Bokrea=kärlek

Nu verkar inte den här skottdagen ha så värst mycket mer att erbjuda så nu är det jag som går och lägger mig. Med bokreafynd, mitt bästa bästa bästa bästa.

Tid tid tid tid

Det är snart mars. Det har snart gått ett lusigt år sen jag och Lina och Anna var i New York. Ett år. Ett år med årstider och kärlek och doft av syrén och gråt också rätt mycket faktiskt men också stunder där det känts som mjukglass inuti eller bomull eller moln för den som inte nöjer sig med en metafor. Och det har gått så fort, tiden har i sanning rusat och jag är helt tidsmässigt retarderad känner jag. Jag är inte med vafan har det varit jul redan ingen vet? Jag brukar tycka att tiden går fort men kanske att karaktären på den här jävulska, jag säger det och jag menar det, JÄVULSKA hösten bidrar till känslan. Hösten som i denna tideräkning tar sitt avstamp i oktober går inte att riktigt urskilja i detalj, inte alls faktiskt. Alltså, jag kan inte erinra mig dagar eller nätter eller veckor. Det är som en massa av tid, en stor klump med tid som bara ligger bakom mig men inte så långt bakom. Jag minns inte vädret, inte känslor, inte vad jag gjorde eller inte gjorde, ingenting. Eller jo, jag minns att jag målade. Målade, tvättade sommarkläder, städade. Sånt. Hösten känns som ett träsk nu när jag tänker tillbaka på det, en enda lång dag utan slut, utan vila men med en sorg så stor och ogreppbar att jag inte riktigt kan närma mig det än. Slow motion ungefär. Väldigt konstigt. Så jag tror jag sluter mig till att det rimligen är höstens fel att det här året liksom försvann lite grann?

Not so charter

Jag har semester idag! Det förknippas vanligen med vila, långfrukost, återhämtning och andra saker som är bra och lugna och fina. Jag? Nej jag klev upp kl 06 och ska nu ut i snön och brottas med resväska och sådär. För att åka hem. Vilket för all del blir trevligt. Men det känns inte så charter bara.

Lite som att titta på när färg torkar

Det här är jag och inget annat än det här: uttråkad. Så uttråkad att jag kanske måste gå ut i vild strejk mot tristessen och den eviga ledan. Det är samma musik och samma mat och samma människor och samma snö och samma vind och samma tunnelbana och samma tv och samma galenskap och samma fyllon och samma samma samma så jag dör föfan. Jag kommer eventuellt bli jordens första människa att dö av uttråkning. Då får jag vara med i nån bok, borde jag inte få? Jag trodde jag skulle bli glad idag när jag hämtade nya glasögon och sådär. Vilket jävla lur jag håller på med. Tror att jag ska bli glad av saker och sånt. Eller det blir jag ju, men i trettifem sekunder. För jag vet nu att: jag blir inte glad -på riktigt- av någonting. Allt känns så världsligt och ovärt och så skäms jag naturligtvis över min oförmåga att glädjas och se och uppskatta de saker som faktiskt är bra och så fortsätter det ungefär sådär, moment 22 tror jag bestämt att det kallas. Ibland blir det extra exotiskt med inslag av desperation och panik och ett jävla jävla kliande som inte går över. Det är få förunnat detta, jag känner mig mycket hedrad och utvald och sånt. Annars är det väldigt bra.

Tankar om sömn, inte tid

Ibland ter sig soffsov i ett par timmar på tidig kväll som en god och sällsynt klok idé. Idag till exempel. Och nej, det kommer sannolikt inte bli något problem att sova natt, hålla natt, ingen vet hur man säger. Om jag bara gick och lade mig alltså. Det kan verkligen inte fortsätta såhär att jag inte sover ordentligt på nätterna för att sedan behöva ta igen mig på dagarna, jag kommer inte orka. Vad som är ännu viktigare än bristen på ork är också att regelbundet arbete som ju jag ägnar mig åt sätter , möjligen oavsiktliga, käppar i hjulet för min nyfunna rutin med eftermiddagssov.

Bakis på dagen

Igår. Igår. Igår. Var inte en så bra dag. Den var i självaste verket en väldigt, väldigt dålig dag. Imponerande dålig till och med, jag vill gratulera livet och försynen till ett bra jobb med att göra gårdagen till en lång och utdragen plåga. Nu känns det som att jag är bakis och jag drack igår detta: kaffe, vatten. Punkt. Så det är inte alkoholrelaterat kan man inte påstå, nej. Livsrelaterat.

Jobb och attacksnö

Amäh! Va konstigt det är det här med skrivalusten. Att den kommer och går som att den var ett SJ-tåg med oregebunden tabell. Till SJs försvar ska vi säga att det inte är SJs fel så mycket som avregleringarna och sådär men det hör inte hit. Idag fick det bli att jag gjorde ärenden inklusive vårdcentralen (som jag älskar) och sen jobb. 7 stycken var sjuka på jobbet idag, eller kanske inte sjuka men frånvarande, VAB och sånt också tydligen. Så jag jobbade och kom hem nu och är möjligen inte överförtjust men sånt är det. Även snöar det ute, snett. Det snöar liksom så att hur man än gör kommer det i ögonen och det gör mig ytterligt irriterad. Slut.

Lite manna tack, helst inte mer snö

Förr om nu två år sen konstitueras för att kallas förr så kunde det hända såhär att det ramlade roliga saker från himlen. På mig. Alltså lite så att när man vaknade på morgonen kunde man tänka att undra vad denna dagen har för roligt i sitt sköte (man kan säga så). Och det hände att rätt vad det var så var A i stan och ville fika/dricka vin (mest dricka vin faktiskt men det går ju bra) eller så kom nån long time no see vän från kanske Skåne hit och ville ungefär samma och M bodde här och inte långt upp norr ut där jag fryser bara jag tänker på det. Eller så hände det nåt annat. Det liksom var lite som att regnade manna. Nu, nu händer det inte så. Det händer inget om inte man själv gör att det händer. A har fått en bebis (glory grej iofs) och skåningarna har också andra saker i sina liv som pockar på uppmärksamheten och M har också fått bebis (glory igen såklart) och gift sig och det är ju så det är, det ändras och människor ändras och det är ju fantastiska saker som hänt. Således reviderar man ju händelser i sitt egna liv men den vägen ska vi inte gå ner för nu tack. Nu ska jag bara nöja mig med att konstatera att det inte händer så mycket roligt längre. Och jag saknar det.

Hårfin gräns

Om ens unge blir hånad och sådär på dagis blir man ju förbannad föreställer jag mig. Men man förväntas hantera det på ett rimligt sätt som vuxen och därför är det extremt roligt när någon erkänner följande: "Om jag hade varit en slav under mina allra mest primitiva impulser så hade jag sannolikt spottat på ett litet barn idag". Heja Pernikliski. Nej men det märks inte att jag har migrän, nejdå.

Ett litet avsteg

Jag har ju som en del i den själavård jag inbillar mig att jag förtjänar lovat mig själv att inte läsa bloggar. Jamen det vet ju alla, man blir bara stressad av alla Richeluncher som intars och Louboutininköp som går av stapeln och nu är det kallt nu åker vi bort lite ett par månader inget konstigt och kärlek, champagne, kärlek igen, shopping, skönhet, avsmakningsmenyer och lycka lycka lycka staplat i ett sånt där jengatorn fast det inte rasar. Och det är ju fantastiskt naturligtvis och nej, jag är inte missunnsam men sättet jag är disponerad på tillåter inte mig att läsa om det i för stora doser. Däremot, har jag ju fortfarande min kärlek till människor som skriver på ett sätt som sticker ut kvar. Det gör mig rentav lite upprymd att läsa text av människor som skriver varierat och med ett språk som vittnar om ett vokabulär som gör mig avundsjuk föfan de luxe. Så därför gör jag ett litet undantag för Daniel Pernikliski. Jag har aldrig gett sken av att ha några principer och löftet gav jag ju mig själv så ingen skada skedd.

Öppet köp much?

Nu undrar jag om det finns nån slags reklamationsavdelning. För alltså, jag vill prata med nån ansvarig för jag hade verkligen i sanningajävel inte planerat att gå igenom sånt här som pågår själv. Vän av ordning säger ju såklart att det gör jag inte heller och det är sant men sluta nu märka ord.

Avrundning och sårskorpa

Jag och kompisE pratar om avrundning och hur det är viktigt vid olika tidpunkter i livet. Småungar till exempel vägrar ju avrunda sin ålder så som vi andra människor (vuxna) gör, de bara jag är 4 år och 7 månader och tjuge minuter. Och för dem är det jävligt viktigt. Lite samma är det när man sörjer, jag har räknat ca 45 miljarder gånger och nu är det si och så många veckor sen och då blir det ju 4 månader och det i sin tur är ju ett tredjedels år vilket betyder att det bara är två månader kvar tills det är ett halvår sen. Och ett halvår är helt länge och då kan man på allvar börja tänka på, ja inte vet jag, såhär glada tankar om framtiden? Nej inte framtiden men nåt annat glatt. Och när jag pratade med mam häromdan gnällde jag lite för jag tänker, sådär när man gjort sig illa som i illa med skrapsår eller motsvarande så börjar det ju klia lite efter nån dag. Kli betyder att huden jobbar ja jävlar i det för att göra ny vävnad för att, voilá - läka. Celler ska bildas, ny hud ska bli till och kanske lite sårskorpa som skydd under tiden. Så jag sa till mam att nu är det på tiden att det börjar klia lite runt det svåra för även om det också är jobbigt så vet man att nu, nu är det läkeprocess på gång!

Om syster E blev det faktiskt mest

Jobbat. Handlat. Har jag faktiskt gjort så det så. Och även kanske jag kommer laga mat. Troligen inte men det sista lagamattåget har inte gått ser ni. Min syster E och hennes D, de äter aldrig middag innan 22 och de verkar ju lyckliga och glada så varför inte? Nu tänker jag på hur det skulle se ut om syster E gjorde som jag läst att man kan göra och sett folk göra; lutat sig ut genom köksfönstret och röka mitt i natten. Tänk! Mitt i bananvillahoodsen med höga vita krukor och bokstäver på väggarna och halvSUVar och polarn o pyretkläder och fredagschirre. Där skulle hon helt sonika öppna köksfönstret och ta en cigg. Hoho, det skulle se ut det. Då skulle de få nåt att prata om. Nu när jag tänker på det så inser jag ju att hon gärna skulle göra det, bjuda dem på nåt att prata om. För sån är hon och jag, ja jag gillar´t.

Stoll stoll stoll

Stollig idé att höja pensionsåldern till 75. Jag fick läsa flera gånger innan jag förstod att han menar allvar men det tycks statsministern alltså göra. Alltså, jag tänker att det säger en del om vilken föreställningsvärld han och hans kompisar bor i. Uppenbarligen inte samma som jag. Stoll, stoll, stoll säger jag.

Amän kan det sluta

Så. Satans. Hungrig. Igen. Har jag nåt fel eller va? För även om jag äter så känns det inte mättkänsla liksom? Helt bra lur är det för det luras att man är hungrig och så äter man och då går det inte över. Är det verkligen rätt? Avocado, keso, kyckling, solrosfron, fetaost, lammracks, bröd, matvete, pesto, sockerärtor. Allt det kan jag äta faktiskt precis nu om det finns. Det gör det inte.

Mandatory

Aldrig ska det hända att jag somnar innan midnatt passerats. Men jag har så mycket. Nu. Nej det har jag inte men det känns så. Det är för att det är tjufem miljarder intryck hela tiden och för att jag känner mig lite förkyld, ingen bra kombo. Det som däremot är bra är att jag, när jag tittat bakåt, ser att jag lärt mig saker och ting. Alltså, jag har lärt mig på mina misstag men också undvikit att begå nya. Man får ju gärna göra misstag, såvida man lär sig på dem tackskajagha. Men nu jobbar jag mer förebyggande och det är inte så dumt att investera lite tid i det så att säga. Och att göra imorgon blir detta: jobba. KÖPA MAT. Ja caps jag vet men jag måste måste måste.

Fler och semla

Skare. Mareld. Midvinter. Sakral. Är också fina ord som behöver få vara med när fina ord diskuteras. Och jag ska alldeles strax äta havregrynsgröt med äppelmos (nej inte hemmagjort vafan jag är väl inte underbaraclara heller) och kanel. Och kaffe. Minst massor med kaffe. Och så ska jag gå till jobbet juste. Sen ska det nog inte hända nåt mer. Syster E ringde och sa saker som att jag måste stiga upp för att möta dagen och dess möjligheter, potentialer och ögonblick. Då sa jag att det endaste enda jag känner är plikt och då sa hon att hon skojade men att pliktkänsla inte är en så dum drivkraft. Och det har hon ju givetvis rätt i. En semla kan dock också vara en drivkraft.

Elegi

är en vacker låt med vacker text och jag är rätt glad att den introducerats i mitt liv. Och jag undrar också var jag hamnar härnäst. Jag tog mod till mig tidigare ikväll och berättade lite för den ömma modern och den ömma modern lyssnade och förstod och det var bra. Jag fattar inte varför inte jag gjort så tidigare eller? Fast nu går ju också bra. Det är det ena, det andra är det här med trasighet. Jag hade nog aldrig tänkt på det innan men jag tänker på det nu, två trasiga blir ju inte bra, det är så att säga inte en framkomlig väg. Det fattar jag ju såklart egentligen men jag hade aldrig reflekterat över det. Två fel blir inte ett rätt och så vidare och läka sig måste man faktiskt göra själv. Gärna utan substanser. Men då undrar jag såhär att om en är trasig, var ska den ta vägen? Ska den vara med en hel? Det vill väl inte den hela? Och kommer en trasig kunna vara med en hel, eller kommer den trasiga alltid känna sig sårbar och avvikande? Kan kanske två trasiga vara med varann utan att det blir highway to hell? Nej. Jag ska sova på saken.

Nykter, jo helt!

När jag nu läste igenom det inlägget så undrar jag om jag blivit berusad eller liksom påverkad fast på Jungfru Mariavis sådär så man inte vet om det? För jag är spiknykter men skriver ändå sådär. Vafan?

Man nere

Man down är också en bra sång. Och good on ya Rihanna säger jag. Fight fire with fire är inte ett bra uttryck men det kändes passande i sammanhanget. Nu ska det hända såhär att jag inte ska sitta hemma en kväll när det är lördag igen. Jag ska till en av mina allra finaste människor och äta mat och dricka vin och umgås med hennes vänner jamen de blir ju typ lite mina också men från början hennes. Det ska bli bra men sen ska jag jobba ju. Imorgon alltså fast det går ju bra för sen på måndag är jag ledig prisa gud. Och jag ska inte jobba så många fler helger framöver ju, amen. Så intressant har jag det, verkligen intressant. Verkligen.

Massive!

Jag hade glömt vad Massive Attack kunde göra för humöret. Eller inte kanske för humöret men för känslan. Nej inte känslan är inte heller rätt ord, jag hittar inte rätt ord, lite som svenskamerikaner ibland säkert känner tänker jag nu. Men åh nu kom jag av banan, jag menar att Man next door är en bra sång att lyssna på. Och Snatch är en bra film att se. Och att go lite Tabitastyle är också ok. Även undrar jag detta, hur ens är det möjligt att se hur nåns profil på facebook HAR SETT UT? Alltså inte presens utan imperfekt. Jamen jag kommer aldrig förstå det såklart men det är fascinerande, visst?

Antingen så. Eller så. Eller.

Som jag ser det finns det två alternativ; alternativ nummer ett: det är så dåligt ställt att det är uppenbart för alla andra, därav kraftfulla reaktioner och uppfodrande tusen miljarder samtal och aldrig slutar det ringa. Till det hör ju också att JAG inte fattar det. Och det är ju mycket möjligt men när man tänker på vilka implikationer det skulle få så känns det lite tveksamt för då betyder det ju att det a är uppenbart b är internaliserat. Både a och b är dåligt. Så alternativ nummer två: att det faktiskt inte alls är så farligt utan i ordning. Det som eventuellt talar lite mot det är väl det här att det faktiskt inte känns så i ordning, tvärtom faktiskt. Alternativ två är ju ingen fest heller direkt för då betyder det ju att det här, det är det här det blir. Och då känner man ju sig lite snuvad på konfekten så att säga.

Ingen blir glad

Allt jag rör vid blir till guld kan man säga. Eller så är det inte riktigt så. Okej, det är inte riktigt så då om jag ska vara ärlig. Det blir mer såhär att det trillar och slår och går sönder och ingen blir riktigt glad. Faktiskt, inte nån blir glad av att det är såhär, inte jag, inte, nej inga namn men mark my words, ingen ingen. Och det är ju jävligt typiskt.