Ett år

Tycker inte om när det har gått år. Tycker inte om när man kan minnas och åka tillbaka och känna dofter och känslor från då. Särskilt inte det svåra. Vill jag inte minnas. Ett år. Att säga så, det har gått ett år sedan. Kan inte.

Kusmi

Jag dricker Anastasia eller vad det heter ingen vet. Svart är det i alla fall och jag tänker på att nu blir det ljusare igen. Ute.

Heureka

Jag har gnällt och gnällt på att allt är fult och dåligt och antiintellektuellt och perifert. Men det kanske inte är så. Det kanske finns ett pågående intellektuellt samtal om saker som är viktiga och betyder något bara att jag inte närmar mig det. Jag kanske har varit för upptagen med att försöka hitta Den Stora Kärleken (går ej) eller dricka vin (pass) och röka många cigaretter (man ska inte) och läsa Aftonbladet (rekommenderas ej). Saker och ting ramlar ju mycket sällan ner i huvudet på en utan man får söka sig till rätt saker. Till sammanhang som man vill vara i. Istället för att gnälla på att allt är ointressant och ovärt kan man ju faktiskt själv hitta de kontexter där man trivs. Så jag gör det.

F. U. L. T.

Allt exakt allt är fult. Det är fula jackor och fula frisyrer och fula säten på tåget och fult smink och fula naglar och fula vägar och fula bilar som aldrig borde sett dagens ljus. Allt allt allt är fult. Jag behöver lite vackert. Jag behöver kanske glitter ingen vet. Definitivt behöver jag vackert och lite liksom mindre jävla fult hela tiden. Jag orkar inte med det fula. Och ja vafan det fattar jag väl att jag projicerar. Skiter väl jag i. Gör jag om jag vill.

Göteborg

Till Göteborg. Eller på det tåget men ska ju till Uddevalla. Jag och Bruce Springsteen är på väg och ja, en hel del andra också men de sitter ju inte i mina öron. Det är en ny väg. Jag brukar ju åka Malmötåget. Tycker om ny väg. Känner inte den än men om några veckor eller månader har vi nog etablerat en relation. Det är mörkt och tyst och tie grader kallt ute och inte ett dugg lustfyllt. Det är stora säten på X2000 och man får kaffe hur mycket man vill och kanske finns det en dn också. Jag tror det blir en fin vecka. Ska låta kroppen få minnas hur det är att bli endorfinhög och känna serotoninproduktionen öka och tillfredsställelsen i att övervinna rädslor. Springa. Igen. Som i somras.

Mest av allt gör jag:

Drömmer om detta: 1. köpa böcker. 2. Ha tid att läsa dem. Till exempel "Allt ska vara kärlek". Allt som Bodil Malmsten nånsin skrivit. "Stäpplöperskan". "Jag ringer mina bröder". Ann Heberleins senaste. Mer Doris Lessing. Jonathan Franzén. Susanna Alakoskis senaste. Aron Etzlers. Virginia Woolf. Mer lyrik fast jag har så dåligt tålamod. Definitivt mer lyrik.

Kärlekshistoria (på upphällningen)

Alltid bäst på natten. När jag är i Stockholm som är mitt enda nej inte enda men mesta hemma och ja, trots det; trött på det. Det är lite vemodigt ändå. Den staden som är mest hemma av alla och som är mitt hem räcker inte. Jag tröttnar och det har gått fyra år. Med mina mått mätt är fyra år länge så det är på så sätt ganska odramatiskt. Hemma på helgerna. Borta i veckorna. Längtar hem i veckorna och njuter av att vara här men ändå alltid nöjd på söndagen. Åka. Komma hem. Åka. Och när jag är hemma gör jag saker som jag blir glad av och som berikar mig. Rädd att de ska ta slut. Rädd att jag ska lära mig hitta jättejättebra på Kungsholmen för då hittar jag överallt och när man hittar överallt är det inte roligt längre. Rädd att det ska ta slut och vill på nåt sätt förekomma det genom att åka först. Saknar det okända. Saknar att utforska och lära om och se nytt. Saknar att inte veta. Så fundamentalt ändå och kanske också mänskligt. Eller nej, inte generellt mänskligt men ändå sant för mig. Samtidigt tänker jag att det kanske är en mekanism också, att det är ett sätt att förhålla sig till rådande omständigheter. Att jag gör som jag brukar, ställer om och gör och är mitt gamla vanliga kameleontjag. Men jag och stan vi ska nog kunna hitta en lösning. Ett tag till ska vi hålla ihop i alla fall.

Go your own way

Det här som kliar. Ibland bara lite och ibland kanske ganska mycket. Det är samma som tycker framåt framåt nytt nytt nåt annat nåt annat mer mer nytt nytt nåt okänt nåt okänt och som tycker stanna inte för helvete stanna inte vad du än gör så sluta inte vara på väg. Gott så. Men också...nej jag vet inte. Jag kan inte sätta ord på det ens. Antar att detta också handlar om att förstå. Fast ibland tänker jag att det är fett mycket oflyt. Men mycket sällan ändå.

Glittret!

Igår. Dramaten. Älskar Dramaten. Att gå in i sagovärld och belysningen och glittret och värmen och att bli uppslukad och känna känna känna och bara vara där och då. Igår också så men inte bara. Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och det var så koncentrerat och så starkt och så absolut direkt. Ingenstans att fly och smärtan och inte på det koketta viset utan det råa och fula och nakna sättet. Tänkte mycket på att det också handlar om att acceptera. I alla fall för log. Acceptera att det blev såhär för mig. Att det finns bra och det finns bottenlöst dåligt och det handlar inte om att bemästra och stånga pannan blodig utan kanske mer om att acceptera, identifiera och lära sig förstå och hantera. Men att det i acceptansen också finns en sorg, att acceptera är på ett sätt att resignera och det är naturligtvis förknippat med ett visst mått sorg. För att det är såhär och för att det kommer vara såhär. Det slutar inte. Det är lindrigare ibland, absolut. Det är till och med borta ibland. Men det försvinner inte. Och det får vara så. Det var så det blev och det är ingens fel.

Sortera!

Jag kan inte sortera. Jag vet ju att det går utmärkt bra att känna flera känslor samtidigt men ändå är det otroligt svårt att sortera när de i många fall är motstridiga och inte pekar i en riktning utan femhundra olika och jag för femhundrade gången förgäves försöker förstå och dra slutsatser och komma till insikt. Det går inte! Det är mycket sol pockar på min uppmärksamhet och jag kan inte varken sålla eller prioritera eller värja mig. Att inte kunna värja. Det är det svåraste.

Måste

Jag måste få skriva! Dör lite grann varje gång jag inser att datorn är sönder. Fortfarande. Är. Sönder. Jag måste få skriva. Jag måste se över den här datorsituationen.

Summering

Jag trodde aldrig att den skulle ta sån här tid på sig och kännas så ogenomtränglig. Att den skulle bita sig kvar och vägra släppa taget. Den där sorgen. Saknaden. I början, det kändes som omöjligt att skilja natt från dag, vaket tillstånd från sömn. Det var som en myr där man sprang och sprang och bara sjönk ännu längre ner i dyn. Det flyter ihop och jag minns bara fragment. Smärtsamma fragment med panik och desperation och en likgiltighet som sticker på huden. Oförmåga att ta sig ur. Minns särskilt en gång, ett minne som gör ont att ens närma sig. Det var kallt och snöade eller så gjorde det inte det men det hade passat in så vi säger att det snöade. Jag väntade på tunnelbanan i gamla stan och kände mig avsvimmad. Hade stått en lång stöd och tagit stöd mot ett träd. Samlat kraft för att ta mig hem. Åkte hem, blev utstirrad på tuben. Vet så väl att jag ville sätta mig på en bänk. Sitta där. Kände inte kylan längre. Gjorde inte. Ja gode gud. Nu. Nu är det annorlunda. Bättre. Det bleknar och till slut går det inte att förflytta sig tillbaka längre och viktigare, man vill inte. Vill vidare istället och myren har inget grepp längre. Den har släppt och jag är äntligen fri från sorgen.

2

Två saker har jag blivit påmind om idag: 1. September är den bästa månaden av alla, ingen protest. 2. Jag tycker att hasselnötter inte smakar alls bra. Så, slut.

Topp!

Det bästa jag vet: löpning, Leonard Cohen, hommus, slut. Fast man ska ha bröd till hommus så kanske bröd också
då. Men sen: slut. Kan tänkas att jag är en skvätt hungrig, ja. Kan vara så att nektarin och fetaost och morot ej är middag och nej jag åt inte det ihop. Imorgon är det fredag och då brukar jag köpa tulpaner, om våren alltså. Nu på sensommaren finns det liksom inget bra och självklart sånt fredagsköp. Förutom rött vin, ostar en masse, marmelad, ingefärschoklad och basilika.

Är det slutet?

Stilla undran: det här trycket över bröstet som omöjliggör djupa andetag, är det verkligen rätt? Instinktivt skulle jag nog säga nej? Plus det har varit så sen igår och jag kan inte låta bli att försöka ta djupa andetag men nej, inte behagligt. Alls. Ger det tills imon. Eller så. Menar: gå över tack pga är livrädd.

Samtidigt

Igår när vi pratade om springet så kom jag fram till såhär. Jag får springa när jag vill. Det är bra och önskvärt att jag inte springer så mycket/långt/ofta att jag gör mig illa på något vis men det är det enda förbehållet. OM (haha) det nu skulle vara så att jag tar hjälp av en så ofarlig sak som löpning för att kunna reda ut och sortera i hjärnan så förstår jag egentligen inte vad som är så farligt med det. Det hade varit en annan sak om ryggmärgsreflex sa 75 cl Explorer. Att löpning är impuls 1 är ju kanske inte värsta att ha på förstaplats. Jag blir så jävla trött på mig själv som inbillar mig att jag måste avstå och tusen gånger har stått emot lusten att rusa ut och kuta för att fröken minsann ska STÅ EMOT och vem har sagt att det ska vara LÄTT (ingen, i jesu namn). Att INTE gå ut och springa lite när det känns som att det vore glatt är ju naturligtvis också att späka sig. Va fint och va förvånad jag är.

Aldrig

Aldrig tveka. Ska man inte göra. Eller jag menar: jag önskar jag inte tvekade så mycket. Ett helt år har runnit iväg och jag har i princip gjort detta: tvekat. Katastrofalt och onödigt och inte fruktbart.

Ljust

På tuben. Kl 05:30 vilket ger att jag varit vaken i uppskattningsvis trekvart redan. En måndag. I augusti och det känns i luften att det är omslag och det känns i huvudet också. Det är något på gång och detta något innefattar de saker som brukar innefattas vid denna årstiden. Lite vemod, lite blöt asfalt varje dag och i bästa fall klar, hög och liksom krispig luft. Det är fortfarande ljust ute när man går till tuben på måndagar men om nån månad kommer det vara becksvart och jag kommer mer än nu ifrågasätta mig själv och förbanna alla möjliga saker. Men nu är det fortfarande ljust.

Vad jag inte ska göra

Vill springa bort ångesten. Vill. Vill. Ska inte. Som min fina vän A sa: den här känslan har du nu. Den får finnas men den kommer inte finnas länge. Så. Alltså inte springa.

Bambi

Tydligen skrivs det endast på nätterna. Men det går också bra såklart. Och jag tänker att jag kört ner fötterna ordentligt på jorden och har koll på läget och sådär. Mer nu än någonsin. Men också: det är skört. Lite som att stå på en isbana att det är lugnt så länge man står still men om man gör plötsliga utfall eller blir övermodig så blir det katastrof. Det gäller att ta små korta steg och aldrig tappa balansen. Jag vill inte tappa, inte nu. Jag vill inte ha gjort det här förgäves och det har jag inte heller men man kan inte ta något för givet. Det är ju inte statiskt utan i allra högsta grad föränderligt och man måste hela tiden vara på sin vakt. Så då får jag vara det då lite. Kejrå

Tack

Så som det känns nu. Så vill jag att det alltid ska kännas. Tack på förhand.

Strid

Det här med att man måste gå längst bak från tuben för att ha koll och inte vara extremt orolig utan bara orolig. Förbannad. Otroligt förbannad. Och vågar inte lyssna på musik knappt för det är som att ha garden nere och det ska man inte ha. Skitvärld. Jag har inte signat upp för detta. Heja självförsvar!

Och alltså

Ingen ska ha sån där snabb frissa. Snabba glasögon går ju bra kan jag tycka eller liksom kan sträcka mig dit men inte frippen. Nej. Kort på sidorna liksom rakat och lockigt uppepå? Nej jag tycker inte så fint. Fast anything goes och vill man ha det så så får man men man får inga pluspoäng i min bok. Och inte på bag heller. Vem har bag ens? Minus de som spelar i korpen? De kan ha bag. Materialaren.

Jamen

Jamen tack då. Tack ska jag ha för att jag blir äldre och visare. På allvar faktiskt. Sjukt skönt att veta lite mer som hur man vill ha det och inte. Tack tack tur att det inte dröjde längre. Och jag tänker att det är så gruveligt underskattat att få lite koll på det där. Men sen när man vet - ingen återvändo. Det är inte som att man bara nej men jag ska inte lyssna. Det går inte för sig. Men det är ok för även om det är jobbigt på kort sikt så har man ju igen det tusen hundra. Värt värt värt!

Vill

Vill springa. Vill verkligen springa. Ska inte. Ska verkligen inte springa. Tänker så hårt på hur skönt det kommer bli att springa sen. Och springa är inte att hantera. Springa är att ohantera. Såäremädä

Regn

Det regnar och det är ok. För i helgen har jag ätit smultron från trädgården och slumrat i hängmattan och sprungit ett backpass och druckit strawberry daiquiri och hjälpt lilla C att cykla. Så anything goes känner jag. Och så har jag förstått ännu mer kring det här att hur man är mot sig själv och vilka signaler man sänder verkligen spelar roll för hur man blir bemött och vilken behandling man får. Det är en fin insikt.

Nej men

Det är väldigt vad det tas många principbeslut. Som sedan bryts. Och tas igen. Och bryts. Och jag har svårt att stå upp för det jag tycker och känner. Blir besviken och ledsen på mig själv men försöker också tänka att jag inte ska döma mig själv för hårt. Fast det är väldigt svårt. Väldigt.

Kärlek

Jag lyssnar på Eldkvarn och tittar ut genom fönstret på jättesupersnabba tåget från Älmhult till Stockholm. Skog, skog och skog. Och skogen är härlig på sitt sätt men havet, havet är mitt bästa. Jag känner mig fångad och trängd utan havet så det är en befrielse att närma sig havet och jag kan knappt bärga mig. Jag har eventuellt en kärleksrelation med Stockholm, jag blir alldeles pirrig i hjärtat nu när jag är på väg hem, det känns som kolsyra i blodet och jag vill vara fin och ta tillvara varje minut. Det är faktiskt så att Stockholm är det enda stället på
länge som verkligen blivit hemma. Hemma på riktigt. Jag vet, jag var rastlös och längtade bort i vintras, jag vet. Till saken hör ju då att jag är en sådan som alltid kommer längta bort ibland, oavsett var jag är. Men jag har aldrig längtat bort så lite som i Stockholm. Mycket gott betyg. Och det är klart att Sthlm har sina fel och brister och är en pretentiös stad så det står härliga till rätt ofta men så är det ju i alla relationer har jag förstått, man får ta det onda med det goda och har överseende. Nu ska jag sätta på mitt finaste och rödaste läppstift för nu är vi snart framme!

Ingen lust

Absolut ingen matlust. Lite hungrig men tanken på att äta gör mig så uttråkad och irriterad. Vill ha dropp så man får i sig det man behöver men slipper tänka/handla/äta/fatta beslut. Och nu måste jag föra till protokollet att nej jag vill kanske egentligen inte ha dropp för det betyder ju att man är sjuk blabla. Men ändå. Jag är liksom trött på alla smaker. Trött på basilika, rödbetor, mozzarella, cashew, timjan, keso (som är en ickesmak iofs), kesella, fil (halsbränna), gurka (fy fan vad jag är trött på gurka), avokado till och med är jag trött på. Och jag älskar avokado. Och nej, jag dör inte om jag inte äter det finns att ta av tack så mycket. Men orken, orken liksom är ju ganska nära förknippad med maten. Därför jag är så slö tänker jag

Hallau

Man måste inte kolla på fotbollen ikväll va? Det är ju ändå slut för Sveriges del, då kan man ju inte behöva titta? Tack, nej tack.

Eremit

Alltså. Den här eremitgrejen som är going är lite intressant. Jag har ett så ofantligt stort behov av att vara ensam just nu. Jag har blivit helt avprogrammeras och planerar in ensamhet och tid för att få vara ifred. Saker som jag inte känner hundra för eller som inte magkänslan direkt nappar på avstår jag med en självklarhet som jag inte tidigare upplevt. Jag njuter av att träffa mina vänner och höra allt klokt och roligt men är noll intresserad av nya bekantskaper och perifera saker. Har märkt att många som likt mig själv bor på hotell själva ofta sätter sig i lobbyn och jobbar eller kanske "jobbar" och semiumgås med andra (eftersom vi alla är kollegor om än ibland avlägsna sådana). Skulle aldrig, aldrig falla mig in. Eller ja, ett glas rödvin skulle förvisso falla mig in men inte det andra, tack tack. Det är normalt väl?

Karin

Ska ha mycket tack för det var hon som tipsade om att det såklart gå att mobilblogga. Och nej, inte cykeln Karin, vännen Karin. Cykeln Karin står hemma i källaren och i bästa fall begrundar hon sina synder. Till helgen när jag kommer hem ska jag ta hand om henne så vi hittar tillbaka till varann.

Kvällsspring

Kan hända att jag passerat nån slags gräns nu. Jag gav mig ut och sprang. Kl 22. Men bara 6 km så det var inte så dysfunktionellt ändå. Däremot väldigt skönt och renande. Springet är som en fristad där jag får vara ifred och inte hantera. Bara springa och tänka på genomsnittshastigheter och kilometrar och andningen och såna där springtankar. En sak som jag kanske borde oroa mig för lite är att springet är som en tröst. Så fort något går mig emot eller jag känner mig vilsen vill jag ut. Ut. Ut. Ut. Det är inte ens så att det bara är när de dåliga känslorna kommer som jag direkt tänker spring, nej det är när det kommer känslor överhuvudtaget. Det är normalt väl?

Onödigt

Jag ska öva på att få må väl. Kloka C säger att jag måste lära känna det och våga göra det. Men jag känner inte den känslan och jag är livrädd och tänker att jag inte förtjänar det. Det är bortom min begreppsvärld och jag vet inte om jag kan tillåta mig det. Troligen inte. Fan också.

Smiths

Ibland när jag vill rättfärdiga det hela så tänker jag att man måste väl ändå börja med sig själv, gräva där man står så att säga. Det är ju bara ett skydd för egen del, som att lägga en hinna på huden för att det inte ska kännas så mycket. För även om man börjar med sig själv så gör det ju ingen skillnad. Inte för mig. Det är fortfarande skamligt och så världsligt och trivialt men man måste ju gå upp ur sängen och det går inte att göra så mycket utan att faktiskt orka kliva upp. Så tänker jag för jag har ju kommit hem från Södra Teatern och en Morrisseykväll med så mycket vackert och så skönt att bara flyta med och inte tänka så mycket, att bli bedövad och inte känna mer än ljudet och musiken och take me out tonight, where there´s music and there´s people och det finns inget annat just nu, ingen sorg och inget vemod och ingen smärta.

Spridning

Vilken dåre brygger och dricker kaffe mitt i natten? Egentligen hjälper ju inte det. Inte så mycket hjälper. Kanske sova. Kanske ska. Det är samma dåre som är glad för att jeansen äntligen passar. Samma dåre som springer bort smärtan fast det handlar egentligen mest om att springa ifrån smärtan. Och som tänker på att det snart kommer dofta syrén, tycker om syrén och gräs och frangipanin när den blommar. Tänker, försöker intala mig, att det på ett sätt är den bästa tiden fast vet att det också är mörkaste för solen når verkligen inte ända in och den lyser inte där den ska lysa. Den behöver sannerligen inte lysa på mig, tack. Resursallokering. Skäms. Igen.

Blytungt i fickorna

Det låter så banalt när man säger det. Att det handlar om kärlek. Kanske gör det inte det. Kanske spelar det ingen roll. Kanske är det mer konkret, mat på bordet, varma skor på vintern, vetskapen att man kan betala räkningarna och att det går att fylla år det här året också. Jag tänker att det är inte så mycket som skiljer oss åt och jag tänker att det är så jävla lätt att slå sig för bröstet och sammaförutsättningarblabla men det. Är. Ju. Inte. Sant. Allakanfåjobbommanbaraanstränger sig Är. Ju. Inte. Sant. Det känns som att handlingsutrymmet krymper och krymper framför ögonen på en. Och det är så rätt tunn hinna mellan oss för det är bara röta att det inte är jag och jag vill gråta när jag tänker på det. Gråta för att det är så svårt och för att det brusar hela tiden och man inte får prata och för att såret aldrig, aldrig hinna läka ens lite. Gråta för att jag inte kan se på mer, för att jag inte har mer plats i själen att lagra det som passerar. Gråta för att det är tungt som bly att bära runt på och gråta för att jag vet att det ska omvandlas till något som jag just inte förmår. Och det är så förmätet att inte förmå.

Skuld.

Nej jag vet inte. Det värker och bultar och gör så ont, så ont. Hur det är. I världen. I människors ömma hjärtan. Jag hör om livsöden, får berättat för mig och får omedelbar och akut värk och vet att det här, det här är inte rätt. Så skulle det inte bli, vi skulle inte ha det såhär. Jag vill inte ha det såhär, varför har ingen frågat ens? Jag vill inte vara med på det här, vägrar och vill kliva av. Men det går inte att kliva av och ingen har frågat mig. Får snörp runt hjärtat när jag ser fattigdom och smärta och tänker samtidigt att jag vill inte VILL INTE bli sån där mellanskikt som bli världsfadder och dövar med pliktskyldiga brev en gång i kvartalet.Vill inte vara fadder, vill inte ha autogiro, vill inte vara med på det tåget och vill inte att det ska behövas. Vill att det ska upphöra, på riktigt. Vill att det ska finnas värme och mat och kläder och boende. Vill inte se och känner att jag inte får titta bort. Önskar att jag var bepansrad ibland för allt går rätt in, rätt in där det är som ett köttsår som inte har någon skyddande hinna. Där det gör som mest ont, på nerven. Och jag känner att det förlamar mig ibland och så kommer skammen för man ska inte bli förlamad, man ska bli glödande arg och känna blixtar av vrede och agera AGERA! och göra skillnad. Men sorgen. Ibland är det totalt och ibland går allt åt att bara ta sig upp och möta det. Det finns inget kvar, inget över. Och skammen över det. Kommer man aldrig över. Och samtidigt pågår det.

Själen

Om man ändå var lite mer som Kay Pollak. En sån som v a l d e glädje. Som orkade välja glädje. Det hade väl varit fint. Man hade varit glad och visslat kanske och inte funderat på att ge sig ut och springa kl 22:30 en onsdagskväll bara för att man så hjärtans gärna vill åt endorfinerna. Och adrenalinet. Kickarna. Glömskan. But hello beroendepersonlighet. Fast löpning en rätt lindrig sak att vara beroende av kan jag tycka. Fast man är inte beroende förrän man gör knäppa, oövertänkta och förhastade saker. En sån sak skulle vara att gå ut i ganska kall sen kväll och springa så det gör jag inte. Det gäller att hålla sig på rätt sida. Men det är en sann lisa för själen. Samma som det var en lisa för själen att ägna sig åt trädgårdsarbete tillsammans med goda vänner i ett soligt Sikfors. Kände hur mina behållare av livslust fick en injektion. Kände att det nådde värme ända in i själen.

Nej inte än

Ibland brukar jag roa mig med att gå tillbaka i bloggen, årsvis. Sådär att man bläddrar tillbaka för att se vad man gjorde vid denna tiden förra året. Bara att vid denna tiden förra året, nej jag kan inte gå tillbaka dit än, jag kan verkligen inte närma mig det. För ett år sen var jag och C i Rom. Let´s not go down that road tänker jag.

Allt går bra

Plus kolla att jag har världens bästa jobb. Jag har ett jobb som jag längtar till och som jag får nypa mig lite i armen för att fatta att jag verkligen har landat. Man kan säga så, att man landar nåt? Känns som typiskt säljprat eller? Men jag är inte säljare. Och jag orkar inte förklara vad jag egentligen gör men detta är ju viktigast: Jag älskart. Och det är faktiskt det som är det viktigaste nu och ska ta all tid och uppmärksamhet och sånt. Och såklart händer det såhär att jag tänker på alla jävla historier á la: "när jag var fokuserad på mitt nya blabla whatever så rätt vad det var hände det, det bara small till". Jamendetärvälklart att jag tänker att det ska hända så. Men det kanske det gör också, eller så gör det inte det och då går det också bra.

Men skit i det då

Jamen ok. I surrender. Jag gör en pudel, blabla vad som helst. Jag skiter i det här med den stoooora omvälvande, livsomställande, avgörande kärleken. Jag tänker att kanske är det inte för mig, kanske har jag fått mitt, kanske är det skitsamma. Jag har i alla fall inte varken tid, tålamod eller en själ som klarar av mer sorg, besvikelser, brutna löften, ångest, ont och sånt jävla skit. Det är inte jag alls upp för så då förstår jag så lämnar jag walk over istället. This too shall pass. Även så när jag tänker på det så, alltså, det här är ju inte fy skam för den delen. Det går ju bra och det är inte så att jag dagligen går runt och tänker att det är nåt stort svart hål inuti som det där stora ska fylla (ha.ha.ha). Näsch då. Inte då.

Träning

Nu räcker det här med här sjuka så det så. Jag vill ut och känna lite frisk luft och kanske se en snödroppe och lite solljus. Solljus längtar jag efter. Mest längtar jag efter träna. Värken i musklerna och svetten i ögonen som svider och starka ben som konsumerar asfalt och träningsvärken dan efter. Det längtar jag efter väldigt mycket. När kan man träna efter flunsa? Ingen vet?

Frågor och tänk

Det här tänker jag på:

• om det är så att när man har starka antipatier mot något så handlar det egentligen om att man gillar det och vill ha det väldigt mycket.
• att anknytning spelar in på hur många som helst beslut som man fattar.
• ifall också att inte fatta ett beslut är ett beslut.
• slut

Viktigt meddelande

Flunsan är inte sådär jätte, jätterolig. Inte feberfrossan heller och inte hostan och inte yrseln och, nej, ingenting faktiskt. Jag vill bli frisk, jag behöver, nej MÅSTE bli frisk! Helst igår. Amen. Ps, tack gud.

Uppåt!

Men jag vet inte. Jag vet inte hur det är, hur det känns. Tusen alla frågar hela tiden och jag vill vara tålmodig och förklara och le mitt vackraste leende men det går inte (delvis pga ett dussin finnar, är jag 18 år eller)? Det. Går. Inte. Jag vill bara vara ifred och inte skratta och inte praaaata om allt. Jag vill bara vara med de som är mina. De som är en del av min liksom fästning, de vill jag vara med. Synd att man inte får välja, synd att man förväntas vara uppåt och sånt.

Bokrea=kärlek

Nu verkar inte den här skottdagen ha så värst mycket mer att erbjuda så nu är det jag som går och lägger mig. Med bokreafynd, mitt bästa bästa bästa bästa.

Tid tid tid tid

Det är snart mars. Det har snart gått ett lusigt år sen jag och Lina och Anna var i New York. Ett år. Ett år med årstider och kärlek och doft av syrén och gråt också rätt mycket faktiskt men också stunder där det känts som mjukglass inuti eller bomull eller moln för den som inte nöjer sig med en metafor. Och det har gått så fort, tiden har i sanning rusat och jag är helt tidsmässigt retarderad känner jag. Jag är inte med vafan har det varit jul redan ingen vet? Jag brukar tycka att tiden går fort men kanske att karaktären på den här jävulska, jag säger det och jag menar det, JÄVULSKA hösten bidrar till känslan. Hösten som i denna tideräkning tar sitt avstamp i oktober går inte att riktigt urskilja i detalj, inte alls faktiskt. Alltså, jag kan inte erinra mig dagar eller nätter eller veckor. Det är som en massa av tid, en stor klump med tid som bara ligger bakom mig men inte så långt bakom. Jag minns inte vädret, inte känslor, inte vad jag gjorde eller inte gjorde, ingenting. Eller jo, jag minns att jag målade. Målade, tvättade sommarkläder, städade. Sånt. Hösten känns som ett träsk nu när jag tänker tillbaka på det, en enda lång dag utan slut, utan vila men med en sorg så stor och ogreppbar att jag inte riktigt kan närma mig det än. Slow motion ungefär. Väldigt konstigt. Så jag tror jag sluter mig till att det rimligen är höstens fel att det här året liksom försvann lite grann?

Not so charter

Jag har semester idag! Det förknippas vanligen med vila, långfrukost, återhämtning och andra saker som är bra och lugna och fina. Jag? Nej jag klev upp kl 06 och ska nu ut i snön och brottas med resväska och sådär. För att åka hem. Vilket för all del blir trevligt. Men det känns inte så charter bara.

Lite som att titta på när färg torkar

Det här är jag och inget annat än det här: uttråkad. Så uttråkad att jag kanske måste gå ut i vild strejk mot tristessen och den eviga ledan. Det är samma musik och samma mat och samma människor och samma snö och samma vind och samma tunnelbana och samma tv och samma galenskap och samma fyllon och samma samma samma så jag dör föfan. Jag kommer eventuellt bli jordens första människa att dö av uttråkning. Då får jag vara med i nån bok, borde jag inte få? Jag trodde jag skulle bli glad idag när jag hämtade nya glasögon och sådär. Vilket jävla lur jag håller på med. Tror att jag ska bli glad av saker och sånt. Eller det blir jag ju, men i trettifem sekunder. För jag vet nu att: jag blir inte glad -på riktigt- av någonting. Allt känns så världsligt och ovärt och så skäms jag naturligtvis över min oförmåga att glädjas och se och uppskatta de saker som faktiskt är bra och så fortsätter det ungefär sådär, moment 22 tror jag bestämt att det kallas. Ibland blir det extra exotiskt med inslag av desperation och panik och ett jävla jävla kliande som inte går över. Det är få förunnat detta, jag känner mig mycket hedrad och utvald och sånt. Annars är det väldigt bra.

Tankar om sömn, inte tid

Ibland ter sig soffsov i ett par timmar på tidig kväll som en god och sällsynt klok idé. Idag till exempel. Och nej, det kommer sannolikt inte bli något problem att sova natt, hålla natt, ingen vet hur man säger. Om jag bara gick och lade mig alltså. Det kan verkligen inte fortsätta såhär att jag inte sover ordentligt på nätterna för att sedan behöva ta igen mig på dagarna, jag kommer inte orka. Vad som är ännu viktigare än bristen på ork är också att regelbundet arbete som ju jag ägnar mig åt sätter , möjligen oavsiktliga, käppar i hjulet för min nyfunna rutin med eftermiddagssov.

Bakis på dagen

Igår. Igår. Igår. Var inte en så bra dag. Den var i självaste verket en väldigt, väldigt dålig dag. Imponerande dålig till och med, jag vill gratulera livet och försynen till ett bra jobb med att göra gårdagen till en lång och utdragen plåga. Nu känns det som att jag är bakis och jag drack igår detta: kaffe, vatten. Punkt. Så det är inte alkoholrelaterat kan man inte påstå, nej. Livsrelaterat.

Jobb och attacksnö

Amäh! Va konstigt det är det här med skrivalusten. Att den kommer och går som att den var ett SJ-tåg med oregebunden tabell. Till SJs försvar ska vi säga att det inte är SJs fel så mycket som avregleringarna och sådär men det hör inte hit. Idag fick det bli att jag gjorde ärenden inklusive vårdcentralen (som jag älskar) och sen jobb. 7 stycken var sjuka på jobbet idag, eller kanske inte sjuka men frånvarande, VAB och sånt också tydligen. Så jag jobbade och kom hem nu och är möjligen inte överförtjust men sånt är det. Även snöar det ute, snett. Det snöar liksom så att hur man än gör kommer det i ögonen och det gör mig ytterligt irriterad. Slut.

Lite manna tack, helst inte mer snö

Förr om nu två år sen konstitueras för att kallas förr så kunde det hända såhär att det ramlade roliga saker från himlen. På mig. Alltså lite så att när man vaknade på morgonen kunde man tänka att undra vad denna dagen har för roligt i sitt sköte (man kan säga så). Och det hände att rätt vad det var så var A i stan och ville fika/dricka vin (mest dricka vin faktiskt men det går ju bra) eller så kom nån long time no see vän från kanske Skåne hit och ville ungefär samma och M bodde här och inte långt upp norr ut där jag fryser bara jag tänker på det. Eller så hände det nåt annat. Det liksom var lite som att regnade manna. Nu, nu händer det inte så. Det händer inget om inte man själv gör att det händer. A har fått en bebis (glory grej iofs) och skåningarna har också andra saker i sina liv som pockar på uppmärksamheten och M har också fått bebis (glory igen såklart) och gift sig och det är ju så det är, det ändras och människor ändras och det är ju fantastiska saker som hänt. Således reviderar man ju händelser i sitt egna liv men den vägen ska vi inte gå ner för nu tack. Nu ska jag bara nöja mig med att konstatera att det inte händer så mycket roligt längre. Och jag saknar det.

Hårfin gräns

Om ens unge blir hånad och sådär på dagis blir man ju förbannad föreställer jag mig. Men man förväntas hantera det på ett rimligt sätt som vuxen och därför är det extremt roligt när någon erkänner följande: "Om jag hade varit en slav under mina allra mest primitiva impulser så hade jag sannolikt spottat på ett litet barn idag". Heja Pernikliski. Nej men det märks inte att jag har migrän, nejdå.

Ett litet avsteg

Jag har ju som en del i den själavård jag inbillar mig att jag förtjänar lovat mig själv att inte läsa bloggar. Jamen det vet ju alla, man blir bara stressad av alla Richeluncher som intars och Louboutininköp som går av stapeln och nu är det kallt nu åker vi bort lite ett par månader inget konstigt och kärlek, champagne, kärlek igen, shopping, skönhet, avsmakningsmenyer och lycka lycka lycka staplat i ett sånt där jengatorn fast det inte rasar. Och det är ju fantastiskt naturligtvis och nej, jag är inte missunnsam men sättet jag är disponerad på tillåter inte mig att läsa om det i för stora doser. Däremot, har jag ju fortfarande min kärlek till människor som skriver på ett sätt som sticker ut kvar. Det gör mig rentav lite upprymd att läsa text av människor som skriver varierat och med ett språk som vittnar om ett vokabulär som gör mig avundsjuk föfan de luxe. Så därför gör jag ett litet undantag för Daniel Pernikliski. Jag har aldrig gett sken av att ha några principer och löftet gav jag ju mig själv så ingen skada skedd.

Öppet köp much?

Nu undrar jag om det finns nån slags reklamationsavdelning. För alltså, jag vill prata med nån ansvarig för jag hade verkligen i sanningajävel inte planerat att gå igenom sånt här som pågår själv. Vän av ordning säger ju såklart att det gör jag inte heller och det är sant men sluta nu märka ord.

Avrundning och sårskorpa

Jag och kompisE pratar om avrundning och hur det är viktigt vid olika tidpunkter i livet. Småungar till exempel vägrar ju avrunda sin ålder så som vi andra människor (vuxna) gör, de bara jag är 4 år och 7 månader och tjuge minuter. Och för dem är det jävligt viktigt. Lite samma är det när man sörjer, jag har räknat ca 45 miljarder gånger och nu är det si och så många veckor sen och då blir det ju 4 månader och det i sin tur är ju ett tredjedels år vilket betyder att det bara är två månader kvar tills det är ett halvår sen. Och ett halvår är helt länge och då kan man på allvar börja tänka på, ja inte vet jag, såhär glada tankar om framtiden? Nej inte framtiden men nåt annat glatt. Och när jag pratade med mam häromdan gnällde jag lite för jag tänker, sådär när man gjort sig illa som i illa med skrapsår eller motsvarande så börjar det ju klia lite efter nån dag. Kli betyder att huden jobbar ja jävlar i det för att göra ny vävnad för att, voilá - läka. Celler ska bildas, ny hud ska bli till och kanske lite sårskorpa som skydd under tiden. Så jag sa till mam att nu är det på tiden att det börjar klia lite runt det svåra för även om det också är jobbigt så vet man att nu, nu är det läkeprocess på gång!

Om syster E blev det faktiskt mest

Jobbat. Handlat. Har jag faktiskt gjort så det så. Och även kanske jag kommer laga mat. Troligen inte men det sista lagamattåget har inte gått ser ni. Min syster E och hennes D, de äter aldrig middag innan 22 och de verkar ju lyckliga och glada så varför inte? Nu tänker jag på hur det skulle se ut om syster E gjorde som jag läst att man kan göra och sett folk göra; lutat sig ut genom köksfönstret och röka mitt i natten. Tänk! Mitt i bananvillahoodsen med höga vita krukor och bokstäver på väggarna och halvSUVar och polarn o pyretkläder och fredagschirre. Där skulle hon helt sonika öppna köksfönstret och ta en cigg. Hoho, det skulle se ut det. Då skulle de få nåt att prata om. Nu när jag tänker på det så inser jag ju att hon gärna skulle göra det, bjuda dem på nåt att prata om. För sån är hon och jag, ja jag gillar´t.

Stoll stoll stoll

Stollig idé att höja pensionsåldern till 75. Jag fick läsa flera gånger innan jag förstod att han menar allvar men det tycks statsministern alltså göra. Alltså, jag tänker att det säger en del om vilken föreställningsvärld han och hans kompisar bor i. Uppenbarligen inte samma som jag. Stoll, stoll, stoll säger jag.

Amän kan det sluta

Så. Satans. Hungrig. Igen. Har jag nåt fel eller va? För även om jag äter så känns det inte mättkänsla liksom? Helt bra lur är det för det luras att man är hungrig och så äter man och då går det inte över. Är det verkligen rätt? Avocado, keso, kyckling, solrosfron, fetaost, lammracks, bröd, matvete, pesto, sockerärtor. Allt det kan jag äta faktiskt precis nu om det finns. Det gör det inte.

Mandatory

Aldrig ska det hända att jag somnar innan midnatt passerats. Men jag har så mycket. Nu. Nej det har jag inte men det känns så. Det är för att det är tjufem miljarder intryck hela tiden och för att jag känner mig lite förkyld, ingen bra kombo. Det som däremot är bra är att jag, när jag tittat bakåt, ser att jag lärt mig saker och ting. Alltså, jag har lärt mig på mina misstag men också undvikit att begå nya. Man får ju gärna göra misstag, såvida man lär sig på dem tackskajagha. Men nu jobbar jag mer förebyggande och det är inte så dumt att investera lite tid i det så att säga. Och att göra imorgon blir detta: jobba. KÖPA MAT. Ja caps jag vet men jag måste måste måste.

Fler och semla

Skare. Mareld. Midvinter. Sakral. Är också fina ord som behöver få vara med när fina ord diskuteras. Och jag ska alldeles strax äta havregrynsgröt med äppelmos (nej inte hemmagjort vafan jag är väl inte underbaraclara heller) och kanel. Och kaffe. Minst massor med kaffe. Och så ska jag gå till jobbet juste. Sen ska det nog inte hända nåt mer. Syster E ringde och sa saker som att jag måste stiga upp för att möta dagen och dess möjligheter, potentialer och ögonblick. Då sa jag att det endaste enda jag känner är plikt och då sa hon att hon skojade men att pliktkänsla inte är en så dum drivkraft. Och det har hon ju givetvis rätt i. En semla kan dock också vara en drivkraft.

Elegi

är en vacker låt med vacker text och jag är rätt glad att den introducerats i mitt liv. Och jag undrar också var jag hamnar härnäst. Jag tog mod till mig tidigare ikväll och berättade lite för den ömma modern och den ömma modern lyssnade och förstod och det var bra. Jag fattar inte varför inte jag gjort så tidigare eller? Fast nu går ju också bra. Det är det ena, det andra är det här med trasighet. Jag hade nog aldrig tänkt på det innan men jag tänker på det nu, två trasiga blir ju inte bra, det är så att säga inte en framkomlig väg. Det fattar jag ju såklart egentligen men jag hade aldrig reflekterat över det. Två fel blir inte ett rätt och så vidare och läka sig måste man faktiskt göra själv. Gärna utan substanser. Men då undrar jag såhär att om en är trasig, var ska den ta vägen? Ska den vara med en hel? Det vill väl inte den hela? Och kommer en trasig kunna vara med en hel, eller kommer den trasiga alltid känna sig sårbar och avvikande? Kan kanske två trasiga vara med varann utan att det blir highway to hell? Nej. Jag ska sova på saken.

Nykter, jo helt!

När jag nu läste igenom det inlägget så undrar jag om jag blivit berusad eller liksom påverkad fast på Jungfru Mariavis sådär så man inte vet om det? För jag är spiknykter men skriver ändå sådär. Vafan?

Man nere

Man down är också en bra sång. Och good on ya Rihanna säger jag. Fight fire with fire är inte ett bra uttryck men det kändes passande i sammanhanget. Nu ska det hända såhär att jag inte ska sitta hemma en kväll när det är lördag igen. Jag ska till en av mina allra finaste människor och äta mat och dricka vin och umgås med hennes vänner jamen de blir ju typ lite mina också men från början hennes. Det ska bli bra men sen ska jag jobba ju. Imorgon alltså fast det går ju bra för sen på måndag är jag ledig prisa gud. Och jag ska inte jobba så många fler helger framöver ju, amen. Så intressant har jag det, verkligen intressant. Verkligen.

Massive!

Jag hade glömt vad Massive Attack kunde göra för humöret. Eller inte kanske för humöret men för känslan. Nej inte känslan är inte heller rätt ord, jag hittar inte rätt ord, lite som svenskamerikaner ibland säkert känner tänker jag nu. Men åh nu kom jag av banan, jag menar att Man next door är en bra sång att lyssna på. Och Snatch är en bra film att se. Och att go lite Tabitastyle är också ok. Även undrar jag detta, hur ens är det möjligt att se hur nåns profil på facebook HAR SETT UT? Alltså inte presens utan imperfekt. Jamen jag kommer aldrig förstå det såklart men det är fascinerande, visst?

Antingen så. Eller så. Eller.

Som jag ser det finns det två alternativ; alternativ nummer ett: det är så dåligt ställt att det är uppenbart för alla andra, därav kraftfulla reaktioner och uppfodrande tusen miljarder samtal och aldrig slutar det ringa. Till det hör ju också att JAG inte fattar det. Och det är ju mycket möjligt men när man tänker på vilka implikationer det skulle få så känns det lite tveksamt för då betyder det ju att det a är uppenbart b är internaliserat. Både a och b är dåligt. Så alternativ nummer två: att det faktiskt inte alls är så farligt utan i ordning. Det som eventuellt talar lite mot det är väl det här att det faktiskt inte känns så i ordning, tvärtom faktiskt. Alternativ två är ju ingen fest heller direkt för då betyder det ju att det här, det är det här det blir. Och då känner man ju sig lite snuvad på konfekten så att säga.

Ingen blir glad

Allt jag rör vid blir till guld kan man säga. Eller så är det inte riktigt så. Okej, det är inte riktigt så då om jag ska vara ärlig. Det blir mer såhär att det trillar och slår och går sönder och ingen blir riktigt glad. Faktiskt, inte nån blir glad av att det är såhär, inte jag, inte, nej inga namn men mark my words, ingen ingen. Och det är ju jävligt typiskt.

Geniala män kan man INTE få nog av

Thorsten Flinck alltså. Vilket geni! Vilken konstnär! Vilken kraft! Eller nej, så känner jag ju inte, jag känner mer att jamen va roligt att ännu en rätt sabbad man får uppmärksamhet och tillfälle att på bästa sändningstid breda ut sig och blunda när han blir intervjuad. Känns verkligen inte som att vi sett det förut. S N Ä L L A.

Emellertid

är ett ord jag skulle vilja använda mer. Jag har det liksom vilande i mitt vokabulär men det är så sällan man får användning för det. Nu är det jag som plockar fram det lite oftare. Det och autodidakt även om det ordet känns väldigt 2001. Nåja. Gryning är för övrigt ett väldigt vackert ord.

Årstider med känslor

Nej men vet jag vad. Jag kan ju inte bli århundradets generad av att nån läser bloggen. Då är mitt tips till mig att jag skriver för hand eller liksom inte på det hära internet som blivit så poppis. Jag får ju verkligen skylla mig själv och det gör jag, jag sitter här och skyller mig själv och lyssnar på Andersson Wij och tänker tankar om att nu, nu kanske det blir lite lugn i själen. För den har varit ansatt och inte haft en bra tid. Den har, för att uttrycka det milt, betett sig som att den tappat förståndet. Nu kom jag på en annan sak som jag tänkte på innan när jag åkte hem. Det här med att tänka på saker som personer, så som jag gjorde nyss. Som att årstiden våren är något med själ och tanke och liksom karaktär. Det är väl en rar tanke? För då blir det ju alldeles rimligt det här med att våren tvekar och ibland drar ut på tiden, vem känner inte igen sig i det beteendet? Att man vill och vet att man borde och att det förväntas av en men ändå, ändå vill man vänta lite för man känner vemodet nalkas. Man vet av erfarenhet att det blir en minnesvärd tid men ändå känner man det där, lite rädsla för förändring och så tröstar man sig med att det här har jag ju upplevt 1000 gånger och det är inte så farligt. Så kanske våren också har det, hon är lite blyg ibland. Men jag längtar till våren.

Livet som barnkär

Idag vet jag inte hur det känns för jag har inte känt efter. Jag har annat att göra, dammsuga, städa och skaka mattor och jobba och sånt. Kanske så känner jag efter sen, om jag får tid. I övrigt vill jag undra detta, människor som skaffar barn helt frivilligt. OCH SEN BARA GNÄLLER. Jag fattar inte? Folk som bara mmmmm härligt det ska bli med en unge hurra hurra snabba dig bebisen och sen så GNÄLLS det jajävlaridet och man hör saker som att ungar lämnas på dagis fast föräldrarna är ledig tusen dagar, att ungarna inte vill sova, att ungarna är trötta och jobbiga och NÄR FÅR VI VARA BARNLEDIGA och kan inte mor/farföräldrarna HJÄLPA TILL LITE ELLER? Och nu är det sportlov och VAFAN HUR MYCKET SKA VI UMGÅS? Jamen jag fattar väl att man kan lämna sin unge på dagis fast man är ledig nån gång sådär och det går ju jättebra men det här att folk verkar som att deras ungar bara plopp ramlat ner från himlen på dem? Jag vet väl att det finns jävliga dagar och bra dagar men jag blir jävligt provocerad av GNÄLLET. Obs jag har inga barn och det är liksom med flit. Det är inte så att jag är ofrivilligt barnlös, jag har valt detta tack ska jag ha. Nej det är inte så PK detta men det skiter jag i för jag är så trött på allt GNÄLL från lata och dryga föräldrar som tydligen inte INNAN fattade vad de signade upp på.

Nytt

Idag känns det yttepyttelite bättre.

Näringscirkel, heter det så? Kostcirkel kanske?

Och för den delen så är gorgonzola, fikon och bröd visst det middag.

I kontroll

Nej men det här med att ta kommandot och styra och sådär, det går jätte, jättebra tack så mycket. Fantastiskt är det att liksom ta rodret på det här sättet hej hej.

Att förlika sig

Försöker jag göra. Och om nån läser det här så kommer den personen kanske 1 hånskratta 2 skrocka att sådär kommer det ju inte bli 3 tänka: skärp sig. Alla såna tankar går bra, jag hade ju tänkt de själv om jag läst nåt sånt som komma skall om någon annan. Så det går bra, allt går bra. Men här då, jag försöker förlika mig med att det ska vara så som det nu, alltid. Kanske, förhoppningsvis eller jag menar FÖRHOPPNINGSVIS ska det inte alltid göra lika ont. Jag tänker tankar om att det här liksom så severly fucked me up att det är kört för all framtid. Att det var DET HÄR som det skulle vara och nu när det inte blir så (jag ville skriva n o g inte blir så, ha ha ha) så är det liksom så att det kvittar. Jag försöker hitta ett bra sätt att beskriva det på. För det känns som att det blir utemedhåvenvibb på detta men det är ju inte så jag menar. Jag tänker på det helt nyktert (jamen typ) och det känns såklart sorgligt och bedrövligt och sådär men nånstans inuti finns också en resignation och ett uns till försoning med tanken på detta. Alltså, det är ju vad det är och jag är ju så jävla easy going så jag kommer ju säkert acceptera detta också. Om 45 år. Cirka.

Såhär känner jag mig:

Skadeskjuten. Ett så jävla genialiskt ord för hur det känns. Exakt så känns det, som att jag är skadeskjuten och bara irrar runt runt runt med panik och vettskrämdhet i blicken. Sådär som man gör när man inte vet vart man ska men tänker att det nog är bästa att ta det säkra före det osäkra och föfan inte stanna i alla fall. Och. Det. Gör. Så. Ont. På riktigt, det gör så jävla ont att jag mår illa. Jag mår alltså fysiskt illa av det, av smärtan, och vill kräkas. Men det går inte. Vet inte egentligen om det skulle bli bättre av det men det är konstigt, att det onda inuti på allvar tar sig fysiska uttryck. Det som inte heller går är att gråta. Det går inte. Det känns som att det finns så mycket gråt som skulle behöva gråtas men nej. Eller jo, rätt vad det är på helt olämpliga tillfällen kommer det gråt så där in emellan. Väldigt socialt spännande grej onekligen. För det är också en sån sak. Att man aldrig liksom vet hurdan dag det ska bli. Det kan bli en dålig dag, det kan bli en jävlig dag men det kan också bli en semidag. Lite som bingo minus att man inte vinner nåt.

Hejdå!

Backlash. Reaktion. Vadfan som helst kan man kalla det. Men det är trots allt det som utspelar sig här. Och det känns som att jag är helt oförmögen att själv styra det. Om jag kunde skulle jag ju styra bort det från det här för så jättefestligt är det ju inte. Nej vafan. Nu. Räcker. Det. Jag KAN styra det och jag SKA styra det. Hejdå det ledsna!

Drömmer om en framtid

Det här. Det här går inte. Jag har aldrig vilat så här mycket. Alltså så mycket som jag vilat 2012 har jag inte vilat på hela 2010 och 2011. IHOP. Jag vet inte hur det händer. Och det gråts på tunnelbanan. Och det överraskningsgräts en skvätt på tjejmiddag igår. Klockan 02 mind you efter kokosalkohol och bekännelser och sådär. Men det var tryggt och jag var så trött och liten och sårad. Det känns som att allt sitter utanpå och är ömtåligt som fan. Eller liksom, att huden är tunnare än vanligt och bägaren är så full att man kan se ytspänningen. Och då krävs det ju inte så mycket för att det ska gå överstyr. Och sen finns det inte nån återvända och det blir som autobahn utan avtagsvägar. Jag gör som Melissa Horn jag, jag drömmer om en framtid som glömmer.

Tom som jag inte känner

säger att det kommer nåt bra. Och jag hoppas att han har rätt och att det gärna kan komma till mig, tack så mycket. Det är konstigt det där, att man kan finna tröst, nej inte tröst, men att det kan kännas bra bara av att man lyssnar på Something good coming en lördagsförmiddag mitt apropå inget. Tillförsikt. Nej inte än men kanske snart.

Kärleksstigen hej hej

Universum har utsett mig till sitt #1 hat tydligen. Lyssna att man inte ens kan få gå en redeempromenad på Djurgården ifred. Förra veckan efter kvällen som var Pluras fel mind you så var det krispigt och grått ute men inget regn och inga minusgrader. Så istället för att ta tbanan tänkte jag att jag skulle gå en liten sväng, kanske genom Kungsan och förbi Norrmalms torg och ta tuben från Östermalms torg istället. Men så hände det att Djurgårdsfärjan stod inne så jag tänkte att what the hell och sprang på. Och då rätt var det var befann jag mig på Djurgården och jag gick och gick och gick och gick och gick och tiden gick också och det är så jävla bra prom där ute. Det är liksom den bästa blandningen av kargt, avklätt landskap och stora, stora rosa villor. Och Thielska och Biskopsudden och Prins Eugens Waldemarsudde och Lisa på udden som iofs typ inte finns igen än men ändå. Jag gillar bäst det karga, det vintriga fast ingen snö. Det är bara rått, naket och utlämnat och jag gillar´t. Men! Det får man inte göra ifred, nej nej, utan det ska finnas nån jävla Kärleksstig såklart. Off cårse.

Kaffe och lust

Det här känner jag för att göra på min lediga dag: noll, inget, nada, minus, inte något, noll inget, ingenting. Jag har kokat kaffe och det var på ren vilja. Jag blev helt irriterad som fan för att kaffet i burken var slut och jag var tvungen att öppna ett nytt paket. Jag signade inte upp på såna krångliga saker. Nån jävla optimist hade väl sagt att jag sku bli glad för att det FANNS ett nytt paket. Alltså inte jag skulle inte säga så för jag är inte optimist. Men sånt är det, lustfyllt, i sanningajävel.

Skräckblandad förtjusning sa mamma och visste

inte hur rätt hon hade. Jag är så nervös så nervös så nervös så nervös så nervös. Väldigt nervös är jag. Men jag ska genomföra det imorgon och jag ska satsa allt och våga. Våga släppa sargen, gå utanför bekvämlighetszonen, gå utanför boxen, våga satsa, ja man fattar nu 1000 ordspråksgrejer hej hej. Men åh, va det är LÄSKIGT och sådär. Livsfarligt.

Check check check

Sinnen tillfredsställda för kolla: doft=check. Nåt jag fått av M som alltså är en herrdoft men ändå är så ljuvligt att jag liksom tänker hela tiden att jag vill hångla med mig själv inget konstigt. Det är liksom kryddigt och kanel och kanske lite kantigt och full on så som jag med är. Smak=krabbsoppa med tusen ton vitlök hej hej. Vitt bröd går bra, jag kommer få ont i magen men det har jag ju redan så det spelar ingen roll. Magkatarr! Hörsel=Trentemöller som jag fick av H för ljusår sen och som jag tvingade vänC att lyssna på nästan en hel sommar men hon tvingade mig att lyssna på Anttila så det är kvitt. Syn=jamen ok i alla fall för tända ljus och sånt och jag ska ta bort ljusstaken nu. Så! Kolla. Eller fast det finns fler sinnen? Skitsamma, jag är glöjd i alla fall (nöjd och glad=glöjd).

Pluras och mitt komplicerade förhållande

Jamen jag vet väl för fan att Plura är en tönt och sådär. Särskilt lamt när han bara mäh skyll inte på mig att jag hade kokain det var inte meningen men jag ville men ni får appselut inte göra så jag måste sitta inne för då blir mina kompisar i Eldkvarn sura. Nej men vet du vad, här ska du få ett litet tips av mig, ät inte kokain så slipper du allt dåligt (allt DROGrelaterat dåligt ijallafall). Men ändåsådå, bortsett från det där dårå så vill jag lite vara Plura. Eller fast minus Kajsa Grytt delen kanske och knarket och barnen. Men det andra, det bejakande. Jag vägrar alltså använda ordet livsnjutare även om det kanske sku passa. Men han bara är såhär att hej jag gillar vin och mat och om ni vill casha in på det så gör det, kom och spela in i mitt jävligt härliga roddiga kök. Sen blir det såhär att han skriver låtar om kärlek som går SÅ JÄVLA ÅT HELVETE och vin och vilka triceps Moneybrother har ser jag nu på konserten på SVT. Men tillbaka till Plura då, allt det där som betyder nåt, det har han ju fattat. Och nu gråter jag en skvätt. "Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull" - det ÄR den mest fulländade låten i universum. UNIVERSUM tammejfan.