Lite som att titta på när färg torkar

Det här är jag och inget annat än det här: uttråkad. Så uttråkad att jag kanske måste gå ut i vild strejk mot tristessen och den eviga ledan. Det är samma musik och samma mat och samma människor och samma snö och samma vind och samma tunnelbana och samma tv och samma galenskap och samma fyllon och samma samma samma så jag dör föfan. Jag kommer eventuellt bli jordens första människa att dö av uttråkning. Då får jag vara med i nån bok, borde jag inte få? Jag trodde jag skulle bli glad idag när jag hämtade nya glasögon och sådär. Vilket jävla lur jag håller på med. Tror att jag ska bli glad av saker och sånt. Eller det blir jag ju, men i trettifem sekunder. För jag vet nu att: jag blir inte glad -på riktigt- av någonting. Allt känns så världsligt och ovärt och så skäms jag naturligtvis över min oförmåga att glädjas och se och uppskatta de saker som faktiskt är bra och så fortsätter det ungefär sådär, moment 22 tror jag bestämt att det kallas. Ibland blir det extra exotiskt med inslag av desperation och panik och ett jävla jävla kliande som inte går över. Det är få förunnat detta, jag känner mig mycket hedrad och utvald och sånt. Annars är det väldigt bra.