Geniala män kan man INTE få nog av

Thorsten Flinck alltså. Vilket geni! Vilken konstnär! Vilken kraft! Eller nej, så känner jag ju inte, jag känner mer att jamen va roligt att ännu en rätt sabbad man får uppmärksamhet och tillfälle att på bästa sändningstid breda ut sig och blunda när han blir intervjuad. Känns verkligen inte som att vi sett det förut. S N Ä L L A.

Emellertid

är ett ord jag skulle vilja använda mer. Jag har det liksom vilande i mitt vokabulär men det är så sällan man får användning för det. Nu är det jag som plockar fram det lite oftare. Det och autodidakt även om det ordet känns väldigt 2001. Nåja. Gryning är för övrigt ett väldigt vackert ord.

Årstider med känslor

Nej men vet jag vad. Jag kan ju inte bli århundradets generad av att nån läser bloggen. Då är mitt tips till mig att jag skriver för hand eller liksom inte på det hära internet som blivit så poppis. Jag får ju verkligen skylla mig själv och det gör jag, jag sitter här och skyller mig själv och lyssnar på Andersson Wij och tänker tankar om att nu, nu kanske det blir lite lugn i själen. För den har varit ansatt och inte haft en bra tid. Den har, för att uttrycka det milt, betett sig som att den tappat förståndet. Nu kom jag på en annan sak som jag tänkte på innan när jag åkte hem. Det här med att tänka på saker som personer, så som jag gjorde nyss. Som att årstiden våren är något med själ och tanke och liksom karaktär. Det är väl en rar tanke? För då blir det ju alldeles rimligt det här med att våren tvekar och ibland drar ut på tiden, vem känner inte igen sig i det beteendet? Att man vill och vet att man borde och att det förväntas av en men ändå, ändå vill man vänta lite för man känner vemodet nalkas. Man vet av erfarenhet att det blir en minnesvärd tid men ändå känner man det där, lite rädsla för förändring och så tröstar man sig med att det här har jag ju upplevt 1000 gånger och det är inte så farligt. Så kanske våren också har det, hon är lite blyg ibland. Men jag längtar till våren.

Livet som barnkär

Idag vet jag inte hur det känns för jag har inte känt efter. Jag har annat att göra, dammsuga, städa och skaka mattor och jobba och sånt. Kanske så känner jag efter sen, om jag får tid. I övrigt vill jag undra detta, människor som skaffar barn helt frivilligt. OCH SEN BARA GNÄLLER. Jag fattar inte? Folk som bara mmmmm härligt det ska bli med en unge hurra hurra snabba dig bebisen och sen så GNÄLLS det jajävlaridet och man hör saker som att ungar lämnas på dagis fast föräldrarna är ledig tusen dagar, att ungarna inte vill sova, att ungarna är trötta och jobbiga och NÄR FÅR VI VARA BARNLEDIGA och kan inte mor/farföräldrarna HJÄLPA TILL LITE ELLER? Och nu är det sportlov och VAFAN HUR MYCKET SKA VI UMGÅS? Jamen jag fattar väl att man kan lämna sin unge på dagis fast man är ledig nån gång sådär och det går ju jättebra men det här att folk verkar som att deras ungar bara plopp ramlat ner från himlen på dem? Jag vet väl att det finns jävliga dagar och bra dagar men jag blir jävligt provocerad av GNÄLLET. Obs jag har inga barn och det är liksom med flit. Det är inte så att jag är ofrivilligt barnlös, jag har valt detta tack ska jag ha. Nej det är inte så PK detta men det skiter jag i för jag är så trött på allt GNÄLL från lata och dryga föräldrar som tydligen inte INNAN fattade vad de signade upp på.

Nytt

Idag känns det yttepyttelite bättre.

Näringscirkel, heter det så? Kostcirkel kanske?

Och för den delen så är gorgonzola, fikon och bröd visst det middag.

I kontroll

Nej men det här med att ta kommandot och styra och sådär, det går jätte, jättebra tack så mycket. Fantastiskt är det att liksom ta rodret på det här sättet hej hej.

Att förlika sig

Försöker jag göra. Och om nån läser det här så kommer den personen kanske 1 hånskratta 2 skrocka att sådär kommer det ju inte bli 3 tänka: skärp sig. Alla såna tankar går bra, jag hade ju tänkt de själv om jag läst nåt sånt som komma skall om någon annan. Så det går bra, allt går bra. Men här då, jag försöker förlika mig med att det ska vara så som det nu, alltid. Kanske, förhoppningsvis eller jag menar FÖRHOPPNINGSVIS ska det inte alltid göra lika ont. Jag tänker tankar om att det här liksom så severly fucked me up att det är kört för all framtid. Att det var DET HÄR som det skulle vara och nu när det inte blir så (jag ville skriva n o g inte blir så, ha ha ha) så är det liksom så att det kvittar. Jag försöker hitta ett bra sätt att beskriva det på. För det känns som att det blir utemedhåvenvibb på detta men det är ju inte så jag menar. Jag tänker på det helt nyktert (jamen typ) och det känns såklart sorgligt och bedrövligt och sådär men nånstans inuti finns också en resignation och ett uns till försoning med tanken på detta. Alltså, det är ju vad det är och jag är ju så jävla easy going så jag kommer ju säkert acceptera detta också. Om 45 år. Cirka.

Såhär känner jag mig:

Skadeskjuten. Ett så jävla genialiskt ord för hur det känns. Exakt så känns det, som att jag är skadeskjuten och bara irrar runt runt runt med panik och vettskrämdhet i blicken. Sådär som man gör när man inte vet vart man ska men tänker att det nog är bästa att ta det säkra före det osäkra och föfan inte stanna i alla fall. Och. Det. Gör. Så. Ont. På riktigt, det gör så jävla ont att jag mår illa. Jag mår alltså fysiskt illa av det, av smärtan, och vill kräkas. Men det går inte. Vet inte egentligen om det skulle bli bättre av det men det är konstigt, att det onda inuti på allvar tar sig fysiska uttryck. Det som inte heller går är att gråta. Det går inte. Det känns som att det finns så mycket gråt som skulle behöva gråtas men nej. Eller jo, rätt vad det är på helt olämpliga tillfällen kommer det gråt så där in emellan. Väldigt socialt spännande grej onekligen. För det är också en sån sak. Att man aldrig liksom vet hurdan dag det ska bli. Det kan bli en dålig dag, det kan bli en jävlig dag men det kan också bli en semidag. Lite som bingo minus att man inte vinner nåt.

Hejdå!

Backlash. Reaktion. Vadfan som helst kan man kalla det. Men det är trots allt det som utspelar sig här. Och det känns som att jag är helt oförmögen att själv styra det. Om jag kunde skulle jag ju styra bort det från det här för så jättefestligt är det ju inte. Nej vafan. Nu. Räcker. Det. Jag KAN styra det och jag SKA styra det. Hejdå det ledsna!

Drömmer om en framtid

Det här. Det här går inte. Jag har aldrig vilat så här mycket. Alltså så mycket som jag vilat 2012 har jag inte vilat på hela 2010 och 2011. IHOP. Jag vet inte hur det händer. Och det gråts på tunnelbanan. Och det överraskningsgräts en skvätt på tjejmiddag igår. Klockan 02 mind you efter kokosalkohol och bekännelser och sådär. Men det var tryggt och jag var så trött och liten och sårad. Det känns som att allt sitter utanpå och är ömtåligt som fan. Eller liksom, att huden är tunnare än vanligt och bägaren är så full att man kan se ytspänningen. Och då krävs det ju inte så mycket för att det ska gå överstyr. Och sen finns det inte nån återvända och det blir som autobahn utan avtagsvägar. Jag gör som Melissa Horn jag, jag drömmer om en framtid som glömmer.

Tom som jag inte känner

säger att det kommer nåt bra. Och jag hoppas att han har rätt och att det gärna kan komma till mig, tack så mycket. Det är konstigt det där, att man kan finna tröst, nej inte tröst, men att det kan kännas bra bara av att man lyssnar på Something good coming en lördagsförmiddag mitt apropå inget. Tillförsikt. Nej inte än men kanske snart.

Kärleksstigen hej hej

Universum har utsett mig till sitt #1 hat tydligen. Lyssna att man inte ens kan få gå en redeempromenad på Djurgården ifred. Förra veckan efter kvällen som var Pluras fel mind you så var det krispigt och grått ute men inget regn och inga minusgrader. Så istället för att ta tbanan tänkte jag att jag skulle gå en liten sväng, kanske genom Kungsan och förbi Norrmalms torg och ta tuben från Östermalms torg istället. Men så hände det att Djurgårdsfärjan stod inne så jag tänkte att what the hell och sprang på. Och då rätt var det var befann jag mig på Djurgården och jag gick och gick och gick och gick och gick och tiden gick också och det är så jävla bra prom där ute. Det är liksom den bästa blandningen av kargt, avklätt landskap och stora, stora rosa villor. Och Thielska och Biskopsudden och Prins Eugens Waldemarsudde och Lisa på udden som iofs typ inte finns igen än men ändå. Jag gillar bäst det karga, det vintriga fast ingen snö. Det är bara rått, naket och utlämnat och jag gillar´t. Men! Det får man inte göra ifred, nej nej, utan det ska finnas nån jävla Kärleksstig såklart. Off cårse.

Kaffe och lust

Det här känner jag för att göra på min lediga dag: noll, inget, nada, minus, inte något, noll inget, ingenting. Jag har kokat kaffe och det var på ren vilja. Jag blev helt irriterad som fan för att kaffet i burken var slut och jag var tvungen att öppna ett nytt paket. Jag signade inte upp på såna krångliga saker. Nån jävla optimist hade väl sagt att jag sku bli glad för att det FANNS ett nytt paket. Alltså inte jag skulle inte säga så för jag är inte optimist. Men sånt är det, lustfyllt, i sanningajävel.

Skräckblandad förtjusning sa mamma och visste

inte hur rätt hon hade. Jag är så nervös så nervös så nervös så nervös så nervös. Väldigt nervös är jag. Men jag ska genomföra det imorgon och jag ska satsa allt och våga. Våga släppa sargen, gå utanför bekvämlighetszonen, gå utanför boxen, våga satsa, ja man fattar nu 1000 ordspråksgrejer hej hej. Men åh, va det är LÄSKIGT och sådär. Livsfarligt.

Check check check

Sinnen tillfredsställda för kolla: doft=check. Nåt jag fått av M som alltså är en herrdoft men ändå är så ljuvligt att jag liksom tänker hela tiden att jag vill hångla med mig själv inget konstigt. Det är liksom kryddigt och kanel och kanske lite kantigt och full on så som jag med är. Smak=krabbsoppa med tusen ton vitlök hej hej. Vitt bröd går bra, jag kommer få ont i magen men det har jag ju redan så det spelar ingen roll. Magkatarr! Hörsel=Trentemöller som jag fick av H för ljusår sen och som jag tvingade vänC att lyssna på nästan en hel sommar men hon tvingade mig att lyssna på Anttila så det är kvitt. Syn=jamen ok i alla fall för tända ljus och sånt och jag ska ta bort ljusstaken nu. Så! Kolla. Eller fast det finns fler sinnen? Skitsamma, jag är glöjd i alla fall (nöjd och glad=glöjd).

Pluras och mitt komplicerade förhållande

Jamen jag vet väl för fan att Plura är en tönt och sådär. Särskilt lamt när han bara mäh skyll inte på mig att jag hade kokain det var inte meningen men jag ville men ni får appselut inte göra så jag måste sitta inne för då blir mina kompisar i Eldkvarn sura. Nej men vet du vad, här ska du få ett litet tips av mig, ät inte kokain så slipper du allt dåligt (allt DROGrelaterat dåligt ijallafall). Men ändåsådå, bortsett från det där dårå så vill jag lite vara Plura. Eller fast minus Kajsa Grytt delen kanske och knarket och barnen. Men det andra, det bejakande. Jag vägrar alltså använda ordet livsnjutare även om det kanske sku passa. Men han bara är såhär att hej jag gillar vin och mat och om ni vill casha in på det så gör det, kom och spela in i mitt jävligt härliga roddiga kök. Sen blir det såhär att han skriver låtar om kärlek som går SÅ JÄVLA ÅT HELVETE och vin och vilka triceps Moneybrother har ser jag nu på konserten på SVT. Men tillbaka till Plura då, allt det där som betyder nåt, det har han ju fattat. Och nu gråter jag en skvätt. "Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull" - det ÄR den mest fulländade låten i universum. UNIVERSUM tammejfan.