Skit i det?

Amäh nesch, inte en irrodag till tack. Vad är det frågan om? Det bådar inte gott det här, jag ska jobba från lunch och framåt och då funkar inte irritaion och dåligt tålamod alls bra. Men så kommer det nog tyvärr att bli för jag har redan druckit kaffe och ätit och det blev inte ett dugg bättre. Men självklart jobbar jag måndag, tisdag och onsdag men är ledig torsdag och lördag, de två dagarna jag kunde gjort vad som helst för att få jobba och slippa umgås. Det får lösa sig, jag får väl be om ett skift i värsta fall.

Annars var det ju bra att det blev måndag, det längtade jag efter. Men så visar det sig att det ändå inte hänt i princip någonting, inte ett enda steg i någon riktning och helt ärligt så kvittar det mig lite. Det är ju det här med anknytningsproblematiken (jag visste inte att det var DET det handlade om förren någon jag känner läste om just det i socialpsykologikursen och hade den goda smaken att lära mig lite). Jag vet inte vad jag kallade det innan men det spelar ju ingen roll. I alla fall så är det helt konstigt. Först så är allt roligt och bra och all is good i några veckor eller så men sen när det antingen 1. börjar materialiseras eller 2. ha gått ett tag så bara nej, strunt samma. Då är det inte roligt längre. Det är som att det är en lek fram tills det jag trodde jag ville skulle hända verkligen händer, då är det inte intressant längre. Det är inte en så trevlig inställning, omedveten eller inte. Man får inte göra så, misstänker jag. Men skit i det, jag vet hur jag ska ändra på det så det får vara så så länge.

Systerskap

Allt som jag kan om systerskap har jag lärt mig i vuxen ålder. Min mamma kan inget om systerskap så direkt omöjligt för henne att undervisa mig i ljuvliga konsten systerskap och även om hon vetat något är det förstås inte säkert att hon velat lära mig. Hon har lärt mig allt om konkurrens, avundsjuka och missunnsamhet istället. Hon, skulle man kunna säga, har minuslärt mig om systerskap i och med att det alltid handlat om konkurrens. Alla andra flickor och kvinnor har alltid varit bättre, smalare (jag skulle vilja säga kanske framförallt smalare), sötare, ambitiösare, lydigare, trevligare, omtänksammare, mer välartikulerade, mer finlemmade, mer disciplinerade och mer välartade än vi. Det är inte så man lär sig om systerskapet. Svartsjuka och förakt är inte två ingredienser i det som jag kallar systerskap så man kan nog lugnt säga att jag hamnade lite på efterkälken redan från början. Och jag är by all means absolut inte helt botad än, det är lätt att återfalla i gamla mönster ska gudarna veta. Nåja, nu har jag ju lärt mig i alla fall. Systerskap är nog det finaste som finns. Systerskap är att finnas där och att stötta och att lyssna och att dela gemensamma erfarenheter. Systerskap är en sån där ekvation där summan är större än de sammanlagda delarna. Systerskap är att glädjas åt varandras framgångar och att trösta och uppmuntra i motgång, att lyfta upp och bära om det blir för tugnt ensam. Och det är ju precis därför det är så fint.

Vintips!

Måste skriva, måste måste. Det är rätt så bra här nu faktiskt och bättre ska det bli. Temperaturen har förstås sjunkt lite här nu de senaste dagarna så det har "bara" varit runt 25 grader. Det uppfattar man som för kallt för att stanna kvar på stranden när man varit nere och tagit efterjobbetdoppet. Hur i hela friden ska det gå när man kommer tillbaka till Sverige? På tal om Sverige då, det är så konstigt för jag saknar verkligen Sverige. Innan var det bara saknad och likgiltighet gentemot här där jag befinner mig nu men nu känns det snarare som att jag ser fram emot att komma hem men att jag samtidigt börjar trivas här. Jag har funderat lite på om jag är en sån som skulle kunna flytta utomlands för evigt och jag vet inte, jag tror inte det. Det känns inte så nu i alla fall. Eller så är det bara så att Perth inte räcker håller måttet, skulle aldrig få för mig att ge upp allt hemma i Sverige för detta. Och det ska inte på nåt vis missförstås, jag tycker om det här och jag trivs ok men mycket av det kanske bottnar i förvissningen om att jag ska hem sen. Dessutom tror jag att det var ganska bra för mig att komma bort ett tag. Jag behövde det, kanske till och med fortfarande. Jag behövde bryta mönster, vara ifred, tänka, göra avslut och en liten möjlighet till nystart.

En sak som jag väldigt mycket kämpar med att försöka förstå är följande; människor i Sverige, mina vänner, de saknar mig och tänker på mig och bryr sig om mig och hur jag har det. Det är oerhört svårt att för det första förstå och för det andra att förhålla sig till. Jag blir så generad och slår ifrån mig men det har hänt flera gånger, folk säger och skriver att de saknar mig. Jag förstår inte. Varför det? Det faktumet att jag dock kan förstå och till fullo inse vidden av hur sorgligt det är att jag inte kan tro på det eller ens förhålla mig till det på ett rimligt sätt hjälper ju inte. Det ÄR djupt sorgligt att jag är en sån som inte kan tro på det men vad göra? Dessutom har jag den dåliga smaken att ibland tänka på vem som inte säger det när jag verkligen borde fokusera på alla fina, fina som säger det. Men ändå så skaver det lite fast jag vet alla logiska och rimliga resonemang kring varför det är som det är. Det är så tråkigt bara att år av "vänskap" och ja, vad var det mer, bara försvann? Det var inget mer och det var inte ens vänskap så egentligen är det ju inget alls. Det var inget. Och det är ju också lite tråkigt. Jag fattar inte varför jag inte bara kan ha tillräckligt med självrespekt och självbevarelsedrift att komma till slut. Jag vet ju eller åtminstone tror mig veta vad som är bäst i den här situationen men det går tydligen inte att genomföra. Jag har försökt med allt men det är ju lite svårt när man utkämpar det här mot någon som bokstavligen talat livnär som på att knyta människor till sig och hålla kvar dem. Någon som hela tiden märker när man är på väg ut i periferin och då spänner linan.

Här kommer ett vintips för alla som gillar bra vin. Nummer 1; Penfolds (vilken som egentligen för alla är bra men särskilt..)..BIN 128 som är på Shirazdruva och mycket lovely. Eller nummer 2 som kanske är lite extra rolig för Klaravänner att dricka för jag har varit på deras cellar winery, Flying Fish. Deras vita är toppen, Chardonnay. Jag tänker inte reflektera över hur potentiellt pretantiöst det är att ge vintips, så det så.

Böcker wanted

Och det här glömde jag. Jag är irro för att alla böckerna tog slut så fort. Jag hade med mig massa bra böcker i stil med dehärskajagläsanärjagfårtidnångång ni vet? Såna som man aldrig hinner med hemma men som passar utmärkt på working holiday. jag köpte en mycket stor väska som jag genom alla säkerhetskontroller hävdade VISST var handbagage. Bara för att få plats med så många böcker som möjligt. De väger inte handbagage kan jag upplysa om och det betyder ju i princip; inga begränsningar. Nästan. Men nu är de slut. Nu är de slut och jag får läsa deckare och skit. Jag har till och med läst om nån av böckerna bara för att ha nåt att läsa, då fattar man ju hur illa det är ställt. Jag har till och med övervägt att läsa Liza Marklund men där tog det stopp, man får ha någon sorts kodex med sig själv minsann. Och ja jag kan ju såklart köpa böcker men det är väldigt dyrt och jag åker inte downtown sådär väldigt ofta plus jag tänker inte läsa allt på engelska. I alla fall, här är min tanke; jag tänker mig något som liknar mutor. Att alla som orkar skicka ner nån bra bok (pocket såklart) till mig kan se fram emot belöning när jag sen kommer hem. För jag är så skadad att jag inte ens i min vildaste fantasi tror att nån skulle orka/vilja/bry sig tillräckligt mycket för att skicka något utan utlovad motprestation. Men det är ju en helt annan historia.

Klara Persson 1 Hayburn Street Scarborough WA 6019 är adressen om nu nån skulle få för sig att skicka nåt. Om man tycker det blir väldigt dyrt med porto för böcker så skulle jag bli väldigt väldigt glad för exempelvis en BANG också. Eller liknande, ni vet.

Irrodag

Åh, det här kan mycket väl vara den mest irriterade dagen i världshistorien. Det är inget som blir som det ska jag och jag blir bara mer och mer irro. Ute är det liksom skyigt och över 30 grader och fuktigt, dvs dåligt och no good väder. Man blir bara klibbig och ja, exakt - irro och det går inte att ha sånt väder till nåt, inget stranden och inget prom och jag är faktiskt ledig idag så vädret borde skärpa sig. Tur för Australien att det var lite svalare i morse så att jag kunde promma då. Plus, jag vaknade av fågeljävlarna. Det finns inte planer på jorden att de fåglarna är som de ska. De låter som djurisk dödsångest blandat med paniskt spädbarnsvrål. Jag vet att ni inte tror mig så jag ska spela in det så får ni höra själva. Och då kan man ju tänka sig att man kunde dra igen den där lilla springan man har fönstret öppet. Men si, nej, det går inte alls det för då dör man. Då blir man så varm att det sannolikt skulle gå att steka ägg på magen på riktigt. Så då får man ligga och försöka slumra ackompanjerad av störda fåglar. Inte precis drömläge. Och så är jag helt arg för att Australien bara, självklart ska vi vara en hel kontinent, självklart för då blir det omöjligt för människor att hälsa på varann om man råkar bo på olika sidor kontinenten. Självklart. Det är ju bara röd jord i mitten ändå så det spelar väl ingen roll? På tal om det, det har blåst lite här idag också faktiskt. Från inlandet, inlandet betyder öken så ja, det blåser varma och torra vindar, tack snälla för det. Men mest är jag nog irriterad på mig själv för att jag är så jävla godtrogen och bara jamen självklart, säger man så SÅ är det ju så och jämt blir jag sådär att nej men man ska vara snäll och inte ovän och man ska faktiskt vara till lags och alla ska vara glada och lyckliga och det är min uppgift att se till att det blir så oavsett vad det kostar mig själv i form av respekt och egen potentiell lycka. Jag slår knut på mig själv och blir till slut ändå bara en stor förlorare.

Segraren skriver historien?

Jag sitter ute på altanen med kopp kaffe, vacker musik och alldeles uppenbarligen tillräckligt långa sladdar för att kunna vara ansluten och därmed blogga. Det är bra men det är kallt här nu, kanske snarare "kallt", jag vet inte. Klockan är 22.28 och det är ungefär 20 grader. Jag frågade en av mina systrar häromdan om det här är att bli vuxen. Att man går igenom olika saker, svåra och inte så svåra, och dra slutsatser av det, förstår samband och påverkas av det man gått igenom. Jag vet att erfarenheter som man samlar på sig är som klokskaper och det är faktiskt väldigt ödmjukande. Det är så sjukt berusande att skriva, jag hade nästan glömt det. Det är berusande men också väldigt, väldigt skrämmande. Jag blir så räddhågsen och lite nervös över att jag skriver om vad jag känner och hur jag upplever saker och det finns ingen som ifrågasätter, säger emot eller vill revidera och berätta för mig hur jag ska känna och bete mig. Det gör att jag inte vet rikigt var jag ska börja för det blir helt plötsligt så mycket jag vill låta rinna ur fingrarna och det blir för mycket, som en flaskhals ungefär. Det är en tröskel och det är säkert en del i det hela, att försöka komma över den har med största sannolikhet även en symoblisk betydelse. Må så vara. Jag har ingen brådska. Min fina vän C gav mig väldigt bra råd, hon är klok så det räcker för oss båda. Jag måste försöka ignorera att det känns som att jag ljuger och fabricerar. Det kommer kännas verkligt förr eller senare om jag bara skriver ner det rakt upp och ner som jag minns det. Nu tror jag i och för sig att jag måste bestämma mig för att detta verkligen inte passar sig här.

Associationskedjor

En sak som gör mig lite fundersam är följande; jag envisas med att förnippa musik, geografiska platser och ibland rentav hela städer med känslor. Till exempel är huset här i Perth lite grann ett ledset ställe för det var här som det kändes extradåligt när jag blev själv kvar och inte visste varken ut eller in. Och till sådana ställen är det lite svårt att åka tillbaka, det ska villigt medges. Ibland är det sådär att man vet att man inte kan skjuta upp det, det går inte att ge sig själv ett val för då tvekar man och så hittar man ett sätt att slippa och då är det ju ofrånkomligen så att det nästa dag, ja då blir det ännu svårare om inte omöjligt och det blir en mycket, mycket ond cirkel. Men fler exempel. Ja såklart Stampgatan men det känns mer som ett liksom fint ställe. Det var ju mycket tårar och hemskt på slutet men ändå har Stampgatan blivit förknippat med alla bra och fina och starka stunder som var där också. Jag kan tänka på det utan ånger och bara minnas och vara glad för alla minnen och för den tiden. Den är över nu och det var nog tyvärr det bästa men skönt tycker jag att det känns fint på nåt vis. Fast nu när jag funderar lite så gör det ju ont också, naturligtvis. Det är nog så att det kommer göra det ett tag framöver. Och konstigt vore ju som sagt annars. Men vidare då, ett par tre låtar med Shooting John som jag lyssnade på ett tag när jag var väldigt ledsen. Jämt när jag hör de låtarna tänker jag på såna där salta godisar som man köper i små påsar med ett gult fult mönster på. Och hur konstigt det smakar i kombination med kaffe och att jag glömde släcka blockljuset innan jag gick och handlade på Konsum. Och hur vansinnigt, vansinnigt hopplöst det kändes och hur sviken jag kände mig och hur rådvill jag var. Rådvill och besviken. En av de låtarna är för övrigt tunnel o Saltsjöbanan för mig. Och där har jag nästan uteslutande känt ledsamma och förvisso även ursinniga känslor men övervägande melankoli (inte i ordets kliniska bemärkelse, dock).

Det kanske inte är ett dugg konstigt att göra såhär, inte vet jag. Det spelar ingen direkt avgörande roll i mitt liv men jag måste nog säga att jag tycker det är lite konstigt.

Australia Day

Det här är mycket olikt mig. Att inte ha någon strategi för liksom vad som hör hemma i bloggen och vad som ska meddelas per mail och till vilka och vad som ska skötas med sms. Jag tror att det här på bloggen blir såhär allmänna saker som jag knappast kan vänta mig att någon ska bry sig om. Och det gör jag inte heller men det är ju som bekant ett bra sätt att ventilera, att skriva alltså. Även om det inte är för någon. Men det är trots allt viktigt att det inte närmar sig det pretantiösa med allt för stora steg för då blir det frånstötande. Hursomhelst, innan jag åkte till Sydney så firades det Australia Day här. Och då menar jag verkligen firade. Såhär blev det i år att datumet inföll så olyckligt att dagen var en lördag vilket innebär i princip ingenting mer än att man har sovmorgon och ostört kan ta hand om sin eventuella bakfylla dagen efter men si då har man löst det på ett sådant fiffigt vis att måndagen e f t e r AD är public holiday så de firar liksom två gånger. Mycket smidigt system får man ju säga, att om en helgdag infaller på en lör/sön så utropar man nästkommande vardag till helgdag - inte istället för lör/söndagen utan dessutom. Det var väldigt konstigt att bevittna firandet av AD, jag är van vid att man vid sådana firanden kanske passar på att föra en politisk debatt av något relevant slag eller tar tillfället i akt att göra bra saker eller i allmänhet är ganska medveten och för en dialog om vad det är man firar och kanske rentav problematiserar det och dess innebörd. Inget sådant förekom här. Jag har aldrig varit med om att man så opolitiskt och helt utan någon som helst debatt firar på ett sådant sjudundrande sätt. Och nej, inte ens Norge är i närheten. Det kändes konstigt. Det är konstigt.

Detta har hänt

Fortfarande i Sydney, tack och lov. Efter många om och men bestämde jag att jag flyger tillbaka till Perth på måndag för att börja jobba på tisdag. Det känns inte som den ultimata lösningen men det känns ok. Idag blir det följande: tur på operahuset följt av bio i Circular Quay och middag och så med lite tur färgglada drinkar också. En sak som för övrigt är bra med att det har regnat lite de senaste dagarna är att man kan passa på och smaka rödvinet från vingårdarna vi besökte. Och någon kväll i veckan spenderades på Bondi med nya vänner och det var mycket trevligt och kanske välbehövligt i den mån Bondihäng kan vara det. Igår på vägen hem från Paddys Market och Chinese Gardens gick jag genom Darlng Harbour och åt en muffins (jamen så blir det när man glömmer äta ordentligt) och då helt plötsligt blev jag attackerad av en mås. Jag skojar inte nu, den flög med mig och min muffins som mål och den bet mig i fingret. Jag hade för länge sen släppt resterna av min lunch men måsen uppfattade väl inte det och gav sig därför på min hand. Det var rätt obehagligt. För att riktigt göra det till fulländad misär fick jag tvätta av mig i en fontän för jag vägrar åka hem med äckliga måsbaciller på mina fingrar. I övrigt var igår en mycket, mycket bra dag. Men det var ingen hit att bli biten och jag är ju inte direkt någon djurvän så jag har mycket liten förståelse för att djur blir tama och vill äta ur människors händer.

Jag har lite mer distans till allt nu känns det som. Med viss reservation för att det är lätt att sitta här i Sydney och säga. Jag kanske går i någon slags infantil regress på torsdag när det kommer över mig igen, vem vet? Nu känns det dock inte så, jag är tvärtom lite stolt. En sak som jag möjligen kan fundera lite över är varför jag jämt ska stå upp och vara så envis men det finns nog inget bra svar på det så jag tror det är bäst att sluta fundera på. Jag tror att om de sanningar som är giltiga för de allra flesta inte passar en själv och ens ändamål så får man ju göra om sanningarna och ordna dem så att de passar en själv. Och jag hävdar med viss frenesi att bara för att man upplevt samma sak så behöver inte upplevelsen vara densamma och jag förbehåller mig faktiskt rätten att tolka och behandla saker precis hur jag vill. Men jag förstår ju om det är irriterande.