Lyckossssen jag

Jag är i detta nu helt lycklig. Helt fantastiskt.

Sluta nu

Ungefär två sekunder kan jag sitta stilla innan vänsterbenets fot somnar och det gör så ont att jag blir förbannad. Tusen tusen nålar och jag har inget tålamod med sånt.

Ledig helg

Jag har det så bra. Jag har adventspyntat i lägenheten och det doftar till och med lite jul här. Jag är ju julbesatt, det är ingen hemlighet. I alla fall, om nån timma kommer mamma o pappa på besök och stannar till mån morgon. Först ska vi fika hos mig och äta scones med basilika och tomat som jag gjort och sen ska vi ner och ja, inte vet jag, flanera i Stockholm, kolla in julskyltningen på NK, shoppa lite, gå upp till hallarna och kanske fika. Ikväll har jag bokat bord på en mysig restaurang här på Söder och imorn har vi inga planer förutom att jag skulle vilja att vi svängde förbi jobbet en snabbis så jag slipper släpa grejer på kollektivtrafik. Det är sånt det är. Uppsatsen får vila i helgen och det kommer jag säkert panika lite över men det är så det är. Nu: dammsuga och sånt.

Barnslig

Jag är så barnslig. Och stolt. Och jag har ett mycket, mycket stört anknytningsmönster. Eller otryggt, heter det ju tror jag. Och jag vill läsa mer om det för sist när jag slögooglade lite så var det som att läsa min hjärna. Coy behaviour-delen var den by far mest obehagliga läsningen. Rys. I alla fall, jag är hemma och det är fredagskväll och jag hade sparat mig tusen miljarder för att kunna äta ostbricka men jag glömde all ost hos C och ja, då blir det liksom inget av det. Så nu är jag bara hungrig och matarg. Jamenvabratackskajagha. Men jag har i alla fall köpt tröja med puffärmar idag, det är ju en bra sak. Två stycken till och med för det är ju så, när man hittar nåt man gillar ska man ju köpa två. Ja, jag kanske är pensionär också, vem vet.

Präktig?

Frulle: lättfil med kanel och banan. Lurre: tomat, bulgur, keso, ägg och kalkonkött. Middag: hemmagjorda (what else) lammfärsbiffar med färsk basilika och sockerärtssallad med balsamico. Inget juleskum, inga lussekatter, ingenting. Här har vi någon som kommer komma till himmelen.

Sinnen döda

Jag undrar varför det är såhär att ingen mat smakar nåt och inga dofter känner jag om de liksom inte trycks in i min näsa. Det är tråkigt ju.

Hej mitt vinterland!

Kan nån ringa St Göran åt mig? Jag lyssnar på julmusik som att all julmusik raderas från jordens yta imorgon. Och jag blev tårögd (tårögd!) när jag hörde de första tonerna av "Hej mitt vinterland". Det kan inte vara normalt? Jag ska inte vara borta från Sverige nån mer december tackskajagha (eller jo men skit i det nu).

Jaha.

Amän fyfan (nej jag behöver inte böta för svär, jag är vuxen tack) va det är konstigt nu då. Det liksom känns inte. Det känns inte roligt och inte bra och inte pirrigt och inte spännande och inte alls sådär som det gjorde. Det kanske är nu det har hänt, det dåliga konsumerar det bra. Jag ler inte nu, det brukar jag alltid göra.

Mitt sommarlov, det ska bli jätteskönt

Det är den jäla Tees fel att jag lyssnar på Anita Hegerland, alltså det här är ju helt förryckt. Lyssna själv då.

Hemmadiss

Såhär tänker jag. Jag får ångest av allt som liksom är för mycket "hemma" för mig. Här kommer exempel så ni vet hur jag menar:

1. Begreppet "fredagsmys" i allmänhet. (Jag vill inte veta ens)
2. Tacos på fredagar i synnerhet. (För att tacos är så.......festligt?)
3. Att använda ordet "nöjd" ofta. (Lycka till med allt det nöjda ni har going!)
4. Att alltid ha projekt, köpa ny bil, måla om hallen, köpa nytt osv. (Sen när projekten tar slut hoppas jag jättemycket att det finns nåt kvar. Annars kan man ju alltid, tada, projekta igen)
5. Att vara ung som fan men ändå helt gammal inuti. (Lillgammal, jag ryser nu)
6. Att titta på och/eller de facto FÖLJA Idol, Ensam mamma whatever, Paradise Hotel. (WT, någon? Snälla)
7. Att kalla sin kille för "gubben" eller sin tjej för "regeringen". (Jag tänker på skånska kranskommuner när jag läser de "smeknamnen", oklart varför)
8. Att köpcentershopping är det roligaste som finns. (ÅH en TILL söndag i mammons tecken)

Sån är jag. Stäm mig då.

Vad jag gör

Detta gör jag: dagdrömmer. Läser. Svarar inte i telefon. Och det funkar fint det.

Våååååningen

Här är min djärva gissning; om man kallar sin lägenhet för våning är man sannolik rätt så full of shit. Det är vad jag tror.

Eller?

Jobb jobb jobb hela helgen och jag har i detta nu lite lätt dåligt samvete för att jag inte rört uppsatsen på hela helgen men det får ordna sig. Det ordnar sig. Jag tänker på en sak och om det blir så så blir jag väldigt ledsen. Vadumt.

Fredag!

Fredag. Jag har tagit sovmorgon -igen utan att det var meningen. Men jag har även prommat och städat samt dammsugit och nu ska jag skriva några timmar innan jag åker på ärenden innan några timmar på jobbet. Jag känner mig så präktig och det är bästa känslan. Det och några till. Ärenden idag består i att kolla in Moccamastern på Elgiganten och köpa nya dammsugarpåsar, gå inom jobbet och köpa en stjärna till fönstret och tyg till köket och möbeltassar till köksstolarna som låter som att de liksom får betalt för det. Sen jobb och sen middag med rödvin för det är jag värd. Juste, på tal om det, mascara också, ska jag köpa. Fy va ointressant.

Kaffe

Min kaffebryggare alltså. Den ger jag inte så mycket för. Den är snygg och liten men jag skulle gärna vilja dricka varmt kaffe på mornarna. Den jag fick av C när bodde i gul lägenhet och åt gulasch varje dag har jag ställt hos mansC för att kunna få kaffe när jag är där (ofta). Men det gör mycket bättre kaffe. Så jag får antingen byta tillbaka eller bara köpa en Moccamaster. Svårt val not so much.

Eller va?

En sak jag undrar är det här med offentliga kärleksyttringar. Eller snarare virtuella. Jag är inget stort fan och jag undrar lite varför man gör det? Nån som vet?

Hemlismänschor

Amän alltså jag ser ju att ni läser. Kan ni inte säga nåt så man vet?

Odd Molly

Vi gick förbi Odd Mollys flag ship store häromdan, jag o C. Och pratade om kläderna. C säger: man vill liksom inte knulla någon som har Odd Mollykläder, man vill bara klappa dem på kinden. Jahapp.

Elefanttårar offentligt

Världens stimmigaste dag och jag behöver ta många, många djupa andetag. Uppsatshandledning och 8 genomarbetade och i min mening bra sidor i papperskorgen och jag har gråtit tårar på tunnelbanan ungefär från Stadion till Gamla Stan. Inte så värdigt. Sen kom jag hem och kunde inte ens glädjas åt C som fick champagne på jobbet och sen gå på teater. Också ovärdigt att inte kunna gå utanför sig själv ens en liten stund. Men han förlåter mig tror jag. Sen gick jag till Telia och fingrade längtansfullt på iphonen som snart blir min och sen köpte jag thaimat till mig själv och gick hem och läste söndagsDN. Jag tror det ska ordna sig allting faktisssst. Jag menar, det är ju bara jobb och boende, såna triviala saker som jag behöver se över, inget konstigt och inget alls man behöver stressa med. Nej nej.

Sthlmrån

Det är bra, tycker jag, att Stockholmsrånet håller på att klaras upp.

Come away wif mi

Jag läser ju en del bloggar dåvasatteh och kollar Kärleksbloggen dagligen (löjlnamnet till trots) och såg tipset om weekend och jag tror att det är ungefär det lyxigaste jag kan komma på. En weekend. med god mat, umgänge, vila, ingen disk, ingen stad och ingen stress. Och man behöver inte flyga och ingenting för det finns ju flera miljoner herrgårdar och slott härikring. Ge mig.

Att göra sitt

Jag tycker att man ska försöka ändra på det som känns fel och ta till buds stående medel för att lätta upp livet och just nu tror jag mycket på att en mer solkysst eller åtminstone inte albinohud skulle göra mig glad så jag använder BUS och vet man inte vad det är så får man läsa fler modebloggar.

Lurredejt någon?

Detta vill jag äta till lunch idag: fisksoppa med aioli. Och helst ska det äga rum på Tysta Mari och helst ska man få ett glas vitt till. Så, hear my böner nu.

Queen!

Nån samarbetar med mig och spelar Queen på radion! När jag skrev min b-uppsats lyssnade jag ihjäl mig på det. Man ska hålla på traditioner.

Vädergnäll som en kärring

Såhär är det ju att förra året vid den här tiden var jag inte i Sverige utan bodde i Sydney/Perth och året innan dess så skulle jag flytta ner om bara några veckor. Alltså var det gråa och ruskiga inte så svårt att stå ut med för jag visste ju att ökenvindar, 30 grader och Australien låg framför mig och så nära att man kunde ta på det. Nu vet jag att det jag har att förvänta mig är inget annat än en lång och mörk vinter. Och det känns sådär. En enda bra sak kan jag komma på och det är att det blåser lite mindre här än i Skåne. Tror och hoppas jag i alla fall. Annars är det exakt lika igengrott och kompakt grått och hemskt. Det blir liksom inte ljus, det är skumt hela dagarna. Jag fattar inte att det är tänkt att man ska stå ut med sånt här. Plus, alla vet ju att februari är helt onödig. Helt. Nu: gröt och kaffe och uppsats och idag ska bli en bra dag.

Jag går i ide

Jag försöker förklara för C hur det egentligen går ihop, att jag känner mig ensam och att jag inte vill ha kontakt med människor. Men alla liksom ska prata så mycket hela tiden. Prata. Prata. Prata. Vad hände med att bara vara? Jag saknar bara vara och jag vill ha människor jag kan bara vara med. Jag känner att jag liksom blir långsamt uppäten och jag behöver verkligen rå om mig själv just nu men nu får jag ångest och dåligt samvete för att jag ens skriver det här för jag kan ju inte, alltså det är rätt förmätet och otacksamt och bortskämt att skriva såhär. Egentligen. Men C har rätt när han säger att man kan ge sig tid att läka i själen och att det är nyttigt. Så jag ber om ursäkt på förhand, jag kommer vara hemma den här veckan och plugga. Plugga och laga nyttig och god mat till mig själv, kanske gå en promenad och inte ringa massa samtal utan vara själv och liksom cleansa. Och så kanske jag kommer snusa lite grann (felåt mam men syster E gör det också sådetså).

LM (inte smokesen då)

Jag vill att det ska hända något roligt. Något oväntat. Någon glad nyhet eller en överraskning eller så. Är det så mycket begärt? Jag är mycket low maintenance.

Trött på det

Jag känner mig lite antisocial för tillfället. Jag har ingen lust, ingen kraft och ingen förmåga direkt att höra av mig till människor och jag orkar än mindre ses. Jag vet inte, jag tycker inte det är så roligt. Det kanske bara är ikväll jag känner så, det vet jag först imorgon men just nu så känner jag lite så. Ingenting känns nytt, det är bara sameol´ hela tiden och jag är så trött på det. Jag önskar verkligen att det inte kändes så, believe me.

Kommentera

Det ordnar sig. Det gör det. Det är fredag och jag ska dricka ett (jäjäjä) glas med My ikväll och det var länge sen (damn you mandles) och sen är det ledig helg igen och sådär. Jag tigger kommentarer nu, inget konstigt.

Höga förväntningar

Jag vet inte vad jag har gjort och jag vet inte om jag är i stånd att överblicka konsekvenserna av det och jag vet i sanning inte om jag ens skulle vilja fall jag nu kunde. Troligen inte. Och så vill jag att allt jag tror ska komma på skam, att det ska kämpas lite och att det ska vara värt nåt, allting. Att det ska ha varit nåt. Så blir det nog inte och då betyder det ju bara ännu mer att jag gjort rätt, tyvärr.

Syre

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men jag tror att det är trängd jag känner mig. Och kvävd. Ja, kvävd var bra. Jag tycker det stundom är lite svårt att andas.

Sjukhuskärlek

Jag skulle sova, jag vet. Men så ringde det och så tittade jag lite på ett avsnitt av mitt bästa. Och jag kom att tänka. För jag vet att när jag låg på sjukhus för två veckor sen blev jag så förvånad, alla var så snälla, omtänksamma och alla brydde sig om mig. Fast de inte egentligen behövde och fast att de inte känner mig. Narkossköterskan klappade mig på armen när hon gav mig smärtstillande och sen ända tills jag somnade strök hon mig på kinden. Och jag gjorde ingenting, jag bara låg på en brist i en särk och var rädd och yr. Och sen när jag vaknade så var det uppmärksamma människor i grönt som ville veta hur jag mådde och som bara ville att jag skulle ha det om inte bra så åtminstone ok och sen på avdelningen kom uskor och syrror och gav mig glass och sa snälla saker och tittade till mig fast det var mitt i natten och sådär. De fixade droppet och spolade det för att det gjorde ont och jag gjorde ingenting. Och det är så oerhört, ofattbart sorgligt att jag tänker på sjukhusvistelsen som en av de varmaste och mest vilsamma upplevelserna i mitt liv. Jag vill inte under några som helst omständigheter tänka på vad det innebär.

Hals och lunch och sov

Jag har jobbat lite grann och jag är glad att jag var tillräckligt rädd om mig själv för att stanna hemma förra helgen för det bara pratas och pratas på jobbet och min hals hade inte varit redo för 9 h om dagen av sådant redan då. Inte nu heller i och för sig. Och så har jag bakat bröd också ju. Två stycken! Och chokladkaka med valnötter. Och imorgon ska jag ha handledning och inte ha lunch med mig till uni = utelurre = lite lyxigt. Ja det är de små sakerna som gör det, i sanning. Och är det inte torsdag imorgon? Man kan äta ärtsoppa då och pannkakor. Undrar om jag fortfarande gillar ärtsoppa ens. Jag måste försöka sova nu. Mitt nya för att klara av att gå upp vid 7-tiden (förlåt småbarnspäron) är att gå att lägga mig 22 men absolut senast 22.30 och verkligen innan 23.

Allt men inte riktigt

Detta har hänt: tvätt som aldrig ville ta slut och heller inte någonsin torka, viktiga mail skickade, bakat bröd (tillräckligt för att även frysa in såatteh), målat naglarna i en halvtimma, städat, ätit lurre och inte skrivit en rad på uppsatsen och snart ska jag åka till jobbet. Så kan det vara.

Modern Warfare II

Tydligen har det kommit ett nytt spel som man ska stoppa i en liten svart låda och sen ska man välja kniv eller k-pist eller picka och på så kort tid som möjligt döda så många människor som möjligt. Oklart om man får poäng för bestialiska sätt att mörda. Emellanåt hör man "fienden" tala i bakgrunden och då kan jag inte undvika att undra varför jag hör just arabiskspråkiga och/eller ryska röster. Måste jag säga. I övrigt anser jag att tv/data-spel är för barn. Precis som tecknat. Det är först ganska nyligen som jag insett att det alltså produceras tecknade filmer med vuxna människor som målgrupp. Innan trodde jag att det bara var vuxna som liksom tjuvtittade på barntecknat men så är det alltså inte. Och ingen unge borde spela det här spelet, det här nya dödaspelet alltså. Det är gjort för vuxna. Jag är helt förvånad. Men jag trodde å andra sidan att det hette Modern Welfare II också såatteh.

Uppsträckning

Jag blir så arg på folk som inte kan men låtsas som att de kan och dessutom kan lite bättre än alla andra. Jag blir när folk skriver "jag blev glad då jag" när det ju heter "jag blev glad när jag". De vill bara verka märkvärdiga och låtsas som att de behärskar det svenska språket lite lite bättre än de faktiskt egentligen gör. Det retar mig väldigt mycket. Och människor som uttalar "acceptera" "asseptera" och som säger att deras kort är "övertraKasserat" när alla som är vid sina sinnens fulla bruk vet att det heter "övertrasserat". Och människor som säger att man "tar självmord" behöver lära sig att det heter "begå självmord" på samma sätt som man lika gärna kan "göra" som "begå" ett misstag och det heter egentligen "du är längre än jag" och inte "mig" eftersom det kommer från ursprungsmeningen "Du är längre än jag - är" och inget annat. Språket får gärna förändras, gärna för mig. Men det får faktiskt inte missbrukas. Och nu ska jag berätta också att det är på vischan det här händer oftast. Så - nu är det sagt. Stena mig då.

Nänujävlar?

Nu vet jag inte riktigt här, va. Jag fann mig själv sittande och säga till C att det är harmoniskt och lugnt och bra att sitta bredvid honom och läsa/skriva/plugga. Och att jag gillar när vi gör varsin sak fast ihop. Jag är förvånad och han är förvånad. Jag är nog mest förvånad i och för sig. Jag vet inte var det kom ifrån.

NY-inflation

Alltså. Det här med NY börjar bli lite lätt sinnessjukt tycker jag. Jag har ju som tidigare nämnt svårt för allmänhysteri och jag tycker nog att NY börjar likna det nu. ALLA vill till NY, ALLA har varit i NY, ALLA vill helst BO i NY för NY är bäst och bästa staden och där finns ALLTALLTALLT och ännu mer och när jag var i NY i julas och när jag var där igår och när jag ska dit och mina gummistövlar är därifrån och den här tröjan och blablabla och NY asså liksom typ ba shit. Sarah Dawn Finer berättar i AB om hur underbart det är och Sofi F skrev sin bok, förlåt "bok", där och Kling också har varit där och det är bara S Å outfuckingstanding i NY. Jag är lite, lite trött på att höra det och nu kan man tänka såhär att jamen läs inte det då. Och tro mig. Tro. Mig. Jag försöker undvika det. Jag försöker också undvika att säga till folk att jag fått jobb i NY som jag kan ta om jag vill. För jag vill ju inte liksom solka det här med NY. Gud, nej. Kan jag få en NY-paus, snälla? Tack.

Tillbaka

Måndag. Jag har deklarerat att jag är frisk och återställd (inte sant) men så tänker jag att det räcker ju med bara Panodil nu och då är man faktiskt så gott som återställd. Och jag är på SU och har idag tagit tag i min C-uppsats som man kan säga har varit lite placerad på hold. Så nu gör jag det, tar tag i det hela. Läser om policy making i EU och funderar på hur den går till och vilken sorts teori det är. Jag är mycket, väldigt nervös över det här men försöker andas lugnt och tänka att det går bra. Det kommer gå bra och sen ska jag få ett jobb, tack!

Söndag

Whadup som vi brukar säga. Vi ska äta tigerräkor som vi tokhettat upp i vitlök och olja och så ska vi göra en sås med lax och spagetti. Och sen ska vi äta choklad och massa choklad till. Det är min söndagskväll och den är tummen upp för jag har det bra.

Vågmästarroll

Åh. Jag vet inte. Idag är en såndärdag. En dag som ännu liksom står och väger. Jag vet inte hur det ska bli. På plussidan; jag är mycket bättre, jag ligger rent tekniskt inte så mycket efter i skolan som jag först trodde, det snöar inte, jag kan snart (om några dagar) kanske dricka ett glas vin och jag har ny vinterjacka. På minussidan; det gör ju faktiskt fortfarande rätt ont, medicinen är slut, ångest.

Kanelbullar

Nu är jag på bättringsvägen och idag har jag ätit mer än jag förmodligen ätit den senaste veckan allt som allt. Så kan det vara och nu äter jag kanelbullar och dricker ett glas mjölk. Helt sådär, rakt upp och ner. Mycket märkligt för så sent som i måndags hånade jag C för att han drack mjölk till maten. Ijallafall, min ursäkt är att kanelbullar kräva dessa drycker och att varmvarma grejer inte riktigt är bra för min hals riktigt än misstänker jag. Det gör liksom inte ont utanpå men ändå är jag som en lejonmamma och blir hysterisk om någon kommer nära min hals. Smått onödigt.

Mocca

Snart är det jul och C har mycket föredömligt gjort en önskelista. Jag med, ska göra det. Det enda jag kan tänka på nu, förutom det vanliga; vackrasakerklädersmyckenlägenhetistanhögklackadeskordyrtsmink så finns det en lista nu. Med en sak hittills men ändå.

1. Kaffebryggare. Och jag har varit så snäll och letat upp den billigaste av den här bästa sorten för att påvisa min ödmjukhet.

Medusin

Igår var en liten bättre dag men idag en dålig morgon. Fast det är bra att jag får sova hela nätterna, ungefär. Och när jag äter medicin blir jag bra och lite kaxig men det går över efter exakt 6 h när diklofenaken går ur kroppen. Tänk tänk vilken bra uppfinning det är, diklofenak.

Fantasifoster

Jag letar restaurang nu. Till mig o C. Han förtjänar det som tack för hjälpen och jag förtjänar det för att jag överlevt, ungefär så. Men jag hittar inget och C ska vara hemma och vila och sånt på kvällarna. Och vi ska inte. Jag behöver bara tro det när det känns som att halsen och käken och tänderna ska implodera.

Mat verkar det som

Igår fick jag mat. Igår på kvällen när medicinen, praise the lord, hade verkat fick jag mat. Potatismos och körv, inget konstigt alls med det. Och idag innan C gick utbrast jag "pizza, ska vi äta pizza"? Amän för helvete, jag ska väl ändå inte äta pizza heller. Snart ska jag äta frukost som kommer bli macka med Nutella och äppelkräm och i den meningen är det väl mest Nutella som är konstigt antar jag. Självklart ska de prata om viktnedgång på tv nu också såklart men jag vill bara säga att jag är sjuk och konvalescent och inte alls sån här i vanliga fall.

Feed me

Jag är så hungrig så hungrig. Jag har kämpat med samma skål saftsoppa sen i förmiddags och är inte klar än. Det här med att saker helt opåverkat kan rinna och nu menar jag rinna ner i halsen är sånt jävla ljug att man blir förbannad. Det krävs ju svälj, det vet jag ju nu. Jag borde som den urbana unga och medvetna kvinna jag är drömma om bulgur och couscous och buffelmozzarella och färsk basilika nu men nej, det enda jag kan tänka på är gurksallad, cheeseare, korv (wtf?) och såna saker. Det är synd för mig.

Baaaan

Snart snart om en timma eller så kommer C från Apoteket med finfina saker. På tal om saker så har jag kommit på några stycken angående barn. Jag vill vid något tillfälle i mitt liv ha barn, det tror jag nog. Men jag tänker inte föda några barn, nejnej. Och nu ska alla bara blabla naturligt och kvinnokroppen skapt för det och så, jag fattar men nej. För att operera bort halsmandlarna och den efterföljande smärtan som jag nu upplever som utomkroppslig är ingenting mot en förlossning, det inser ju jag också. Och jag är fruktansvärt, paniskt livrädd för smärta, det är ingen hemlighet. Jag ska ha barn och de ska komma ut med kejsarsnitt, tackskajagha och ja, jag fattar att jag glömt detta om 6 eller 8 eller 10 eller 3 år eller när det nu blir. Men ändå, det är ju en god tanke och ja, jag kan betala för det för alla er som bara skattebetalaredinsmärtaprioriteringarochsånt. Oroa sig inte.

Nya perspektiv

Den smärtan som jag upplevde inatt, den unnar jag ingen annan levande varelse att få uppleva. Det var djuriskt, det var som att titta på sig själv utifrån och inte förstå, jag ville krypa ur min kropp och aldrig mer flytta in igen förrens smärtan lämnat. Det går inte att beskriva, närmast man kommer är liksom tanken på att ens käke skruvas upp i ett skruvstäd och du kan inte svälja och inte säga något för i halsen har du TVÅ, juste, TVÅ, öppna sår som läker långsammare än för fan PRO-medlemmar på utflykt. Det måste verkligen bli bättre. Jag har släppt alla hämningar vad det gäller medicin, jag tar allt jag får hela tiden och ibland faktiskt givetvis ja, till och med mer än föreskrivet.