Without a warning

Jag sitter på landet i lilla huset och så sorterar jag mina kläder till bortskänkes och klockan är snart 12 och när jag har röjt klart ska jag gå ut i friska luften och gå en lång lång sväng och njuta av att det är ganska så tyst. Sen ska jag komma hem och dricka en kopp kaffe på altanen och stirra tillbaka på kossorna som bevakar varje steg man tar. Och så undrar jag varför jag är vemodig samtidigt. För första gången på rätt lång tid känner jag mig misslyckad. Jag känner mig som den där yngsta dottern (sant) som jämt ställer till det (också sant) och som inte klarar av att reda ut någonting själv (bara lite sant). Och när man är så här dränerad på energi och liksom jämntrött och har ont i halsen igen så är det svårt att uppbåda den där äventyrslustan och vara otroligt inspirerad att hitta på massa saker, ibland ens att fullfölja det man föresatt sig. Och så är jag här. Här i djupaste Småland där man läser kvällslöp som de vore bibeln och köper köper köper saker och liksom tar det rätt lugnt och så undrar jag om allt var ett skämt, det är kanske trots allt det här som är jag? Men så tänker jag att nej, det kan väl inte vara så? Jag är inte disponerad för detta mer än några veckor i taget om sensommaren. Men just nu är jag så orkeslös och den enda skivan jag spelar är Miskovsky och då blir man ju inte själsglad precis.

Gifta syster H med fina hus och dyra kläderna och bil med 2.0-motor säger att jag ska flytta till Kalmar och ta min kandidat där och sen flytta till Stockholm. Jag vet inte, ska jag det? Kanske. Det är nära hit och väldigt fint men jag ville ju Stockholm. Samtidigt som jag inte vet om jag vill det och det är inte som att det finns ett överskott på billiga ettor där. Inte i Kalmar heller antar jag i och för sig. Och det här med framförhållning har ju helt fått stryka på foten, jag menar, jag pratar ändå om var jag ska bo om exakt tre månader. Känns ju verkligen stabilt.