Om och om igen

Häromdagen, kanske igår, förmodligen igår sa jag till C att ingen vet och jag har inte någonsin menat det så mycket som då. Ingen vet faktiskt på riktigt och kanske allra mest inte vi. Och nu kändes det helt konstigt att ens skriva vi för det, nej, det går inte. Det är förvirrande allting och alla tycker att de vet men inte jag och inte han och det hade ju varit att föredra. Just i detta nu sitter jag på väg till Sthlm igen och det är skymning och regnarregnar och jag är fortfarande trött inuti och alldeles dränerad och helst av allt vill jag bara säga precis det men jag vågar inte. Och det är ju synd för man ska ju våga säga, det blir ju oftast så mycket bättre om man vågar. Antar jag. Det är svårt bara att hantera för jag vet liksom inte hur.