Drömmer om en framtid

Det här. Det här går inte. Jag har aldrig vilat så här mycket. Alltså så mycket som jag vilat 2012 har jag inte vilat på hela 2010 och 2011. IHOP. Jag vet inte hur det händer. Och det gråts på tunnelbanan. Och det överraskningsgräts en skvätt på tjejmiddag igår. Klockan 02 mind you efter kokosalkohol och bekännelser och sådär. Men det var tryggt och jag var så trött och liten och sårad. Det känns som att allt sitter utanpå och är ömtåligt som fan. Eller liksom, att huden är tunnare än vanligt och bägaren är så full att man kan se ytspänningen. Och då krävs det ju inte så mycket för att det ska gå överstyr. Och sen finns det inte nån återvända och det blir som autobahn utan avtagsvägar. Jag gör som Melissa Horn jag, jag drömmer om en framtid som glömmer.