Bang: Jag älskar dig!

Helst ska man undvika att vända på dygnet, det blir så dåligt då. Särskilt om man har väldigt mycket att göra/skriva. Oavsett vilket, hittade nya Bang på Pressbyrån. Blev glad. Den stod på prettohyllan ihop med Populär Historia och sådär. På hyllan precis där man kommer in står porren. Det kan man ju kanske tycka att det är dåligt och det är det ju men ännu sämre är ju att det liksom inte uppfattas som ett dyft, jag vet inte - besvärligt, att sälja porr. Man behöver inte gömma den, man behöver inte svarta små påsar och man behöver definitivt inte skämmas. För det är ju som Dr Phil säger "once the testosterhone hits a guy, nothing can stop him". Vad kan man egentligen begära? Så jävla mycket mer. Nu börjar det spåra det här, nu ska jag sluta och gå och läsa istället.

Man med svart hår och attityd

Det här är ju som redan av många andra påpekats väldigt dåligt. Jag vet att pappa ofta råkar ut för det, fast inte lika allvarligt. Han är en i alla avseenden trevlig och sympatisk man i 60-årsåldern som reser mer än vad som är bra för honom (och mig, jag hade gärna haft i alla fall EN bror istället för tre systrar). I alla fall, nästan varje gång han kommer till Europa ska han tas åt sidan och "pratas" lite med. Förhållandevis ofta vinkar de också honom åt sidan när han kör över Öresundsbron också. Och jag menar - det är ju inget konstigt att man blir misstänksam. Tänk dig själv, en svartbuskig man i en hyrbil, det fattar ju vem som helst att han 1. smugglar knark 2. har en liten bomb 3. ska till universiteten och uppvigla. Better safe than sorry. Varje gång han visar sitt svenska pass brukar det lösa sig. Ifall han visar det passet han använder när han ska till Israel i alla fall. För just det, han har ju två pass. Ett med stämplar från arabländer och som följaktligen inte går att använda sig av när han ska till Israel (inte så ofta, tack ska du ha) och ett som alltså är reserverat för Israel och USA.

Opera och lunch

Det fina med att tentaplugga är att man kan sätta lite guldkant på tillvaron. Man kan bland annat installera itunes och ladda ner (köpa!) otroligt mycket för mycket musik och lyssna på "Nessun Dorma" alldeles för högt för vad som uppskattas hos grannarna. När man gjort det klickar man vidare till Bocelli och sen varierar man mellan honom och Pavarotti. Vidare kan man laga otroligt god lunch. Efter recept, lite tråkigt i och för sig men sparar tid. Idag bjuds det på följande; lammfärsbiffar med bulgur, grönsaksröra och lite yoghurtsås.

Med lite tur, en stor portion tålamod och välvilja från lilla affären bredvid ska jag nog även kunna åstadkomma det som Tasteline kallar glacerad chokladkaka. Med hallon.

TP-kväll

Sällskapspel är ett underskattat sätt att umgås (den här uppfattningen kan mycket väl vara direkt avhängig utfallet av just dessa spel, hade jag alltså precis förlorat hade jag sannolikt varit av motsatt uppfattning). Nåja. Det är alltså, under förutsättningen att man är en normal människa, roligt att spela spel. Normala människor tål att förlora, en kategori jag näppeligen kan betraktas tillhöra. Och därför var det med stor förnöjsamhet jag konstaterade att det blev jag som tog hem segern. Det som kan irritera mig är att jag missade på en del frågor som jag absolut borde kunnat. Sport är den enda kategorin som jag kan acceptera att jag svarar taffligt på. På tal om de olika kategorierna och frågorna, det är förbluffande hur många frågor som handlar om män. Det är författare, idrottare, tvgestalter, kungar, prinsar och krigare och samtliga är män. Och så emellanåt nån fråga om någon kvinna - mest som alibi. Man blir så trött. Och nej, att fler frågor i TP ska handla om kvinnor är inte en viktig feministisk fråga som står högt på dagordningen men det känns bara så, så typiskt. Och det är det ju också för den delen.

Om kärlek

Om kärlek. Ingen vet vad det är och ingen vill egentligen veta. Jag vet inte och jag tvekar på om det spelar någon roll, jag tror inte det. Jag vill inte veta. Men jag kommer ihåg när du kallade mig vacker första gången och hur du tittade på mig med respekt och värme. Kanske är det det som är kärlek. Då var det det i alla fall. Jag ler lite när jag tänker på hur det var när du träffade mamma och pappa första gången och hur jag satt på mammas sängkant på kvällen när du gått hem. Jag minns hur det kittlade inuti och hur hon inte så gärna ville lyssna men ändå låtsades lite. Jag minns gången när systrarna var på besök och det var ont om sovplatser och jag frågade dig om jag fick komma över. Jag minns hur jag en gång när vi precis träffats somnade i trygg förvissning om att du skulle höra av dig under natten ty så gör man väl när man är ute på krogen? Du gjorde inte det. Du var för gammal för sånt sa du. Det var mycket som du var för gammal för skulle det visa sig. Jag kan nästan förnimma lukten av din parfym men bara nästan. Jag kommer ihåg hur berusande det var att älskas av dig och hur jag livnärde mig på det. Och det var nog tur för det fanns inte så mycket liv i mig då, inte mycket mer än det du tillförde. Jag andades dig. Jag minns hur du köpte den där dyra och exklusiva chokladen som jag tycker om. Och jag kommer ihåg att jag slängde den och nu när jag skriver om det blossar kinderna. Det var kärlek som slängdes. Jag minns de där dåliga dagarna. Det finns särskilt en söndag som jag minns. I början på augusti förra året. Jag minns att jag var så rädd så rädd, och att du också var det. Men så virade du in mig i dina armar och höll hårt och torkade tårarna och drog bort hårtestarna som fastnat i tårdränkt ansikte. Du drog in mig under ditt täcke och jag vill minnas att du klappade mig på huvudet och hyssjade mig. Alla de sakerna, alla de här -bra- sakerna. Det är kärlek. På samma sätt som kärlek är avsked.

560 kcal och två Treo

Jag överväger att byta frukostvanor. Eller, kanske snarare uppdatera mina för all del rätt sorgliga sådana. Den där lilla Ola som leker med ett gäng andfådda barn i skogen på bästa sändningstid hade den goda smaken att berätta om sina frukostvanor i TV igår (detta vet jag eftersom jag, uppenbarligen, befann mig någonstans med tillgång till tv). Och här kommer det, crescendot; till frukost kan man äta choklad (Schweizernöt) och så kan man dricka Treo. En, och detta är viktigt, dubbelTreo. Detta kan man göra till en vana lika självklar som den att dricka ett glas Resorb om man kommer hem mitt i natten och har en viss föraning om att morgondagen kommer präglas av trötthet. Resorb är till för

att återställa vätskebalansen vid fysiska påfrestningar som tex. varmt klimat eller hård träning

men alla vet ju att man dricker Resorb för att slippa vakna och i panik springa till närmsta kran. Nu väntar jag bara på att Treo lanseras med annan smak än citrus för den är inte så god. Sen blir allt bra.

Gratis tips

Här förstår ni ska ni få ett litet tips av mig, helt gratis. Om man hamnar i en situation där man sitter vid ratten i en bil och väntar på att man ska få rött ljus. Då kan det vara såhär att det finns en fil till. Och då, då brukar det vara såhär att det finns ett trafiklyse för trafikanter som ska rakt fram och ett för de som ska svänga exempelvis höger. Det är inte alltid de här två lysena visar samma färg (då hade det blivit anarki och det tycker ingen om). Utan ibland kan det vara såhär att lyset för trafikanter som avser svänga höger blir grönt medan det andra lyset fortsätter vara rött. Inga problem och inget svårt. Nu ska jag berätta för er hur jag tycker att man ska förhålla sig om man står främst i bilkön och ska rakt fram. Då, mina vänner, då ska man fortsätta stå stilla och frustrerat leka med dragläget. Man ska -inte- ställa in rätt kanal på radion, inte heller prata med sin kollega och absolut, och här kommer poängen, inte under några som helst omständigheter köra.

Om blanka ögon

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.

Ja, Miss Li, det hade jag kunnat. Men jag tror inte att jag varken kan eller vill, det hade varit så ovärdigt och orättvist. Alla som inte kan välja då? Det hade inte varit rättvist, även om ordet rättvisa gör att det flimrar en aning framför ögonen. Det som rubbar mig är precis också det som gör att man kan andas fritt igen. Om man vill överleva måste man stänga av -givetvis- men det är när man ställer om igen som det verkligen känns. Då blir det dessutom skoningslöst och naket samtidigt som det gör våld på min själ. Det är då man tänker att det kanske inte går. Det kanske inte går för det blir helt enkelt för tungt att bära. Det kanske inte går för att det känns så ensamt. Kanske kommer det där blanka i ögonen igen, det där blanka som inte är feber utan som blir av den där känslan att det inte går att ta in mer. Fast det gör det ju alltid, att in går men det är vid bearbetningen som det blir fysiskt smärtsamt. Det är då den kommer, den där känslan som gör att det svider innanför huden, svider och bränns. Det känns som att det som gör ont och som bor inuti måste få komma ut, man vill skrika, klösa och gråta. För det känns bättre efteråt men också för att det inte finns något slut och för att det går en miljon dåliga saker på en bra.

Thente

Den här bloggen kan man läsa. Ibland finns det rätt högt underhållningsvärde. Eller så är det bara jag som ler lite åt vissa formuleringar.

Heja

Utan Expressen skulle man inte vilja leva. De har en trevlig omröstning idag. Om artisten Carola. Artikeln som föranleder det hela handlar om Carols vikt och om proteindrinkar (vilka under alla omständigheter är vämjeliga att äta/dricka). Hursom, frågan lyder; "Behöver Carola banta?" Som sig bör finns det två alternativ; 1. "Ja, det är viktigt att hon är snygg". 2. "Nej, hon är där för att sjunga". Jamenvabra Expressen, verkligen nyanserat.

Besvikelse

Idag är det söndag och söndag innebär i princip alltid några timmar på jobbet men med lite tur också DN, en långpromenad, slottsstek och opera. Sån tur har jag inte idag men kanske nästa helg. Jag orkar inte läsa mer Aftonbladet eller Expressen. Det är lätt att förgås av irritation över att man i mediaSverige bara tycks vilja föra pseudodebatter och vara tokiga. DN kommer til Maxi i eftermiddag så fram tills dess får jag läsa kurslitteratur och Kallifatides. Det är mest svammel nu.

Det är utmaningen

Säkert är det så att yrseln och andra dåliga saker hade så om inte upphört så i alla fall avtagit om man avvecklade de moment i ens liv vars primära uppgift tycks vara att stressa en. Men det är liksom ingen sport om man gör det.

Mia och Klara

Vid upprepade tillfällen måste jag avvärja impulsen att ta datorn och kasta ut den genom fönstret. Det är oerhört irriterande med dålig bandbredd men när datorn slutat buffra och Mia och Klara gör entré så är det värt det. Det är genialiskt och befriande. Också för att humor brukar vara reserverad för män. Här är humorSverige; av män för män. Och därför, därför väntar jag så gärna på att datorn buffrat klart.

Kausalsamband

Jag önskar att jag hann uppdatera bloggen men si jag är väldigt upptagen nu. Jag skriver en liten petition till Aftonbladet som jag innerligt hoppas att de avser ta i beaktande. Jag är nämligen av den uppfattningen att man ska vara konsekvent och det gäller rimligen också journalistiken. Därför tycker jag att man nu ska kräva av alla som någonsin sagt ordet "fotboll", alla som någonsin tittat på fotboll eller som kan namnet på en spelare i landslaget nu ska stå upp och ta avstånd från fotbollsvåldet. Det är motbjudande att folk tiger ihjäl det här. 88 fotbollshuliganer togs nämligen omhand i helgen efter att de stämt träff i Åstorp (ja, allvar) för att slåss. Samtliga är misstänkta för våldsamt upplopp samt misshandel. På HD kan man också läsa sig till att bråket -inte- skedde i direkt anslutning till någon fotbollsmatch. Åter till kvällstidningarna, jag undrar om man skulle kunna dra igång någon slags namninsamling nu - för att visa vår avsky mot det eskalerande våldet. Och som sagt, kräva av varje person som någonsin kommit i kontakt med fotboll att de tar avstånd från det här.

Well

Det där är ju inte riktigt sant. Läpparnas bekännelse är ju faktiskt värt lite grann. Men action speaks louder than words.

Könskrig - eller "Könskrig"

Nej jag har inte läst den än men jag tänker göra det så fort som möjligt. Särskilt ser jag fram emot Isobel Hadley-Kamptz text men också Katrine Kielos. Läser DN på nätet (av den mycket enkla anledningen att det på riktigt är svårt att få tag i DN här) och intervjun med en av redaktörerna, Tove Leffler. Rubriken är för övrigt "Sexismen lever farligt". Bara en sån sak. I alla fall, det är vanskligt och direkt opassande att ge sig in i någon diskussion när man inte ens läst boken (kolla bara hur det gick för Mr skriva-recension-innan-boken-ens-kommit-ut på HD, han fick sparken) men ändå. Leffler och redaktör nummer två, Elin Alvemark konstaterar att könsrollerna befästs allra mest i våra privata relationer och även om jag kan tycka att det är överflödigt att rangordna så har de ju alldeles rätt. Det är ju det som är den springande punkten men är det nytt? Vi vet väl att patriarkatet är överallt och då inkluderas våra privata kärleksrelationer såväl som relationer till arbetskamrater. Ingenstans slipper man undan patriarkatet, inte ens bland de mest edsvurna feministkillarna. Och det är rätt viktigt att komma ihåg. Läpparnas bekännelse, är som redaktörerna konstaterar, inte värd fem öre.

En god bok

På min inköpslista: - Myggor och tigrar av Maja Lundgren - Mig äger ingen av Åsa Linderborg - Aldrig ensam, alltid ensam - samtal med Göran Persson 1996-2006 - Kanske nån mer bok av Lessing. Kanske. Och ja, jag vet att jag är sent ute och sådär men bättre sent än aldrig. Och jag räknade med fler böcker i födelsedagspresent resp inflyttningspresent men det är tydligen väldigt svårt att förstå att en bok är den bästa presenten.

Fri från televisionen

Stick i stäv med diverse löften om att inte dryfta något av privat art måste jag ändå bekänna följande, jag äger ingen tv. Därför har jag mycket svårt att tillgodogöra mig i princip en enda artikel i kvällstidningarna. De handlar uteslutande om Idol, Filip & Fredriks program och några ensamstående mammor och deras preferenser (en vill ha choklad över hela kroppen, en annan vill absolut inte bli slickad i örat och den tredje tar tillfället i akt att berätta om den gången affären hon befann sig i blev rånad). Intressant för övrigt att när kvinnor medverkar i sådana här program gör de det i egenskap av mammor men när män medverkar gör de det som yrkesmän - nämligen bönder. Men det är bara en parentes. Nåja, det är bra att slippa tv. Synd bara att jag inte har snabbare bredband, det hade underlättat när man ville se lite nyheter eller så.

On men

Män vars liv tycks gå ut på att dunka varandra i ryggen kan mycket väl få det att vända sig i magen på mig. Men inte i närheten av så mycket som det faktum att de tillåts göra det överallt, utan undantag och utan tillstymmelse till andrum för oss andra. Jag har ett axplock (och ja, jag ska lära mig att länka ordentligt). Här har vi ett gäng män som luktar; http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article1047941.ab Det här är mest bara roligt. What goes around comes around; http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1057471.ab Det här är dåligt på riktigt; http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=700975 Så här kan man fortsätta i evigheter. Det slutar aldrig.

Hej politik, hej då dagbok

Tredje gången är detta. Som jag försöker skriva ett riktigt inlägg. Förra bloggen stängde jag, den gav så dålig eftersmak. Så dålig eftersmak som jag misstänker att bara en privat blogg kan ge. Det är inte det vi vill komma åt, dålig eftersmak får man varje dag ändå, det är bara att läsa DN eller titta på Adaktusson på TV8 så ska du se att man mår rätt så dåligt. Det finns givetvis bot och bättring (för mig, inte för Adaktusson) och nu ska det bli ordning på torpet.