Om Karin

Min cykel och jag har det fint ihop. Karin heter hon och det är inget alls fel med att hon har ett namn. Jag är rädd om henne och försöker vara snäll, typ komma ihåg att pumpa och annat sånt...cykligt som man ska göra. I gengäld transporterar Karin mig dit jag vill och gör att jag känner mig flexibel och sådär. Men så en dag så kärvade låset och jag fick springa till bussen istället. Och idag efter jobbet tänkte jag att det var väl själva fan då om det inte ska gå. Fast det gjorde inte det. Gick att låsa upp alltså. Så jag blev helt 1 svettig 2 frustrerad 3 desperat 4 ledsen men ledsen ska stå först för det var jag mest. Ska det vara så jävla svårt för saker att bara precis funka eller? Men så kom min granne gående och jag har minsann sett att han har såhär jobbarkläder på sig så mitt utan hej eller nånting bara frågade jag fall han råkade ha en bultsax i bilen. Sådär på skämt för även om jag hoppades så trodde jag ju inte att han verkligen skulle ha en bultsax i bilen. Men se det hade han och han gick och hämtade den och klippte upp trots att han bröt ett revben för inte så länge sen. Vilken kompisgranne alltså! Jag och Karin kan återförenas imorgon bitti!

Coach?

Måndag morgon. Jag stryker och tänker på framtiden. Då hör jag från lokalnyheterna, Stockholmsnytt kanske det heter, att Filippa Reinfeldt i egenskap av landstingsborgarråd (?) ska införa en ny grej. Wait for it. Nu: sjukvårdscoacher! Jamen såklart ska vi ha det. Tydligen blir svårt sjuka och människor med dubbeldiagnoser förvirrade av denna stans upplägg på sjukvården. Och då ska man ha coacher som guidar. Vabra. Det är inte så att man kan lägga av att privatisera sjukvården? Att man kan lägga av att tvinga vårdcentralen leverera resultat som lever upp till effektivitetsmål? Att man kan tänka sig att svårt sjuka och de med dubbeldiagnoser kanske kanske ska kunna söka den vård de behöver och har rätt till utan nån coach? Nej jag tycker såhär, sabba så mycket det bara går på så kort tid som möjligt och sen när ni upptäcker att det är beyond repair, inför nåt nytt käckt litet projekt då. Gode gud i himmelen, var snäll och försök se till att jag och mina nära får vara friska för som det här samhället är på väg att bli vågar man inte annat. Tack gud så mycket.

Libyen

Jamen det är inte konstigt att man känner sig lite utsjasad och trött när man liksom är i Libyen på nätterna och fixar och donar lite så att alla ska bli glada. Självklart kan jag fixa lite där också, inget konstigt. Är det nåt mer? Ni vet var jag finns om det är nåt som behöver redas ut. Jag har himla mycket tid också så jag kan ta mig an hur mycket som helst.

Jag och staden

Först måste jag göra detta klart: jag älskar Stockholm. Nej, jag ÄLSKAR Stockholm. Versaler betyder extra mycket älsk, alla vet det. I alla fall, flytta hit var tusen bäst gjort och jag borde kanske gjort det tidigare men skitsamma. I alla fall, förlåt för detta Stockholm som komma skall men. Ibland blir jag trött på alla konstiga människor som använder trafikverketbyxor som envisas med att prata med busschauffören om att de nya bussarna i söderort är så himla fina men att det är synd om de i Huddinge som får åka ärvda bussar, jag blir trött på att ingen höjer på ögonbrynet över att polisbilen sladdar in på shoppingcentrumets parka och att poliserna vrålspringer mot nåt ingripande som ska göras, jag blir trött på att lyssna på andras dunkadunka på tunnelbanan, jag blir trött bara. Men jag blir glad av att jag ska på Lars Wallin-utställningen på Waldemarsudde på lördag och sen på Livrustkammaren för att se kunglig vintage och sen ska vi kanske äta på Ulla Winbladh på Djurgården. Det blir jag glad av. Det och att jag upptäckt Selma Spa på Norra Ban. Jag tror att det jag vill säga är att Stockholm givetjävlavis i slutändan vinner men att man absolut kan bli trött på vissa saker. Likgiltigheten mest tror jag.

Bär och natur

Mäh va konstigt. Nu händer det igen, att jag längtar efter natur. Att det ska dofta lite höst och liksom utomhus, att bli lite röd om kinderna, att ha en iskall nästipp och sen få komma in och vila sig och läsa tidningen och äta äppelpaj och kanske dricka ett glas vin. Det vill jag gärna göra. Och gärna ska det inte vara massa människor runt mig, det ska vara lite öde om jag får be. Lingon! Det måste komma med mig lingon hem, och blåbär. Och krusbär. Folk som låter krusbär förgås måste det ju vara nåt fel på.

Plingsystemet

Jag och min vän S har ett plingsystem. Man får ett pling om man överpresterar och är manisk. Dessa pling, eller gonggongs om det vill sig riktigt illa, tjänar mer som wake up calls än som triggers och det är ju väldig tur det. Jag till exempel fick ett pling igår när jag innan bodypumpen sprang 5k. Men S fick pling för att städa tusen, olja möbler, organisera ett hallskåp, preppa en trerätters och bodypumpa. Om inte mina träningskläder var blöta efter handtvätt skulle jag sprungit en sväng nu men det går ju inte och jag misstänker att det sku varit ett pling på det. Man måste ju också vila och återhämta sig för att kroppen ska kunna göra sitt bästa (har jag läst).

Pumpa!

Alltså, pumpakärnor kan vara det bästa jag vet. Detta sku jag ta med till en öde ö: saffran, pumpakärnor, kanel, inget mer. Man klarar ju sig på det visst? Plus man får jaga djur och sånt och äta det som naturen bjuder. Huvudsaken är att det finns pumpakärnor.

Viktigaste

Lektion nummer ett: varför det är viktigt att älska. För att: de man älskar kan dö när som helst och då måste man älska ju, för man vet ju inte hur länge tid är.