Bikt, tack men nej tack

Igår var det söndagskultur och Mozarts Requiem. Det är ju trevligt och så på allt sätt och vis, om det inte hade varit för att konserten tvungetvis skulle vara förlagd till den katolska kyrkan i Subiaco. Well. Det säger ju i princip inte mycket mer än att Western Australia är i behov av konsertvänliga lokaler, det visste vi. I alla fall, de hade såna där biktbås och vid konsertens slut tittade Lef på mig med mycket allvar i blicken och erbjöd sig att vänta i bilen om jag kände att jag behövde ventilera något med prästen på tu man hand. Men, som den ödmjuka och känsliga person jag är avböjde jag vänligt men bestämt. Av den mycket enkla anledningen att jag liksom inte vill ta upp tid och plats från de som verkligen behöver det. Jag har ju inga synder att erkänna och då verkar det ju idiotiskt att ockupera ett sådant bås när det kanske står massa människor som druckit sprit, haft sex utanför äktenskapet och tänkt fula tankar om sina medmänniskor och väntar på sin tur. Nej då är det bäst att lämna förtur tycker jag. Och så kanske jag kommer till himmelen av den anledningen.