Sjukhuskärlek

Jag skulle sova, jag vet. Men så ringde det och så tittade jag lite på ett avsnitt av mitt bästa. Och jag kom att tänka. För jag vet att när jag låg på sjukhus för två veckor sen blev jag så förvånad, alla var så snälla, omtänksamma och alla brydde sig om mig. Fast de inte egentligen behövde och fast att de inte känner mig. Narkossköterskan klappade mig på armen när hon gav mig smärtstillande och sen ända tills jag somnade strök hon mig på kinden. Och jag gjorde ingenting, jag bara låg på en brist i en särk och var rädd och yr. Och sen när jag vaknade så var det uppmärksamma människor i grönt som ville veta hur jag mådde och som bara ville att jag skulle ha det om inte bra så åtminstone ok och sen på avdelningen kom uskor och syrror och gav mig glass och sa snälla saker och tittade till mig fast det var mitt i natten och sådär. De fixade droppet och spolade det för att det gjorde ont och jag gjorde ingenting. Och det är så oerhört, ofattbart sorgligt att jag tänker på sjukhusvistelsen som en av de varmaste och mest vilsamma upplevelserna i mitt liv. Jag vill inte under några som helst omständigheter tänka på vad det innebär.