Minnen

Minnen är väldigt, väldigt svåra att förhålla sig till. Svåra är egentligen i underkant (här hade någon annan, mindre bevandrad i det svenska språket, kanske skrivit underdrift men jag menar på allvar att det inte går att säga så oavsett vad jävla F. Lindström säger. På samma sätt hävdar jag fortfarande att man inte kan nedprioritera saker och ting). Men det var ju ett litet sidospår förstås. Minnen alltså. Jag tycker det är oerhört svårt att nöja sig med minnen, det är i princip omöjligt för mig att vårda minnen utan att tänka ungefär såhär att hur hade det hänt om jag gjort såhär istället eller om inte omständigheterna varit si och så eller varför varade det inte bara lite längre eller hur kan man bete sig för att det ska bli så igen eller, ja det fortsätter så i evigheters evigheter. Och ja just det, nu pratar vi alltså uteslutande om bra minnen. Det är så svårt att sätta punkt och nöja sig men det hade varit fint att kunna. Att kunna vårda och ömt ta hand om sina minnen utan alla de där följdfrågorna. Att bara kunna spara dem inombords och ibland varligt ta fram dem och titta lite, le lite, förnimma någon ljuvlig doft kanske och njuta och bara tänka tillbaka på det som hände med tillgivenhet och uppskattning istället för allt det andra. Det andra förstör och skymmer sikten. Det är ju ändå ingen idé att spekulera om hur saker och ting kunnat bli annorlunda men det är svårt att låta bli, jag önskar jag kunde avstå. Men så är jag inte sådär överdrivet begåvad vad det gäller avslut heller, det kan ju ha något med saken att göra. Känner jag. Men om jag någon gång lär mig att bemästra det där så hade det varit alldeles förträffligt.