Nej inte än

Ibland brukar jag roa mig med att gå tillbaka i bloggen, årsvis. Sådär att man bläddrar tillbaka för att se vad man gjorde vid denna tiden förra året. Bara att vid denna tiden förra året, nej jag kan inte gå tillbaka dit än, jag kan verkligen inte närma mig det. För ett år sen var jag och C i Rom. Let´s not go down that road tänker jag.

Allt går bra

Plus kolla att jag har världens bästa jobb. Jag har ett jobb som jag längtar till och som jag får nypa mig lite i armen för att fatta att jag verkligen har landat. Man kan säga så, att man landar nåt? Känns som typiskt säljprat eller? Men jag är inte säljare. Och jag orkar inte förklara vad jag egentligen gör men detta är ju viktigast: Jag älskart. Och det är faktiskt det som är det viktigaste nu och ska ta all tid och uppmärksamhet och sånt. Och såklart händer det såhär att jag tänker på alla jävla historier á la: "när jag var fokuserad på mitt nya blabla whatever så rätt vad det var hände det, det bara small till". Jamendetärvälklart att jag tänker att det ska hända så. Men det kanske det gör också, eller så gör det inte det och då går det också bra.

Men skit i det då

Jamen ok. I surrender. Jag gör en pudel, blabla vad som helst. Jag skiter i det här med den stoooora omvälvande, livsomställande, avgörande kärleken. Jag tänker att kanske är det inte för mig, kanske har jag fått mitt, kanske är det skitsamma. Jag har i alla fall inte varken tid, tålamod eller en själ som klarar av mer sorg, besvikelser, brutna löften, ångest, ont och sånt jävla skit. Det är inte jag alls upp för så då förstår jag så lämnar jag walk over istället. This too shall pass. Även så när jag tänker på det så, alltså, det här är ju inte fy skam för den delen. Det går ju bra och det är inte så att jag dagligen går runt och tänker att det är nåt stort svart hål inuti som det där stora ska fylla (ha.ha.ha). Näsch då. Inte då.