SoKo

Fredagskväll är det och jag är hemma helt själv och tjejlyssnar på världsbästa låten och bloggar och pratar med finaste C och funderar lite på det hela. Jag börjar bli lite nervös för att åka hem, det är jävulskt blandade känslor. Jag saknar mina människor galet men samtidigt är jag orolig för hur det ska bli. Jag vet inte om jag kommer räcka till allt som det förväntas av mig. Det känns som att det kommer bli så mycket och så intensivt och jag vet som vanligt inte hur jag ska fördela gracerna och jag är inte alls så brun som ni alla tror och kanske inte så lycklig som ni tror och hoppas heller. Såhär, det är höst här och jag jobbar och jag är inte på stranden och jag vet inte hur jag ska göra av mig till hösten och jag har haft det bra och jag är glad att jag gjorde det och jag har upplevt massa och jag vet inte om jag vill tillbaka och nej jag har inte träffat mitt livs kärlek (underlättar ju om man till att börja med tror på själva begreppet) och jag har inte sett några hajar och ja jag säger "mate" och "no worries" dagligen och ibland också "fuckin hell" och "see ya later" och man måste förstå att det blir vardag här med tvätt och dammiga golv och myror och det var rätt bra att jobba på IKEA och ja, de har vänstertrafik och många röker gräs dagligen och jag har inte ens börjat köpa alla presenter till er. Och jag vet inte var jag ska börja. Och så är det så att tiden i Helsingborg innan vi åkte inte direkt går till historien som den absolut bästa precis och så är jag ju sån att jag förknippar platser och människor med ja, hur man mådde och där får man ju tillstå att Hbg inte dirket gjort bra ifrån sig. Men jag ska vara väldigt open minded liksom, jag lovar.