Kärlek

Jag lyssnar på Eldkvarn och tittar ut genom fönstret på jättesupersnabba tåget från Älmhult till Stockholm. Skog, skog och skog. Och skogen är härlig på sitt sätt men havet, havet är mitt bästa. Jag känner mig fångad och trängd utan havet så det är en befrielse att närma sig havet och jag kan knappt bärga mig. Jag har eventuellt en kärleksrelation med Stockholm, jag blir alldeles pirrig i hjärtat nu när jag är på väg hem, det känns som kolsyra i blodet och jag vill vara fin och ta tillvara varje minut. Det är faktiskt så att Stockholm är det enda stället på
länge som verkligen blivit hemma. Hemma på riktigt. Jag vet, jag var rastlös och längtade bort i vintras, jag vet. Till saken hör ju då att jag är en sådan som alltid kommer längta bort ibland, oavsett var jag är. Men jag har aldrig längtat bort så lite som i Stockholm. Mycket gott betyg. Och det är klart att Sthlm har sina fel och brister och är en pretentiös stad så det står härliga till rätt ofta men så är det ju i alla relationer har jag förstått, man får ta det onda med det goda och har överseende. Nu ska jag sätta på mitt finaste och rödaste läppstift för nu är vi snart framme!

Ingen lust

Absolut ingen matlust. Lite hungrig men tanken på att äta gör mig så uttråkad och irriterad. Vill ha dropp så man får i sig det man behöver men slipper tänka/handla/äta/fatta beslut. Och nu måste jag föra till protokollet att nej jag vill kanske egentligen inte ha dropp för det betyder ju att man är sjuk blabla. Men ändå. Jag är liksom trött på alla smaker. Trött på basilika, rödbetor, mozzarella, cashew, timjan, keso (som är en ickesmak iofs), kesella, fil (halsbränna), gurka (fy fan vad jag är trött på gurka), avokado till och med är jag trött på. Och jag älskar avokado. Och nej, jag dör inte om jag inte äter det finns att ta av tack så mycket. Men orken, orken liksom är ju ganska nära förknippad med maten. Därför jag är så slö tänker jag

Hallau

Man måste inte kolla på fotbollen ikväll va? Det är ju ändå slut för Sveriges del, då kan man ju inte behöva titta? Tack, nej tack.

Eremit

Alltså. Den här eremitgrejen som är going är lite intressant. Jag har ett så ofantligt stort behov av att vara ensam just nu. Jag har blivit helt avprogrammeras och planerar in ensamhet och tid för att få vara ifred. Saker som jag inte känner hundra för eller som inte magkänslan direkt nappar på avstår jag med en självklarhet som jag inte tidigare upplevt. Jag njuter av att träffa mina vänner och höra allt klokt och roligt men är noll intresserad av nya bekantskaper och perifera saker. Har märkt att många som likt mig själv bor på hotell själva ofta sätter sig i lobbyn och jobbar eller kanske "jobbar" och semiumgås med andra (eftersom vi alla är kollegor om än ibland avlägsna sådana). Skulle aldrig, aldrig falla mig in. Eller ja, ett glas rödvin skulle förvisso falla mig in men inte det andra, tack tack. Det är normalt väl?

Karin

Ska ha mycket tack för det var hon som tipsade om att det såklart gå att mobilblogga. Och nej, inte cykeln Karin, vännen Karin. Cykeln Karin står hemma i källaren och i bästa fall begrundar hon sina synder. Till helgen när jag kommer hem ska jag ta hand om henne så vi hittar tillbaka till varann.

Kvällsspring

Kan hända att jag passerat nån slags gräns nu. Jag gav mig ut och sprang. Kl 22. Men bara 6 km så det var inte så dysfunktionellt ändå. Däremot väldigt skönt och renande. Springet är som en fristad där jag får vara ifred och inte hantera. Bara springa och tänka på genomsnittshastigheter och kilometrar och andningen och såna där springtankar. En sak som jag kanske borde oroa mig för lite är att springet är som en tröst. Så fort något går mig emot eller jag känner mig vilsen vill jag ut. Ut. Ut. Ut. Det är inte ens så att det bara är när de dåliga känslorna kommer som jag direkt tänker spring, nej det är när det kommer känslor överhuvudtaget. Det är normalt väl?