Triss, ibland händer det

Såhär. Det skulle komma en tvättmaskinsfixkille mellan 10 och 12. Det vet ju alla att det betyder att han kanske kommer imorgon eftermiddag. Jag började redan bli lite provocerad över att jag var tvungen att hålla mig hemma när jag har bättre saker för mig. Men lyssna hur det blev; klockan 11.10 am knackade det på dörren. Han var här! Detta har aldrig tidigare hänt, att personen ifråga kommit 1. inom det utlovade tidsspannet och 2. kunnat fixa problemet med en gång.

Det framkom alldeles nyligen att det var ett litet hårspänne som fastnat. Ni vet ett sånt som inte syns i håret som man har för att hålla bort det där korta håret i nacken eller en lugg på utväxt. Det kanske inte var så bra. Note to self, töm byxfickorna mycket, mycket noga innan du tvättar, tackskaduha.

Övergång

Det finns några saker jag undrar. Ni vet precis innan man går hemifrån, man drar kanske händerna genom håret om man har en frisyr som blir bättre av att göra det annars kanske man springer in på toa och tar lite mer hårgéle eller så bara sätter man på lite läppglans eller överväger att stoppa in skjortan kanske, sådär, ni vet, man gör sig klar. Det är viktigt att det är bra när man går hemifrån. Ibland när jag försöker vara lite modern och tuff och kanske har massa accessoarer och intensivt försöker övertyga mig om att jag kan bära upp detta, inget konstigt, så är det just den där sista lilla kollen som förstör. Det är då det alltid går åt helvete och jag säger högt för mig själv att nejärdusanneller? och så får jag ändra och styra upp det hela. Och ofta försöker jag intala mig själv såhär att det är tokmycket bättre att ha tråkiga kläder (jag hatar ordet outfit) och sådär som man känner sig bekväm i än innelook som gör att man föraktar sig själv. Det där har ju ingenting med verkligheten att göra men det känns ändå bättre. I alla fall, hur tänker man om man går ut i till exempel träskor då? Eller adidaskläder? Är det så att de människorna a) faktiskt gör precis som jag och tittar sig i spegeln precis innan de går och bara japp, det här duger - det blev till och med bra eller är det så att de b) inte gör det? Jag vill veta.

Tio kilo

De jävla tidningsjävlarna här väger ungefär tio kilo och det inget häftstift i, vabra och valätt det är att läsa då. Bara hej, vi har gått vidare lite grann nu och börjat sätta ihop tidningen, ni kanske vill testa? Eller nej, förlåt the aussie way är jämt det bästa. Jag blir så irro. Dessutom blir jag irro på alla som bara jag är bäst på att dricka, binge drinking är det bästa. Ja ok, men hur kommer det sig då att jag får springa och hämta vatten och hålla tillbaka håret på toa och fixa taxi hem om ni är så satans bra på att dricka sprit och riktigt tåliga aussies? Bara, snälla, drick varannan vatten. Jag ska i alla fall dricka kaffe nu, kanske ska det kännas bättre sen. Jag får hoppas det för nu spritter jag av ilska och irro.

Tjillevippen

Hejdå på jobbet idag och jag fick bita ihop och omfamna människor fast det finns saker jag tycker mer om än just det men det fick gå bra ändå. Och det gjorde det ju. Uniform lämnad, badge lämnad, nycklar lämnade, människor som sagt kramade och allting avklarat. Massa massa ljug om att ja jag kommer tillbaka såklart och då ska det bli roligt blabla. Inget konstigt med det, nejdå. Världens liksom lågtryck här idag med tunga regnmoln och dimmigt och sådär. Kort sagt, huvudvärksväder och det finns på allvar inget som botar. Kroppen bara, ja du kan ju ta några huvudvärkstabletter, det gör ingen skillnad barasåduvet. Jo tack, jag vet men ändå, man måste försöka. Kanske gjorde tre glas vin igår inte direkt saken bättre. Jag hoppas det klarnar upp tills imorgon för annars blir jag kinkig.

Annars idag var det hemmamiddag med mycket sympatiska och coola U tills sent och sedan helt spontan jeeptur ner till stranden. Det hävdas nämligen av vissa att man kan höra havet ända hit hem när vinden ligger på och jag har med bestämdhet avvisat detta påstående. Men, så bestämde jag att man måste ju veta så tackade förtjust ja till biltur med Ma (nåja, jag tvingade lite för han hade nog mer tänkt lite hemmahäng, så kan det bli). Om det verkligen är havet som hörs hit vet jag fortfarande inte säkert för vi smygrökte och lyssnade på Smashing Pumpkins "1979" och det var smart för den får jag inte lyssna så mycket på hos bästa C så det var bra att få det avklarat.

Nu är det jag som går och lägger mig och imorgon är det lördag och då minsann ska jag säga hejdå till Perths downtown.

Dressed up

Jag hör att syrenerna (syreenerna? nån apostrof?) blommat över hemma, det tycker jag är synd. Det finns inte mycket som är bättre än att cykla förbi på Rörstorp och känna den ljuvliga doften av vår. Jag är tillbaka i Perth nu efter en underbar vecka i Sydney och då menar jag verkligen underbar. Det kan vara så att jag är mer en Sydneychick än en Perthchick. Äh, det är så, det är ingen tvekan. Det var väldigt tråkigt att lämna syster E och co men det blir så mycket lättare om man bara kramas lite och säger att vi ses senare. Så får det dessutom bli. För övrigt är jag inte jättenöjd med att tvättmaskinen är sönder här för man måste åka hem med rena kläder, annars är det inte roligt. Min väska kommer väga löjligt mycket och jag måste lösa det på nåt sätt, det gamla vanligt tricket att checka in tidigt gör nog inte så mycket skillnad i det här fallet. Jag måste komma på nåt annat sätt. Igår på planet från Sydney fick jag lite panik, det finns verkligen verkligen ingenting att göra på flyg. Såhär kommer jag flyga på måndag; massa timmar till Hong Kong, massa sjukt fler timmar till London och sen till Köpenhamn. Skämtar ni att jag kommer ha läst ut och om min bok flera gånger om. Bäst för dem att de visar nån bra film (men vad är sannolikheten för det egentligen)? Bra också att jag inte flyger dåligt bolag, jag flyger sånt bolag där man mitt i natten bara nej vet du vad, nu behöver jag en GT, tjooodeloo. Och så får man det. Det är bra.

Två ord

Fuckin hell.

Men nej, jag kan inte hålla mig till två ord men kara nån alltså. Roligt, konstigt, bra och spännande.

She hit tha floor

Men han sjunger faktiskt det. I min och min bastvans sommarlat. I somras var det hela Timbalands skiva som var vår låt (titta, det fanns ett å andå!) Idag har vi promenerat hela vagen fran The Spit till Manly och jag vet att det inte sager er nåt men det ar en mil langs kusten och det ar helt vackert och framforallt mycket skont att promma. Nu ar jag ensam en stund (tack for det) och lyssnar tydligen pa Break The Ice, ja det gar ju bra. Imorgon kanske lite tid med vanner ute pa Bondi eller i city. Jag ar mycket, mycket mer av en Sydneytjej an en Perthtjej, det har jag fattar och det tanker jag halla i minnet under hosten nar jag ska bestamma mig serni. Jag vet inte vad jag ska skriva mer nu faktiskt.

Det ordnar sig

Idag har det hant sig sahar; Art Gallery, nan mycket stor katedral (jag vet, andra sondagen i rad, helt barockt och verkligen inte mitt fel vafan, jag hmmade och var otalig hela tiden), ett glas shiraz till maten mitt pa eftermiddagen och sedan bio pa Opera Quays. Sa en mycket bra sondag, kan man sammanfatta det som. Det finns nagra saker jag tanker pa och som ligger och skaver lite men det behover jag funta lite till pa innan jag ventar (alla vet att ventar betyder ventlierar egentligen). For ovrigt skulle jag vilja ha en svart trench, men alla i Sverige bara tjat tjat det ar sommar har och vi har fraknar. Jamenvabra. Igar var vi i Paddington och fyndade lite innan vi akte vidare till Bondi for lunch och sedan promenad anda upp till Watsons Bay for farja hem. Bra lordag, mycket bra. Imorgon nar jag vaknar ar det en vecka kvar tills jag ska aka hem. Innan sa bara skynda dig datumet kom hit, nu har jag lite kalla fotter. Men det ordnar sig. For ovrigt nummer tva, den frasen var nog den mest anvanda i hostas. Person x; hur mar du? Jag; det ordnar sig. Person x; jamen hur mar du egentligen? Jag; jamen det ordnar sig sager jag ju. For det gor det sa att det gor.

Det var oligt!

Det var amazing och massa andra bra ord! Vi hade sa roligt sa roligt och jag ar glad. Det ar dessutom den sextonde idag och det betyder 10 dagar tills jag far halla om er som jag alskar och saknar hemma. Har i Sydney flyger dagarna forbi och det ar ljuvligt att vara har. Igar drack vi nagra glas vin och dansade och dansade och sen tog jag taxi hem for ynka 20 dollar och nu forstar ni ska jag vandra ner till farjan fast det ar narmre till bussen men farja, ah man vill ju aka bat nar man anda ar har! Jag ska till Museum of Contemporary Art idag och sen vet jag inte sa mycket mer. Man ska inte stressa, sags det.

Sydney, aj lav jo

Ah, jag varken hinner eller vill skriva men ijallefall; jag ar i Sydney och jag freakin alskar det. Det ar nat med staden alltsa, jag blir nastan lycklig har. Och det trots att de tva veckorna har i julas var rubbade. Det ar helt fantastiskt hur Sydney bara skakar av sig det och kommer igen. Eller om det ar jag som har kommit igen kanske, jag vet inte. Jag behover bo har nar jag blir stor och jobba i city och gora det har till min stad. Annu mer. Imorgon ska jag kopa saker, ja som i presenter. Det ska bli roligt, tror jag. For alla vet att for varje present man koper till nagon annan far man kopa en fin sak till sig sjalv (men lagg av, det ar ju sa men tro nu inte att det ar darfor jag koper presenter, jag tycker faktiskt pa allvar om att ge). Sen pa kvallen ska vi fordrinka i Bondi och sedan dansa salsa i city (amah, jag ska inte dansa saklart, jag ska sta vid sidan om och forbanna min tondovhet och min oformaga att rora mig till musik). Nu ska jag kopa mat for jag har inte atit idag visst.

Håll i stopet

Håll i hatten, om två veckor vid den här tiden är jag hemma. Men innan dess mina vänner ska jag till Sydney som jag älskar så mycket (men lägg av, man kan visst det älska städer). Alla här i Scarboro bara nejfyfan Sydney det tycker vi inte om det är för stort och hemskt och vi blir stressade. Fair enough, lantisar brukar ju inte gilla big ass cities direkt så all is good. Jag ser fram emot det i alla fall, inte flygresan då för kära nån vad det är tråkigt att flyga men det andra, det andra! Och kanske ska vi på opera också om det finns något som vi vill se och sen ska jag dricka minst en daiquiri i operabaren och på torsdag blir det nog utgång och dans. Ni ser ju, jag har det jobbigt här nere och jag far verkligen illa.

Fast en sak som jag tänkt lite på är det här med att vara glad. Bästa C säger att mitt default är glad och att jag därmed i allmänhet alltså är en glad person. Så skulle nog inte någon som träffat mig härnere beskriva mig, eller jo, kanske men alltså, jag har inte varit så glad. Jag har varit lite cynisk och bitter. Alltså, det låter ju helt sinnessjukt, klart jag varit glad och lycklig och sådär men kanske inte som hemma. Jag är helt sinnessvag, jag stänger av nu.

Bikt, tack men nej tack

Igår var det söndagskultur och Mozarts Requiem. Det är ju trevligt och så på allt sätt och vis, om det inte hade varit för att konserten tvungetvis skulle vara förlagd till den katolska kyrkan i Subiaco. Well. Det säger ju i princip inte mycket mer än att Western Australia är i behov av konsertvänliga lokaler, det visste vi. I alla fall, de hade såna där biktbås och vid konsertens slut tittade Lef på mig med mycket allvar i blicken och erbjöd sig att vänta i bilen om jag kände att jag behövde ventilera något med prästen på tu man hand. Men, som den ödmjuka och känsliga person jag är avböjde jag vänligt men bestämt. Av den mycket enkla anledningen att jag liksom inte vill ta upp tid och plats från de som verkligen behöver det. Jag har ju inga synder att erkänna och då verkar det ju idiotiskt att ockupera ett sådant bås när det kanske står massa människor som druckit sprit, haft sex utanför äktenskapet och tänkt fula tankar om sina medmänniskor och väntar på sin tur. Nej då är det bäst att lämna förtur tycker jag. Och så kanske jag kommer till himmelen av den anledningen.

Empowered

Hjälp vad jag ältar, så kan det vara. Såhär har jag tänkt att det är rätt smidigt med systrar (när de är snälla, that is) för kolla att om jag känner jättemycket för familjeliv så kan jag bara åka till fam M och umgås med dem och dricka saft i trädgården och putta gunga och sånt som man gör när man har små barn. Och sen bara, nehepp, nu ska jag vidare. Och sen efter ett tag kanske jag känner att åh va det hade varit roligt att bo i ett stort svart hus i byn och då hälsar jag på gifta syster H (not so likely iofs) och sen kanske jag akutmåste lukta bebisarm och då får jag hälsa på nyblivna mamman fast min syster E (rätt långt dit men ändå). På så sätt får jag testa allt möjligt utan att förbinda mig till något, det är ju hur smart som helst! För nu förstår ni är det about me, myself and I. Jag tänker inte kompromissa på jävligt länge. Jag vill vissa saker och jag har vissa mål och jag tänker uppfylla dem och jag har inga som helst planer på att låta någonting stå i vägen (såvida inte jag tycker supermycket om behöver mig supermycket eller så). Och kanske träffar man någon på vägen men om jag därmed behöver ändra mina planer eller tänka om så kan det kvitta. Fy satan vad jag är kaxig nu, jag kommer såklart ändra mig tusen gånger och bara nejmenjagmenadeintedetdär och så bara skitisamma allting blir som det blir. Men det känns rätt häftigt samtidigt och spännande.

This heart attack

I en perfekt värld hade det varit som i Fakers låt This Heart Attack - I´m going away to be alone, I´m coming back with answers. Men nu är det ju inte riktigt så det är upplagt, tyvärr. Jag vet att jag borde sluta tänka på hösten men jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna åka till USA kanske (fast jag skiter ju i staterna egentligen, jag är bara vansinnigt sugen på NY) eller kanske en sväng till Asien eller tillbaka hit igen fast samtidigt, Sthlm var ju planen men kanske så känner jag i september att jag inte kan lämna Hbg. Ni ser, det går inte att spekulera. Alla idéer är välkomna, jag utesluter inget.

Min raggare från Blekinge

Igår när jag skypepratade med min bästa vän och tjej så skrattade vi ihop och det var så lovely! Jag hade glömt nästan. Snart ska vi ses och vi har så roligt ihop och vi är så bra ihop att det saknar motstycke. Ingen annan jag vet känner mig så bra och kan mig utantill så som hon kan. Och inte på det där farliga och skrämmande viset. Hon är min finaste och vackraste vän och utan henne kan det kvitta. Allt som vi gör var och en för sig gör vi bättre ihop (amän inte allt, sluta nu). När vi prommar gör vi det bäst ihop, när vi dricker alkohol gör vi det bäst ihop, när vi gråter och sörjer gör vi det bäst ihop och när vi är starka och friska är vi det bäst ihop och när vi är tysta är vi det bäst ihop och när vi ångestar-och-vill-vara-ifred gör vi det bäst ihop och när vi skrattar är det mycket bättre om vi gör det ihop. Jag är väldigt glad att jag har en sådan vän.

Fessa up

Helt i enlighet med att jag nu tjurar och vägrar göra några som helst ansträngningar så har jag väldigt tråkigt. Jag tror jag kör ner till stranden och sätter mig och läser och dricker kaffe. Och jag tänker inte höra av mig till en levandes själ, jag tänkte skriva att jag lämnar telefonen hemma men man behöver ju inte bli extrem. Det häftiga är att det inte känns så katastrofalt att jag är ensam, jag vill faktiskt vara lite ensam just nu och jag tycker det är rätt så skönt, plus, jag har ju faktiskt valt det. Jag behöver förebreda mig för att åka hem och jag behöver tänka på hur massa saker ska bli och hur man borde förhålla sig till en mängd saker. Jag är nervös såklart och har blandade känslor, jag känner mig sjukt stressad över det hela och måste försöka att rationalisera. Äsch, det blir ju bra såklart. Jag ska få träffa människor jag älskar och känner mig halv utan och det är ju egentligen det enda som betyder något. Jag är bara så rädd att gamla och oläkta sår ska rivas upp och är det något som jag avskyr så är det när sår som bara har en tunn tunn sårskorpa obarmhärtigt exponeras igen, det gör så ont så ont och jag tror inte jag är rustad för det riktigt och jag vill inte behöva hantera det. Igen, ska väl tilläggas. Och så undrar jag om jag förändrats mycket och om det i så fall är till en bättre eller sämre människa och har mina människor hemma förändrats? I viss mån kan jag, även att jag kanske inte ser riktigt klart, ju inse att det här har varit bra på många sätt men jag vet också, och det här är viktigt, att när jag åkte så tänkte jag bara på just det, att åka. Jag ägnade inte en tanke åt hur det skulle bli sen, i maj. Men det löser sig för det gör det jämt och jag har redan dubbelbokat mig när jag kommer hem med en gång, vabra och vaskönt att det är som vanligt i alla fall, att jag är fullständigt oförmögen att tacka nej till saker. Vabra.

Tack, merci, thankme

Först och främst måste jag tacka mig själv, tackskajagha för att jag vågade. Sen, andra grejen är ju såklart grattis till M som fyller gammalt idag, 29! Oh my. Jag har gjort lite en grej av det här att inte vara hemma på hans födelsedagar verkar det som (ja nu spelar det ju ingen roll men ändå). Första året; Rom, andra året; Laos, tredje året; Hbg faktiskt sådetså och nu då Australien men nu räknas ju inte. Sån är jag, ingen jättebra flickvän vad det gäller att uppmärksamma bemärkelsedagar. Det kan ju vara bra att veta om nån skulle vilja bli ihop med mig. Vill inte det, är förresten mitt tips för jag vill inte bli ihop med någon. Jag är mycket glad att jag inte är det och det ska förbli så förstår ni. Härmed inte sagt att jag inte är en smula bitter men det behöver ju absolut inte stå i motsättning till varann, nej nej. Jag tycker att det är mycket viktigt att man inte betraktar bitterhet som ett dåligt fenomen, det är en livsstil.

Surfline, Klara speaking

Ikväll ska vi till Cottesloe och äta och då är det mycket viktigt att man har halsband på sig så jag tänker ha det. Mitt courage kanske. Vi får se. Och idag har det varit helt galet varmt här (jamen för att vara aussievinter) och jag åkte ner och satte mig på stranden och lästelästeläste och vilade mig och njöt och om Scarboro Surfline hade varit öppen hade det rapporterats att "Scarboro; great surf today, hurry hurry". Men nu är ju surflinen stängd eftersom att inte alla chicksen är här, utan dem ingen surfline så att säga. Även fick jag ha en smsuppgörelse med St om förväntningar och om antaganden och hur ilsk jag blir när jag får ord lagda i min mun och han fick be om ursäkt och all is good. Eller ja, kanske inte good men rätt så att jag kan känna mig lite nöjd i alla fall. Jag fixar inte att bli pådyvlad massa åsikter och känslor som jag inte har. Såatteh. Och T får bo kvar i sin lägenhet efter många om och men och jag är mycket, mycket glad för hans skull. Stackars lilla Aa är inte vräkt, tvärtom vad som förespeglats oss utan bor kvar nu när han betalt hyran som han låg efter med. Eller nej, nu när ST betalt hyran som Aa låg efter med. Helt ointressant för alla utom flickorna men ja, ändå en lite uppdatering från Pärlan.

Väckarklocka

Det är helt amazing hur kul jag tycker det är att jag är lite yr ibland. Det började i onsdags och kommer och går lite granna, precis som för att påminna mig. Tack för det.

Lite sådär arg, vansinnig, typ

Det här tycker jag inte riktigt om att det finns de som tror att jag glider på någon slags räckmacka här. Det är ju helt enkelt inte sant och jag retar mig som fan att de tror det och dessutom är helt gränslösa vad det gäller att ge uttryck för det. Snart dags att åka från den där kravlösa tillvaron, ha ha. Ursäkta? Ursäkta igen? Eller nej, vänta, jag fick en idé, de kanske antyder att jag inte skulle veta något om att ha en vardag fylld med åtaganden och förpliktelser? Att jag inte skulle tagit något sånt på allvar? Att jag nu när jag kommer hem till Sverige för första gången i mitt liv ska möta ett vuxenliv med allt som till? Ursäkta men allvarligt och detta menar jag, då kan man högaktningsfullt dra jävligt långt bort - om det är SÅ man menar. Jag vill väldigt gärna påminna om vem det jämt är som styr och roddar och fixar och lyssnar och vänder ut och in på mig att lösa allt friktionsfritt. Jag gör det så gärna men jag skulle tycka det kanske kändes lite mer ok om jag inte fick sådana där påståenden slängda i ansiktet emellanåt. Var i helvete var alla i höstas när jag upplevde den värsta tiden i mitt liv? Kan nån förklara det, var fan ni var då? Inte där precis i alla fall. Det här äcklar mig, något vansinnigt.

Verkligen värt pengarna, verkligen

Lyssna att helylle kan man vara resten av sitt liv, men inte när man fortfarande är tjugonånting FFS! Det är alldeles, alldeles för tidigt tycker jag. Och dessutom tror jag att utsikterna för att ha vansinnigt mycket roligare är far bättre om man inte är helylle så jag kan egentligen inte se något riktigt skäl för att sticka till helyllestilen (nån måste sluta umgås med göteborgare, eller sluta med svengelskan). Ohelylle. Har. Roligare. Sluta nu, det har inte med hårfärg att göra fattar väl alla. Och inte hårlängd heller hoppas jag. Jävla hårklippare klippte av en decimeter. Jag bara hej snälla toppa för det var länge sen som fan, och så tittade jag ner i en tidning och tion minuter senare så gick jag därifrån och såg ut som någon unge med pottfrilla. Jag är inte, inte, inte, så glad även om jag ju förstår att det var slitet bla bla bla (inte ens mitt fel, jag kan inte hjälpa att havet är helt salt och allt). Jag vill inte prata om det helst. Det växer ut och under tiden får jag se ut som Niklas Strömstedt minus fluffet då. Vabra.

Energin bara flödar

Ledig torsdag helt sådär apropå ingenting. Och vad gör Klarai? Jo hon försöker betala av lite på sin enorma sömnskuld och sträckläser. Inte alls dumma sysselsättningar med tanke på att det faktiskt duggregnat lite men det är så varmt så det gör inget. Och jag hade ju som sagt inte planerat några avancerade utomhusaktiviteter ändå så det går bra. Inga aktiviteter alls om jag ska vara ärlig. Jag har tänkt på detta ett tag, när ska jag ta igen? För om man är utan så mycket sömn så borde man förr eller senare stupa ju. Men inget kul att stupa medans det roliga pågår så då är det bättre att ta igen sig en helt vanlig torsdag när inget spännande står på schemat ändå. Nog tjatat om det. Jag ska faktiskt till Innaloo nu och fixa lite smågrejer och kanske ska jag äta något annat än choklad, macka och brieost. Mycket bra att jag kom ihåg att dricka en kopp kaffe också annars hade jag kunnat bli folkilsk.

Jag drömde en mardröm om hemma i natt. Eller, om Helsingborg faktiskt och det känns ju rätt typiskt. Det var mörkt och man såg liksom hur regnet och haglet piskade människorna och asfalten i skenet av gatlyktorna (jag vet, helt filmiskt) och jag minns att det stänkte vatten hela tiden och jag frös som jag aldrig frusit innan och jag var så satans arg på mig själv för att jag längtat hem. Så nu ska jag inte göra det, jag ska se fram emot att komma hem men också och kanske framförallt njuta av min sista tid här. Och dessutom så vet jag att ni har vår i Sverige nu så det kommer inte piska hagel i ansiktet på mig när jag kommer hem. Så jag har inget att frukta, typ.

För övrigt

anser jag att temperaturen inte bör gå under 20 grader.

Såhär händer det nu att det är så mycket att jag blir helt stressad och då vet jag inte hur det ska bli. Jag ska äta god mat nu och sen lägga mig på soffan och läsa lite (ja, sova då om det är så petnoga). Imorgon ska vi till The Saint med jobbet och det blir säkert trevligt om de bara förstår att de inte ska hålla på och kramas hela tiden. Senare i veckan blir det med lite tur middag men med vilken mat som helst förutom svensk. Jämt när vi ska visa hur vi äter i Sverige för alla kiwis eller aussies eller så så bara kolla, sill och köttbullar och knäckebröd. Såhär, jag tycker inte så mycket om sill och köttbullarna här är inte så goda och knäckebröd är det ju föfan ingen som tycker om, det äter man bara för att det är så många kalorier i vanligt bröd. Så jag har snällt bett om att kanske så kan vi prova mat från något annat land.

Det här har jag ju glömt! Ibland ni vet när bägaren rinner över så tänker man sig (jag i alla fall) det hela bokstavligt. Att man har ett glas eller en kopp där ytspänningen är så hög (stor?) att man måste liksom sörpla lite innan man kan bära iväg glaset någonstans. Och sen kommer då den där ödesdigra droppen och då är det kört. Tänk då hur det känns när man ser det där glaset framför sig och att hela Spendrups bryggeri bara öppnar sig och försöker få plats i det där glaset. Då känner man sig inte så bra kan jag säga.

Minnen

Minnen är väldigt, väldigt svåra att förhålla sig till. Svåra är egentligen i underkant (här hade någon annan, mindre bevandrad i det svenska språket, kanske skrivit underdrift men jag menar på allvar att det inte går att säga så oavsett vad jävla F. Lindström säger. På samma sätt hävdar jag fortfarande att man inte kan nedprioritera saker och ting). Men det var ju ett litet sidospår förstås. Minnen alltså. Jag tycker det är oerhört svårt att nöja sig med minnen, det är i princip omöjligt för mig att vårda minnen utan att tänka ungefär såhär att hur hade det hänt om jag gjort såhär istället eller om inte omständigheterna varit si och så eller varför varade det inte bara lite längre eller hur kan man bete sig för att det ska bli så igen eller, ja det fortsätter så i evigheters evigheter. Och ja just det, nu pratar vi alltså uteslutande om bra minnen. Det är så svårt att sätta punkt och nöja sig men det hade varit fint att kunna. Att kunna vårda och ömt ta hand om sina minnen utan alla de där följdfrågorna. Att bara kunna spara dem inombords och ibland varligt ta fram dem och titta lite, le lite, förnimma någon ljuvlig doft kanske och njuta och bara tänka tillbaka på det som hände med tillgivenhet och uppskattning istället för allt det andra. Det andra förstör och skymmer sikten. Det är ju ändå ingen idé att spekulera om hur saker och ting kunnat bli annorlunda men det är svårt att låta bli, jag önskar jag kunde avstå. Men så är jag inte sådär överdrivet begåvad vad det gäller avslut heller, det kan ju ha något med saken att göra. Känner jag. Men om jag någon gång lär mig att bemästra det där så hade det varit alldeles förträffligt.

SoKo

Fredagskväll är det och jag är hemma helt själv och tjejlyssnar på världsbästa låten och bloggar och pratar med finaste C och funderar lite på det hela. Jag börjar bli lite nervös för att åka hem, det är jävulskt blandade känslor. Jag saknar mina människor galet men samtidigt är jag orolig för hur det ska bli. Jag vet inte om jag kommer räcka till allt som det förväntas av mig. Det känns som att det kommer bli så mycket och så intensivt och jag vet som vanligt inte hur jag ska fördela gracerna och jag är inte alls så brun som ni alla tror och kanske inte så lycklig som ni tror och hoppas heller. Såhär, det är höst här och jag jobbar och jag är inte på stranden och jag vet inte hur jag ska göra av mig till hösten och jag har haft det bra och jag är glad att jag gjorde det och jag har upplevt massa och jag vet inte om jag vill tillbaka och nej jag har inte träffat mitt livs kärlek (underlättar ju om man till att börja med tror på själva begreppet) och jag har inte sett några hajar och ja jag säger "mate" och "no worries" dagligen och ibland också "fuckin hell" och "see ya later" och man måste förstå att det blir vardag här med tvätt och dammiga golv och myror och det var rätt bra att jobba på IKEA och ja, de har vänstertrafik och många röker gräs dagligen och jag har inte ens börjat köpa alla presenter till er. Och jag vet inte var jag ska börja. Och så är det så att tiden i Helsingborg innan vi åkte inte direkt går till historien som den absolut bästa precis och så är jag ju sån att jag förknippar platser och människor med ja, hur man mådde och där får man ju tillstå att Hbg inte dirket gjort bra ifrån sig. Men jag ska vara väldigt open minded liksom, jag lovar.