Måndag med ägg

Ingen har gjort scrambled eggs till mig en helt vanlig måndagsmorgon innan. Inte någon annan morgon heller för den delen för jag tror inte hotellpersonal räknas faktiskt. Det är liksom inte så mycket affection inblandat när de gör det och när jag tänker efter vet jag inte om det är det här heller men jag hoppas. Ialla fall, jag ska operera bort mandlarna på onsdag och det är samma dag som jag egentligen ska tenta så det blir ju ingen tenta av vilket gör att jag är allmänt unidisträ och tänker att det viktigaste är att cuppsatsen blir bra (läsbra, godkänd, sånt liksom). Jag åker hem och tänker mig att jag ska få komma hem till hit så fort som möjligt, senast helgen igen fast jag tror inte riktigt på det själv. Å andra sidan har jag ett ess i rockärmen, internutbildning på jobbet på tisdag. Åh, nu låter jag otacksam och ond. De är gulliga hemma och vill ta hand om mig men jag vet att jag kommer tycka det räcker efter några dagar för jag kommer ha ont och vara ynklig och sådär. Eller så blir det inte så, jag vet ju inte.

Uppdatering

Allt är bra, tycker jag. Eller ja, typ bra i alla fall. Paris var ljuvligt och jag klarade tentan (inte superstolt över det jag presterade men hey, man måste ju bara klara sig), M från Skanue är på besök och jag ska jobba i helgen och kanske skicka in ett PM väldigt försenat men ändå. Sånt är det.

Om och om igen

Häromdagen, kanske igår, förmodligen igår sa jag till C att ingen vet och jag har inte någonsin menat det så mycket som då. Ingen vet faktiskt på riktigt och kanske allra mest inte vi. Och nu kändes det helt konstigt att ens skriva vi för det, nej, det går inte. Det är förvirrande allting och alla tycker att de vet men inte jag och inte han och det hade ju varit att föredra. Just i detta nu sitter jag på väg till Sthlm igen och det är skymning och regnarregnar och jag är fortfarande trött inuti och alldeles dränerad och helst av allt vill jag bara säga precis det men jag vågar inte. Och det är ju synd för man ska ju våga säga, det blir ju oftast så mycket bättre om man vågar. Antar jag. Det är svårt bara att hantera för jag vet liksom inte hur.

Höstpepp, eller ja

Jag får inte stanna upp. Gör jag det så blir det katastrof och i morse stannade jag visst till lite. Jag insåg att jag är ledig två, till och med två och en halv dag. Och det gick mycket riktigt inte. Jag är på väg hem nu. Alltså hem-hem. Till skogen för jag tänker att det kanske blir mer ro inuti om man plockar lingon och ror lite. Ja, jag griper efter halmstrån nu, jag vet det.

Lågtryck

Det regnade och ville aldrig sluta igår och det som jag trodde var söndagshuvudvärk var väderomslagshuvudvärk och jag ska alldeles strax ta mer alvedon eller motsvarande för det här är helt outhärdligt. Det värsta är att jag blir extra ljudkänslig av sån här huvudvärk också och det är inte nådigt. Men kaffe hjälpte lite.

Positivt tänkande

Jag kom på en bra sak! Jo att, jag slösade åtminstone bara bort ett halvår och inte fem eller tio eller så. Tur i oturen om man så vill.

Så fab

Drick sprit, sa syster E som ju faktiskt är doktor så då kan man välja att se det som en ordination och alla vet att man ska göra som doktorn säger. Som min vän R säger; FAB. Det kommer bli fab. Bilder imorgon!

Ledig?

Amän vafan är detta. Det är ledig helg för första gången på hur länge som helst och nästa lediga är v 47 så man tänker ju att det borde vara helt såhär underbart och sånt. Not so mycket. Jag har dammsugit och tja, det är väl det. En bra sak är dock präktighetskänslan som infinner sig när man äter hembakt bröd, jag kan tydligen inte sluta tjata om det. Jag vet inte hur det ska bli någonting, jag känner att jag inte ens orkar tänka på det. Jag går ut nu.

Status

Jag mår inte så bra, nej. Jag känner mig vingklippt och rätt tom.

Sömn

En av de många tusen olika dåliga sakerna med ångest är att man när det pågår hinner göra en del härledning och därmed fatta beslut om åtgärder som sedan när man inte liksom skovar längre ter sig helt orimliga. Men har man lovat så har man. Nu sömn.

Kli

Hur man vet att det är höst: mina ben är så torra så torra att det kliar som att kliet skulle upphöra finnas imorgon och att kliet därför ville passa på att använda upp sig självt innan dess. Jesus, måtte olivlotionen hjälpa.

Nytt

Men! Jag vet inte vad det är med mig. Jag dricker te och det gör jag aldrig. Antar att det handlar om att teet luktar lite choklad och det är ju alltid rätt. Men inte i riktig form för jevlar vad jag vantrivs. Det här går inte. Det går inte säger jag! Imorgon, gröt, nektarin, tomatsoppa och sen fajitas eller så. Obs inte fredagsmystacos, fyfan, jag ryser nu.

Första oktober = första höstdagen

Första riktiga höstdagen idag, om man går enligt termometern i alla fall. Och jag har gjort bara trevliga saker, tagit sovmorgon (igen), köpt klänning (mycket onödigt), ätit lunch med C (god mat, bästa sällskapet), åkt en sväng till uni (hann med sista timmen på föreläsningen), sprungit på min kusin (oväntat men roligt), gått en sväng i nya kvarter, åkt buss med Gösta Ekman och nu är jag hemma och gläds över att ISS satt på värmen (mycket efterlängtat.) Och så äter jag tomatsoppa med mascarpone och hembakt bröd (med morot och valnötter). Det känns väldigt rätt, det här. Och hösten. Det är klart ute, det är lagom kallt, naturen som jag annars inte precis avgudar är alldeles vacker och jag känner mig lugnare inuti än jag gjort på väldigt länge.