Tid tid tid tid

Det är snart mars. Det har snart gått ett lusigt år sen jag och Lina och Anna var i New York. Ett år. Ett år med årstider och kärlek och doft av syrén och gråt också rätt mycket faktiskt men också stunder där det känts som mjukglass inuti eller bomull eller moln för den som inte nöjer sig med en metafor. Och det har gått så fort, tiden har i sanning rusat och jag är helt tidsmässigt retarderad känner jag. Jag är inte med vafan har det varit jul redan ingen vet? Jag brukar tycka att tiden går fort men kanske att karaktären på den här jävulska, jag säger det och jag menar det, JÄVULSKA hösten bidrar till känslan. Hösten som i denna tideräkning tar sitt avstamp i oktober går inte att riktigt urskilja i detalj, inte alls faktiskt. Alltså, jag kan inte erinra mig dagar eller nätter eller veckor. Det är som en massa av tid, en stor klump med tid som bara ligger bakom mig men inte så långt bakom. Jag minns inte vädret, inte känslor, inte vad jag gjorde eller inte gjorde, ingenting. Eller jo, jag minns att jag målade. Målade, tvättade sommarkläder, städade. Sånt. Hösten känns som ett träsk nu när jag tänker tillbaka på det, en enda lång dag utan slut, utan vila men med en sorg så stor och ogreppbar att jag inte riktigt kan närma mig det än. Slow motion ungefär. Väldigt konstigt. Så jag tror jag sluter mig till att det rimligen är höstens fel att det här året liksom försvann lite grann?