Att förlika sig

Försöker jag göra. Och om nån läser det här så kommer den personen kanske 1 hånskratta 2 skrocka att sådär kommer det ju inte bli 3 tänka: skärp sig. Alla såna tankar går bra, jag hade ju tänkt de själv om jag läst nåt sånt som komma skall om någon annan. Så det går bra, allt går bra. Men här då, jag försöker förlika mig med att det ska vara så som det nu, alltid. Kanske, förhoppningsvis eller jag menar FÖRHOPPNINGSVIS ska det inte alltid göra lika ont. Jag tänker tankar om att det här liksom så severly fucked me up att det är kört för all framtid. Att det var DET HÄR som det skulle vara och nu när det inte blir så (jag ville skriva n o g inte blir så, ha ha ha) så är det liksom så att det kvittar. Jag försöker hitta ett bra sätt att beskriva det på. För det känns som att det blir utemedhåvenvibb på detta men det är ju inte så jag menar. Jag tänker på det helt nyktert (jamen typ) och det känns såklart sorgligt och bedrövligt och sådär men nånstans inuti finns också en resignation och ett uns till försoning med tanken på detta. Alltså, det är ju vad det är och jag är ju så jävla easy going så jag kommer ju säkert acceptera detta också. Om 45 år. Cirka.