Jag ska prioritera hela dagen imorgon

Nu verkar det onekligen som att detta har blivit en matblogg men så är det ju inte. Fast idag förstår ni ska jag o H äta lamb chops i rosmarin och vitlök med potatis och avocado och tomatsallad samt sås med senap, dragon och lite lite honung. Det ska bli ljuvligt och jag tror jag ska erbjuda mig att vi delar på den där flaskan med sydafrikanskt rödvin. Till efterrätt ska vi få choklad och chiliglass. Ni hör ju själva, det är bra allting. Jag är i och för sig mitt gamla jag så lite onödighetsbråkar jag bara för att jag ska åka och för att jag tydligen fortfarande fungerar lite grann så men övergripande bra och fint.

Just nu har jag dock fyra miljoner funderingar i huvudet. Jag har lite svårt att fokusera för jag känner ett ostoppbart behov av att följa budgetdebatten samtidigt som jag måste läsa allt om finanskrisen och följa fondernas och börsens utveckling när jag borde fokusera på att skaffa reseförsäkring, bestämma mig om var jag bo till årsskiftet och om jag vill jobba på IKEA eller nån annanstans när jag anländer Sydney om en dryg vecka. En sak i taget så ska jag se att det ordnar sig, det gäller bara att prioritera.

Gullblogg

Idag är det lördag och vi lyssnar på Bob Dylan och dricker vin (vitt faktiskt och det är till och med gott) och nu ska vi äta ugnsbakad lax med grönsaker och så har solen precis gått ner i sjön fast inte bokstavligen. H har försökt studera med lite gin och tonic i kroppen och resultatet av det får vi väl se imorgon när han ånyo läser igenom det han skrivit. Intressant. En sak som är bra med oss är att vi aldrig tittar på tv tillsammans, vi pratar och diskuterar (och blir lite osams) och så ibland behöver man inte säga nånting heller, man kan bara vara bredvid. Det är ganska fint. Nu tänkte jag skriva att ja om en vecka så åker jag men det skriver jag inte för då blir det så liksom tråkigt avslut på en sån här i övrigt rätt så gullig blogg.

Without a warning

Jag sitter på landet i lilla huset och så sorterar jag mina kläder till bortskänkes och klockan är snart 12 och när jag har röjt klart ska jag gå ut i friska luften och gå en lång lång sväng och njuta av att det är ganska så tyst. Sen ska jag komma hem och dricka en kopp kaffe på altanen och stirra tillbaka på kossorna som bevakar varje steg man tar. Och så undrar jag varför jag är vemodig samtidigt. För första gången på rätt lång tid känner jag mig misslyckad. Jag känner mig som den där yngsta dottern (sant) som jämt ställer till det (också sant) och som inte klarar av att reda ut någonting själv (bara lite sant). Och när man är så här dränerad på energi och liksom jämntrött och har ont i halsen igen så är det svårt att uppbåda den där äventyrslustan och vara otroligt inspirerad att hitta på massa saker, ibland ens att fullfölja det man föresatt sig. Och så är jag här. Här i djupaste Småland där man läser kvällslöp som de vore bibeln och köper köper köper saker och liksom tar det rätt lugnt och så undrar jag om allt var ett skämt, det är kanske trots allt det här som är jag? Men så tänker jag att nej, det kan väl inte vara så? Jag är inte disponerad för detta mer än några veckor i taget om sensommaren. Men just nu är jag så orkeslös och den enda skivan jag spelar är Miskovsky och då blir man ju inte själsglad precis.

Gifta syster H med fina hus och dyra kläderna och bil med 2.0-motor säger att jag ska flytta till Kalmar och ta min kandidat där och sen flytta till Stockholm. Jag vet inte, ska jag det? Kanske. Det är nära hit och väldigt fint men jag ville ju Stockholm. Samtidigt som jag inte vet om jag vill det och det är inte som att det finns ett överskott på billiga ettor där. Inte i Kalmar heller antar jag i och för sig. Och det här med framförhållning har ju helt fått stryka på foten, jag menar, jag pratar ändå om var jag ska bo om exakt tre månader. Känns ju verkligen stabilt.

Hur jag har det

Detta har hänt. Födelsedag och härligt att åka upp till hem och träffa alla på föllsedan och dagen efter tog jag och 5-åriga A lilla ekan och rodde en sväng på sjön (en väldigt kort sväng men ändå), trevlig middag med ena systern och mam o pap och sen lite ändring av planerna så till Hbg och sen vidare därifrån till Kalmar. Fyra härliga timmar tog det till Kalmar men träffade vän som jag inte sett på tusen år på tåget så en trevlig resa allt som allt. Kärlek och omsorg hos H och igår fanns det rödvin och getost med honung och pinjenötter och idag har vi varit på Stensö. När jag säger att vi varit på Stensö så innebär det att vi promenerat i flera timmar för att komma ut på en liten liten ö där man kan ligga och vila sig på en lite bänk och njuta av att det fortfarande är ganska varmt i solen. Annars är det höst och jag har julkänsla och försökte övertala H om lämpligheten i att faktiskt köpa pepparkakor. Han var i och för sig inte svårövertalad men nån måtta får det vara. Nu är det fredagkväll och ute är det höst och lite kallt och inne finns H och mat och massa ljuvlig kärlek.

Klarai goes rosa

Oj va mycket gladare man blev när det var lite färgglatt. Det är ju alltid en bra sak.

112 eller 90 000

Åh, jag är alldeles yr och mätt. Yr för att det hände obehagligt på jobbet och mätt för att jag ätit gulasch och bröd som jag bakat själv för sån är jag. Och jag behöver säga såhär; linfrö, solrosfrön samt äpplen vända i kanel. Var det som fanns i brödet, ja och gramhamsmjöl och jäst och sånt brödigt ni vet. Det är konstigt för hela dan har jag luktat som C och då blir jag helt förvirrad. Jag vet också att hon jämtjämt hade denna parfymen ute och den är sån som bor kvar när man varit nånstans så min gula lägenheten luktade liksom jämt lite fcuk (ja vi var ute ganska ofta) och på tal om det så är det 112 ikväll. Ljuva ljuva jävla 112.

Gånerivikttips helt gratis

Alltid om man är lite överviktig så är det ju för att man äter för mycket och då är magen och kroppen van vid det. Sen skärper man sig och tänker att det här håller inte och då får man liksom vara hungrig lite grann tills magen har fattat vad det är som är på gång. Mitt bästa tips är att försöka sova så mycket som möjligt av den tiden och/eller ägna sig åt stillasittande aktiviteter för då gör man inte av med så mycket energi och behöver därför heller inte påfyllning. Sinnessjukt och otroligt fåfängt må tyckas men alltså, det handlar ju om att äta ordentligt och regelbundet men bara precis liksom lite mindre och i den processen kan det vara bra att till exempel sova när man är hungrig. Inget konstigt. Eller jo, lite konstigt för man missar ju liksom själva späkningsnjutningen lite när man hela tiden klappar sig på axeln och bara tänker att vabra jag har minsann tagit tag i det här nu. Frågor på det?

Fredag ska komma hit

Ja jag har börjat räkna ner timmarna, det är absolut inget fel med det. Det är inte ens tre dygn kvar sådetså.

Vad klarai tycker om dagen

Jag tycker om idag. Jag har löpbandat mig innan jobbet, ätit fil med lakritssmak och bär i (frusna men what the hell), glatt mig åt att jag slutar redan 17 idag, druckit gott kaffe, fört över stålar så jag kan köpa biljett imorn, varit otroligt lovely mot alla besökare, insett att jag fyller 23 år om en vecka och flyttar från Hbg om två och snart får jag veta hur Hs schema ser ut så vi kan planera hur det ska bli innan jag åker. Ni ser.

Vad klarai tycker om barn

Såhär tycker jag om barn efter att ha jobbat en hel sommar på ställe med mycket barn; barn är fel fel fel. Eller vänta nu, det är väldigt O-pk att skriva om baaaaaarnen, det är naturligtvis föräldrarna som är att blama. Låt mig alltså därför omformulera mig, såhär tycker jag om föräldrar efter att ha jobbat en hel sommar på ett ställe med många sådana: fel fel fel. Lär gärna era barn såhär; man säger tack, man svarar när vuxna pratar med en, man tar till sig det de vuxna säger, man skriker inte, man väntar på sin tur, man pratar istället för skriker, man kan inte äta godis varje dag och inte glass och inte kärleksmums heller och det är definitivt inget att lipa för, man kan inte få sin vilja igenom hela tiden och det är absolut ingenting att gå bärsärk för och man får inte bestämma allt själv och man får inte diktera villkoren för vuxna människor. Drömbarnen som varit här har; inte pillat, inte gormat, inte tjatat och när de frågade sin mamma fall de kunde få varsin Mer så hörde jag på dem att de inte själva trodde på det men att de liksom var tvungna att fråga för att behålla sin värdighet. Mamman tittade på dem och upplös om att är man törstig så finns det vatten i kranen och Mer får man på a utflykter och b lördagar. End of discussion. Jag kommer bli en nazimamma men det har jag inga problem med. Det konstiga är snarare att det faktum att mina ungar (min unge, singular förfan, om ens det) kommer bli en liten skalman ses som nazifasoner. Vad är det som händer? Fri uppfostran? I dont think so. Det enda exempel på fri uppfostran jag har sett renderade i att M hela tiden spottade på oss och vägrade leka tre och konstant vrålade och skrek åt alla vuxna, liksom kategoriskt. Va trevligt. Till saken får jag nog i och för sig säga att Ms mamma OCH pappa var psykologer, det kan ju ha bidragit till att hon blev lite socialt missanpassad och avvikande. Men ändå.

Och det värsta, det absolut värsta är när alla föräldrar tror och förutsätter att man älskar deras ungar. Låt mig göra detta mycket klart, jag tycker inte om random ungar. Jag gillar de jag känner och ibland faktiskt inte ens dem när de jävlas. När mammor till skrikande ungar tittar på en i liksom samförstånd, ler lite och tror att man förstååååår och har överseende då vill jag säga såhär, nej jag vill nog till och med bokstavera det, NEJ. Jag har inte förståelse, jag blir arg när smutsiga ungar stör mitt besök på museum eller när de skvätter mat när jag är på restaurang eller när de sjunger julsånger på tåget. Alla. Gillar. Inte. Era. Barn. Jag vet inte varför det är så svårt att fatta? Ibland händer det till och med att mammor liksom blir så vanda vid sina ungars bajslukt att de inte känner det ergo inte byter blöja. Jag uppbådar min sista diplomati för att kunna anta att det är som de inte känner lukten, jag vägrar acceptera att möjligheten att de struntar i det finns, då är de ju mer debila än jag kunnat föreställa mig. Det är ju helt rubbat, jag vill aldrig ha barn. Aldrig säger jag. Och mammor, snälla sluta tro att era barn är guds gåva till mänskligheten. Jag vet att det är starka känslor blabla och modersinstinkter och allt möjligt men jag känner inte den, jag vill inte bli störd av er och era ungar. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att betala en extra tusenlapp för att få garantier om att det inte finns ungar på flygplanet som ska ta mig till semesterorten och inte heller några på hotellet, vafan är det att bli så upprörd över? Jag säger tack snälla Fritidsresor för att ni vågade, amen.