om att försöka sätta ord på saker som känns, ett med andra ord ganska svårt samtalsämne för oss både då vi till och från (mest till) betraktar oss själva som oförmögna att göra just det. Så är för övrigt inte fallet, vill jag med viss bestämdhet hävda. Övning ger ju färdighet som någon skulle sagt. Men, jag försökte förklara och menade att när det känns så, att personen är någon man kan vila i så är det fint, rätt så stort och tryggt. Ju mer jag sökte förklara desto fumligare lät det men jag behövde inte, hon förstod precis hur jag menar. Det måste vara den finaste komplimangen någonsin sa min vän och det är mycket möjligt att hon har rätt. Att vila hos någon betyder att man kan vila trygg i förvissningen att man delar någon slags grunduppfattning om tingens varande och vetskapen om att samma onda som jag känner känner Du. Då måste man ligga nära och kanske långsamt och varligt stryka med handryggen längs en len kind, stillsamt försöka kuva gråten som letar sig längre och längre upp i halsen bara för att misslyckas och istället resignerat låta tårarna tyst leta sig nerför egna blossande kinder, envist fästa blicken i väggen, blinka snabbt några gånger och tänka att det är fint att vila. Vila hos Dig men också i den betryggande förvissningen att jag är många och att det är det finaste av allt. Det är nog det enda botmedlet för det finns inte EN person att vila hos.

Försiktigt förväntansfull

Jag kan nu nästan skönja slutet på flyttprocess nummer två inom loppet av kort tid. Det är sannerligen mycket att stå i när man ska lämna landet ett tag. Alla förberedelser och praktiska arrangemang runtomkring gör att det blir omöjligt att hinna tänka på den konkreta anledningen till varför jag stressar runt med alla att-göra-listor (för ja, jag för ett ansenligt antal sådana). Men, nu börjar jag kunna fokusera på vad som komma skall och det är en samling svårdefinerbara känslor det rör sig om. Skräckblandad förtjusning är nog det hittills bästa sättet att beskriva det. Men så glider jag in här, här och här och tänker att det kommer nog bli bra, väldigt bra. Förutsättningarna för att jag ska få det bra är ju gynnsammare för mig än för många andra.

Ibland tänker jag att det inte är bra att göra såhär, vad ska jag kalla dem - världsliga saker. Hur kan man egentligen tillåta sig själv att åka, lämna och nonchalera alla saker som behöver göras och som egentligen absolut inte låter vänta på att göras. Det är egentligen osmakligt av mig - åka till andra sidan jorden och göra sånt man gör där istället för att stanna i Sverige och axla lite av det ansvaret som för åtminstone ett tag sen var så självklart. Ett litet dåligt samvete alltså. Jag har lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till den skulden.

Från LV till juletider

Fortfarande känner jag att jag inte räcker till på långa vägar, en för all del objektivt sett riktig känsla får jag nog tillstå. Och så kan det vara men det viktigaste kommer att hinnas med. Förändringar är inte det jag är bäst på, så skulle man kanske kunna sammanfatta läget just nu. Inte för att jag är bitter eller så - tvärtom. Jag är full av tillförsikt och förtröstan som sig bör såhär i juletider. Möjligen är jag bara besviken över att något som jag trott och litat på och antagit varit beständigt istället var väldigt flyktigt och väsenskilt. Jag är emot flyktiga saker. Det gör ont när man förstår hur det egentligen ligger till och den besvikelsen är så mycket mer ledsam än den som infinner sig när man skalar av det hela och bedömer det på ett annat plan. Det personliga är ju politiskt, det är inget nytt. Well.

Det händer saker hela tiden kan man säga. Till exempel har SSU inte förstått någonting. Det är synd, det hade varit väldigt mycket bättre om de faktiskt samlat sig och gjort verklig nytta. På sin plats att välkomna det här. Sjuk terroristlagstiftning. Lek med tanken på att "kampen mot terrorismen" i sig är farligare än den faktiska terrorismen. Och så såklart en synnerligen osmaklig och djupt antifeministisk reklam från Ryan Air. Slås också av det orimliga i att någon med resväska från Louis Vuitton faktiskt skulle resa med Ryan Air. Skulle inte tro det men trots allt syns det en väska i femsiffrig prisklass.

Pricken över i:et

Som om det inte räckte ändå: influensa/magsjuka. Just nu vill jag inte åka, jag vill vara hemma och bli frisk och fira jul. Jag är lite irro och uppgiven nu kan man säga. Jag känner att jag inte kan svara upp mot förväntningar, jag snarare dukar under från dem och reagerar med att dra mig tillbaka ännu mer. Nej, nu tror jag bestämt att jag ska hålla för idag.

Utmanad

Det är väl egentligen ganska givet, att det bland annat blir bloggen som blir lidande när allting snurrar i oerhörd hastighet runt omkring. För så är det och jag måste verkligen fokusera just nu. Det och göra prioriteringar vilket i sig inte är så svårt, det är uppföljningen som är en väldig, låt mig kalla det - utmaning. Jag tänker för mig själv väldigt intensivt att det ska bli bra, att det kommer bli bra och att det löser sig. För så är det. På nåt sätt.