Lite sådär arg, vansinnig, typ

Det här tycker jag inte riktigt om att det finns de som tror att jag glider på någon slags räckmacka här. Det är ju helt enkelt inte sant och jag retar mig som fan att de tror det och dessutom är helt gränslösa vad det gäller att ge uttryck för det. Snart dags att åka från den där kravlösa tillvaron, ha ha. Ursäkta? Ursäkta igen? Eller nej, vänta, jag fick en idé, de kanske antyder att jag inte skulle veta något om att ha en vardag fylld med åtaganden och förpliktelser? Att jag inte skulle tagit något sånt på allvar? Att jag nu när jag kommer hem till Sverige för första gången i mitt liv ska möta ett vuxenliv med allt som till? Ursäkta men allvarligt och detta menar jag, då kan man högaktningsfullt dra jävligt långt bort - om det är SÅ man menar. Jag vill väldigt gärna påminna om vem det jämt är som styr och roddar och fixar och lyssnar och vänder ut och in på mig att lösa allt friktionsfritt. Jag gör det så gärna men jag skulle tycka det kanske kändes lite mer ok om jag inte fick sådana där påståenden slängda i ansiktet emellanåt. Var i helvete var alla i höstas när jag upplevde den värsta tiden i mitt liv? Kan nån förklara det, var fan ni var då? Inte där precis i alla fall. Det här äcklar mig, något vansinnigt.