Tack för det

Saker jag inte visste innan men som jag lärt mig:

- Om en person gör nåt fel/dåligt kan och bör man bli arg/irro/lessen över själva handlingen, man behöver inte förskjuta människan som sådan, bara handlingen.

- Det är inte andra som bestämmer och godkänner ens känslor. Man behöver inte försvara och motivera varför man känner på ett visst sätt.

- Man kan vara en självständig och stark kvinna trots att man behöver vissa människor.

- Det finns ingen riktig poäng med att späka sig (well).

En öde ö

Alla som någonsin prövat att stryka genomblöt skjorta torr vet hur svårt och tidskrävande det är. Jag vet också det nu för jag tog inte in tvätten igår och det regnade som det aldrig regnat i Perth (mig veterligen) innan. Så det blev lite knas och dålig start på veckan i morse men det gick ju bra ändå. Det kändes väldigt väldigt svenskt idag på jobbet på nåt vis, att stå på IKEA och titta ut på mycket grå och regntung himmel. Då blir man lite nostalgisk, tro det eller ej. Fast jag vet inte, jag har varit helt kviiiisi ett tag nu. Jag saknar mina vänner väldigt jättemycket just nu och är lite allmänt less. Och nej, det var inte bara för att det var söndag igår det kändes så. Jag vet inte, jag är bara lite, äsch jag kan inte ens beskriva det. Det känns inte så där klockrent just nu bara men det går säkert över och då blir det bra. Som man säger, selfinflicted pain är bra för karaktären. På tal om att sakna människor och längta så kom jag att tänka på följande. När SVT launched sin supersatsning för några år sen (kanske snarare massa år sen?, Robinson, så funderade jag mycket och länge på varför de medverkande ofta var så ledsna och lipade i nationell tv och vrålade om att de ville träffa sina familjer och snälla rösta ut mig för jag fixar inte det här. Jag minns att jag på riktigt inte förstod det och till och med frågade folk i min omgivning, "varför är de ledsna? De VILLE ju vara med i Robinson och deras familjer finns ju kvar och de får ju faktiskt träffa dem igen, vad är problemet egentligen?" Jag var måhända inte så gammal och det kan ju kanske förklara en del, till exempel att jag faktiskt inte visste så mycket om längtan och saknad men det räcker inte riktigt som förklaring. Tänk vilken tur att jag inte är sådan längre, det hade inte varit så väldigt trevligt att vara en sådan människa för evigt, en sån som är emotionellt handikappad och tycker att självständighet innebär att aldrig någonsin visa känslor och aldrig någonsin ge uttryck för kärlek och affection. Fy. Tänk om jag fortsatt vara en sån som tycker att stå ut och stå emot är det mest ädla man kan göra. Det hade inte varit så kul, gissar jag.

Nu tänker du inte mer på det, hör du det

Verkligen bra och fint att mitt hundrade blogginlägg rör så djupt rörande saker som hur man mår en söndagseftermiddag i Scarboro. Sådär, kan jag meddela. Ibland på söndagar när man tänker på den föregående dagen så kan det kännas lite obehagligt och ofta tänker jag ungefär såhär då (ja, i den här ordningen); lugna dig nu och tänk efter, vad finns det att på allvar vara missnöjd med och få ångest över? Och så tänker jag på det ett tag (det brukar sällan vara problem att hitta händelser av den sorten, konstigt nog) och brukar överväga att skriva en lista över dessa förmodade ångestframkallande händelser. Jag brukar aldrig konkretisera det, skrivandet alltså. Ok. Det är steg ett av två, två handlar om att sedan resolut säga till sig själv att skitsamma. Jag tänker ofta så, är det för jobbigt att tänka på och blir jag ledsen eller irriterad av det - varför inte bara sluta tänka på det? Igår var ett helknas dygn kan jag konstatera, men där går gränsen. Hit men inte längre. Jag förstår inte varför inte alla bara gör så? Undviker att tänka på det som känns fel? Kanske blir det som en överlevnadsgrej när man har så långa känselspröt, inte vet jag men smart är det i alla fall.

Sömnskuld

NU kommer jag ihåg vad det hela skulle mynna ut i men jag har ingen lust längre. Så kan det vara. Men lyssna på detta då, visst är det snålt att efter en fest ta med sig sina drickrester hem? Alla vet ju att det som glöms tillfaller festägaren och att man är en gös om man tar med sig till exempel en öl. Och. Just. Därför. Tog jag med mig mitt vin hem. Det var inte småaktigt alls va? Fast vem ska straffa mig då, får jag dålig karma nu eller blir gud arg kanske. Det tror jag inte på. För övrigt vet jag inte hundraprocentigt vad klockan är. Jag är förhållandevis säker på att daylight savings börjar idag men inte tvärsäker. Jag lägger mig på soffan nu och läser BANG (tack C!) och så hoppas jag att detta har hänt när jag vaknar (jamen det fattar ju alla att jag kommer somna); sminket borta och klockan rätt och det finns choklad i kylen.

BWO

BWO är mina nya favoriter. Den där sockersöta pojken som sjunger ser så oskyldig ut och det blir ju en trevlig kontrast. Om man tänker på Bard alltså. Faktiskt så tycker jag att han är en rätt rolig, Bard. Eller, på många sätt är han säkert inte så trevlig och säkert alldeles väldigt jävlig ibland men när det kom ut att han bossade över skvalleremaillistan så bara garvade han och jamenvafan, alla skvallrar och alla är skadeglada, vad är problemet? Och det ÄR ju roligt. Eller ja. I alla fall, jag är glad. Inte missnöjd.

Hur var det här då, kan man ibland bli tillfrågad och då gäller det att vara väldigt, väldigt försiktig med vad man svarar och framförallt måste man vara sanningsenlig, hjälpligt i alla fall. Men igår så hände det såhär att det var en tidig morgon och jobb och sen oväntat och vid denna tidpunkt fortfarande välkommet besök på jobbet och sen visade det sig att jag kanske förskönat verkligheten lite, as far as hur bra jag är på att spela sånt här litet fotbollsspel som är som hockey fast det är fotboll och boll istället för puck goes. Ja ni fattar. De egenhändigt komponerade reglerna stipulerar att förloraren måste supply vinnaren med alkohol. Fair enough, jag förlorade hence fick köpa öl och gjorde också så och svängde förbi (orden svängde förbi implicerar ju att detta är något som organiserades och verkställdes väldigt impulsivt men så är det givetvis inte). Inte öl för mig tack men väl gott shiraz (alltid) och en liten sväng ner till puben. Att kalla Stanfords för pub är i och för sig egentligen en förolämpning mot världens pubar men skitidet. Det är som att gå ut hemma, man stöter på alla möjliga man gärna vill stöta på och så såklart de som man inte så väldigt gärna vill träffa på. Det är faktiskt precis som hemmavid inser jag nu, man behöver inte styra nåt inför kvällarna för alla ens vänner är på puben. Och är de inte där är de tveklöst hemma. Vi orkar aldrig ta oss in till city och det är ju rätt sorgligt men Scarboro duger så bra åt oss. Ungefär nu känner jag att jag glömde vad det är jag försöker komma till, jag känner att jag bygger upp och drar ut på själva crescendot men när det börjar närma sig så har jag alltså glömt. Det är rätt typiskt.

It´s all about mellisen?

Alltså, jag försöker hänga med lite i vad som händer i Sverige och läser därför lite tidningar på nätet. Länge, länge har jag funderat på om det enda man bryr sig om är melodifestivalen, let´s jävla dance och olika fotbollsspelares eventuella medverkan i kommande matcher. Jag blev så trött på blaskorna och tydde mig full av förtröstan till storebror DN och ville läsa kulturdelen. Vad fann jag? Jag fann att också landets malligaste morgontidning var besudlad av melodifestivalsartiklar. Men, om jag är trött på allt det där och blir illa berörd så är det ändå ingenting ens i närheten av hur mycket jag verkligen hatar, avskyr och föraktar Bonde söker fru. Om jag någonsin igen måste ens scrolla förbi en artikel om nån bonde som heter Andreas och löften om detaljerade skildringar från han och Jessicas USA-bröllop. Då är det jag som går iväg och kräks.

The botten is nådd?

Hemskt trött nu och ska snart upp igen och jobba. MEN, om detta är sant, och det får man väl ändå anta, så är det verkligen det i särklass sjukaste jag läste på mycket, mycket länge. Jag hoppas verkligen att det inte kommer få gå obemärkt förbi i Sverige, det hade varit mycket olyckligt. Och jag blir påmind om den här texten om (mp) som passar så utmärkt här. Men allvar nu, det är verkligen vansinnigt det här.

Hallå, havet?

Dags att vända blad och så vidare. Det blir säkert bra, det brukar ju bli det. Så idag, idag har jag försökt stoppa läckan på bevattningssystemet i trädgården (gick inte så bra), ansökt om aussiekörkort (gick förvånansvärt snabbt), följt med LP till flygplatsen (jag fick funta helt länge på vad airport heter, nu är det illa), kört hem själv på självaste highwayen (gick mycket bra) där det är helt livsfarligt många filer och aggressiva bilkörare i alldeles för stora bilar, snabbadat i väldigt lugnt hav med whatshisname och ikväll ska det kanske bli så att det rinner lite öl ner genom strupen. Det är förresten väldigt konstigt hur man kan bli arg på ett hav, jag är mycket liksom imponerad över att man lyckas uppbåda energi till en sån sak. Fast det är klart, om ens liv går ut på att surfa så är det ju klart som korvspad att man blir heligt förbannad om det råkar vara kav lugnt på vattnet i inte bara en utan två dagar. Det är ju så man blir irriterad.

Svenskar i utland

Det finns ett begrepp som är lite intressant, nämligen utlandssvenskar. Till att börja med är ordet rätt roligt men det kan vi ju lämna därhän för tillfället. I alla fall, det finns ju fördomar om att utlandssvenskar sitter på franska rivieran och sippar på Dagens och läser DI på nätet. Så kanske det är, det vet inte jag, jag har aldrig varit på rivieran, tack gode gud för det. Jag vet bara att de svenskar jag träffat här (mest medelålders, ja förutom mina vänner då) faktiskt gör precis det man kan föreställa sig, de gnäller om de höööga skatterna i Sverige och pratar om hur bra det ääääntligen kan bli nu när vi har en borgerlig regering. Och jag tycker det är så motbjudande att lyssna på, medelålders män med höga inkomster som inte vistats i Sverige på heltid på länge som sitter och ojar sig över a) saker de inte vet någonting om b) saker de inte förstår någonting av c) saker de aldrig kommer förstå något av. Allt som de verkar tycka är satans verk är det som jag kallar en välfungerande (well) välfärdsstat. Man kan absolut tycka att det är dåligt med massa saker som hör välfärdsstaten till men då kan man väl stå för det? Är det väldigt svårt att säga att jag tycker offentligt finansierad välfärd är katastrof och den borde sticka? Man kan tycka så, jag gör inte det men det är ju olika. Jag vet inte, jag blir bara så provocerad. Det borde jag inte bli, jag borde inte tända på alla cylindrar för sånt där längre.

Bang bang

En sak som jag har funderat lite på är huruvida jag någonsin igen kommer känna så starkt och mycket för någon att jag vill spendera varje vaken minut (nåja) och sådär med personen ifråga. Känna så mycket att man gärna vill vakna med personen ifråga varje morgon och dela allt, allt, allt. Jag har glömt hur det känns, jag har helt glömt den här känslan av att om jag inte får stanna här, nära den här personen jämt och helst igår också så går jag sönder. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna så för någon igen. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill. Men så tänker jag att det kanske känns så just nu och jag är young and free och allt sånt där. Och att i sinom tid och när man träffar Honom och är redo och all sån klokskap. Jag bara säger att som det känns nu så är allt sådant mig mycket, mycket främmande. Men detta får nog räknas som en ytterlighet just nu. Jag vet en person, känner är nog fel ord, men vet som givit den här ytterligheten en helt ny dimension, så långt vill jag inte riktigt gå. ATt vara helt oförmögen att bli involverad i ett riktigt, vuxet förhållande och vara notoriskt otrogen och, kan man gissa sig till, får allvarliga kvävningskänslor av att en annan människa älskar och allt som det innebär. Det verkar ärligt talat inte heller så roligt, förstås. Men summan av kardemumman är att jag är aningen skeptisk till om jag någonsin kommer vilja vara sådär hundraprocentig igen.

Smokin hot!

Det är bra med människor som är smokin hot och det är ett kul uttryck. Jag tänkte att såhär behöver det bli, det är viktigt att man umgås med människor som är smarta (som i pålästa, intressant att prata med/lyssna på och förmögna att föra en konversation som inte uteslutande handlar om exempelvis vågor) och snygga. Ungefär lika delar av det där. Jag lanserade detta hos min BFF som höll med och endorsade men alltså. Nu får det räcka känner jag, jag tillkännager härmed att jag nu nöjer mig med good looking och läskunnig, man får inte vara kräsen.

Är det dumt att ha span på nån i Hbg när jag är här?

Bra påskdag

Idag blev en mycket bättre dag, det säger ju egentligen inte så mycket om dagen eftersom igår var jävulsdålig men i alla fall, det känns bättre och ÄR bättre. Först vart det frukost/brunch på strandhak och sen körde jag till Freshwater och seglade! Hur roligt som helst, man hyr en liten katamaran i några timmar och så bara seglar man iväg på Swan River. Tuffa vindbyar och dyngsur när jag kom upp men glad och lite adrenalinrusig, det var länge sen jag tokseglade sådär! Tur till Bottle Shop innan hemfärd och snabb drink hos Ja innan vi ska iväg på BBQ nu hos Lefs vänner. Imorgon är PL så ledig imorgon också och ja, det lär bli strand - några timmar i alla fall.

Och jag vill tillägga att jag och C har rätt, rätt, rätt, rätt.

En napoleonbakelse, är det jag vill ha alltså

Kanske har jag aldrig varit så här irriterad. Till att börja med av en massa orsaker som jag inte vill redogöra för men så fick jag en bra idé och tog bilen, körde ner till stranden och så sprang jag en runda och det var mycket skönt och jag hade tusen mer energi att springa än jag nånsin kunde tro själv. För övrigt kan jag upplysa om att det är mycket krävande att gå i djup sand. Krävande men också danande. Men i alla fall, så kom jag hem och fick höra något som gjorde mig så arg så att jag började lipa. Och sådär fortsatte det, kan man väl säga. Håhåjaja. Fast så är det ju så att när man får lite av det ur sig så kanske det känns bättre. Oftast, faktiskt. Jag tycker inte att det är så mycket jag begär, att bli lyssnad på, att bli tagen på allvar och respekterad? Allvar, kom igen, det är inte som att jag bett om 250 hektar skog, rättigheterna till Stieg Larsson-filmerna eller en väldigt dyr ponny eller så.

Och. Alltså, jag och min vän C vi pratar om det här med män ibland. Ibland är vi lite cyniska och ibland till och med bittra (det är INTE ett negativt ord). Jag bara undrar varför det är såhär att först så bara hejhej och sådär och så ska det smsas och donas och man är lite blyg, ja ni vet. Och sen så bara ja hur ska det hända och ska det händas att vi ses börjar man kanske tänka och hinta lite om (fatta hur svårt det är att hinta på engelska, nyanser i språk är mycket svåra att lära sig). Och så händer det såhär att bara nej kalla handen och bara la la det regnar. Ungefär då eller nån dag senare tänker jag att nejmenvetdu,dethärgöringetförmigochjagkrusarintesåhejdå. Och så struntar man i det och tänker på nåt annat, isbitar eller hajtänder eller rulltrappor eller ja, vadsomhelst. Men sen förstår ni, sen gör sig hybrisen påmind och då blir det panik och inferno i deras hjärnor och de måste genast göra sin närvaro påmind. Jamen, vad vill du tänker man ju då? Ja, detta är ju allt väldigt osammanhängande, det förstår ju jag också men ändå - håll med om att det är knäppt. Och nej, börja inte anklaga mig för att jag är nåt pucko som tror på biologiska skillnader mäns och kvinnors psyke emellan, det får ni faktiskt vara så vänliga att hålla mig för god för tack ska ni ha.

Inte klokt

Idag känns det rätt ensamt. Jag vet inte varför just idag, jag bara känner mig ensam. Lite kanske för att jag de facto är det också (och nu tycker jag att det är pinsamt att erkänna det, herregud. Jag måste komma ihåg att söka för det där). Jag känner mig håglös och har ingen lust att ta tag i någonting och blir alldeles otroligt stressad av att jag är ledig i två dagar nu, det vill jag absolut inte vara. Fast så kommer det att bli och det får bli som det blir. Jag tycker att jag är modig nästan hela tiden och gör så gott jag kan men ändå inte. Jag vet inte, ibland orkar jag inte, då längtar jag extra mycket hem till alla som känner mig och som vet hur jag fungerar, vad jag tycker om och inte och allt sådant. Här är det människor men ingen som liksom är min. Mina människor, mina riktiga människor är i Sverige. Och jag önskar så att de var här med mig för det blir ju roligare om man delar upplevelser, visst? Jag vet att ni vill se bilder på allt möjligt så nu ska jag ge mig iväg och ta lite bilder. Jag behöver komma ut också, kanske jag ska tillägga fast jag inte tror att det behövs faktiskt.

Om accent

Kolla vad Australien gör med mig. Fan på torra land? Nej alltså, SKAM heter det. Och det slutar inte där, nej då. Jag har börjat dricka kranvattnet (ja jag vet att jag borde skämmas som skriver det där, vatten är en bristvara för många och en rättighet och blabla, det där tar America Vera Zavala så bra hand om såatteh). Och, och det här är nog det värsta. Två aussies har oberoende av varandra påpekat att jag har aussieaccent. Huruvida det är en bra eller dålig sak lämnar jag åt andra att avgöra. Idag är det såhär långfredagen och kanske så var det idag alla blev glada för att Jesus återuppstod eller så är det imorgon eller på måndag, det vet jag inte och det bryr jag mig väldigt lite om. Man får vara ledig i alla fall och det är bra. Hittills idag har jag varit och badat med J och spionerat lite på den där verandan som det spenderats en hel del tid på och så har jag hejat på när det gjordes Janssons Frestelse här. Ikväll ska jag till K på middag och drinkar och kanske poolbad, ett definitivt kanske på både drinkar och poolbad iofs för jag kör nog.

Meh, uppdat igen

Ibland blir jag så trött på mig. Jag ska ju faktiskt definitivt utan tvekan åka till Bromölla också och hänga med M och hennes ljuvliga familj. Precis innan jag skulle åka så kom de ända därifrån bara för att kramas och säga hejdå, nästan börjar jag gråta nu när jag tänker på det. Det var fint.

Sommaren 08

Saker jag ska göra i sommar;

jobba väldigt mycket, bo hos min bästa vän alla kategorier och göra bra och roliga saker med henne, träffa syster J med familj - mycket, åka till Sthlm och träffa S, Mia, Em, My samt Malin - helst mycket, försöka åka på minisemester med kombo och S, träffa gamla kursare i Malmö, åka båt till Norge, åka till Alingsås, gå på potatisfestival, bestämma vad jag ska göra till hösten, träffa CS och fira vår 10, snart 11-åriga vänskap, göra knäppa saker med Elin, åka på pytteliten road trip med S om hon får ledigt från Scandlines, spendera lite tid i Vmo och hänga med Soffiproppen, försöka sammanstråla med krulltoten, hälsa på nere på campingen, köra jeep och promma med M och så ska jag äntligen hem till samma M och hennes T och också till K och hennes O. Ja just det, detta är bara det som är ungefär bestämt än så länge. Vilken rolig sommar det ska bli!

Uppdatering. Detta ska jag inte göra i sommar; äta äcklig potatissallad, äta äcklig flintastek, gnälla på vädret, få panik över hur rörig och ofärdig min bostad är, gråta över det, anordna möhippa, chefa över en svensexa, vara gudförälder, co-anordna ett bröllop (eller?), gå på 60-årsfest, bada på Tropical Beach (det måste vara ironiskt det namnet?) mitt i natten - helst inte alls faktiskt, separera och inte heller ska jag köra på en liten ful röd bil på Maxis parkering. Igen.

Min vän och 4 barn

Hemma i Sverige har jag en vän som jag saknar så mycket att det gör ont ibland. Hon är liksom det som gör mig hel, utan henne är det en pusselbit som fattas och jämt jämt när vi har roligt här och det känns bra tänker jag att vänta lite, det är nåt som inte stämmer, var är C? Men hon är ju inte här, hon är i Sverige med världens mest himmelska unge som jag saknar så det värker. Får jag inte hålla om er båda och krama er snart kanske jag blir tokig på allvar. Men ni är med mig hela tiden! Lika mycket saknar jag min syster, min fina och kloka och underbara syster. Ja, C är ju förstås också min syster. Jag saknar mina systrar och deras ungar så mycket, mycket eller kanske mucket mucket som C´s unge sa. Hon sa en gång att Kara, jag älskar daj så mucket och det ligger som mjukt vadd runt hjärtat, fortfarande och alltid. Och trojkan i Småland, mina bästa (men ja, ihop med Junis)!

Igår fick jag berättat för mig om en man i knappa 50-årsåldern som ligger i skilsmässa, han har tre rätt små barn. Han bor här i Australien men har fått hot shotjobb i England. Så han ska flytta. Vänligen berätta hur sådant fungerar, om nån kan. Om någon kan förklara hur man kan lämna sina barn så är jag väldigt intresserad. Jag bara tänker att jag har varit Sverigeifrån i tre månader och har ungefär drygt två kvar och jag skulle aldrig stå ut med tanken på att vara ifrån längre. Jag vill veta hur män är sammansatta för sånt här övergår mitt förstånd. Allvar.

Nyheter, please

Det är mycket som är konstigt, att klockan är efter 10 på förmiddagen och att det ändå bara är drygt 20 grader ute, det är konstigt. Men inte så konstigt som det här dåliga samvetet jag har. Nej, jag är inget världssamvete, jag vet det men ändå. Det känns så opassande på nåt sätt, att vara här och att inte göra något av allt det där som man borde göra, det som verkligen betyder något och som jag vet att jag kan. Jag minns när jag var väldigt mycket yngre och började och hur tungt jag tyckte det var ibland och att det tog ett tag innan jag vande mig och lärde mig hantera. Innan dess var det väldigt tungt på axlarna men så förstod jag att vi var många och att det är bättre att fokusera all frustration, ilska och ibland uppgivenhet på konkret aktion och aktivism. Jag vet inte, nu känns det bara konstigt och jag har avskärmat mig från allt, jag läser det inte, jag tänker inte på det så mycket om jag kan undvika det och jag slår det ifrån mig. Men jag vet att man inte kan göra såhär, egentligen. Jag försöker intala mig att jag behövde det här och för att fungera i sådana sammanhang måste man själv vara hyfsat hel och att man inte gör någon nytta om man själv inte förmår mycket mer än det absolut nödvändiga. Bullshit, givetvis.

Australien är lite konstigt på så vis. De hatar att resten av världen ser på dem som ett isolerat land som ligger way off men samtidigt är det i princip omöjligt att få tag på nyheter om resten av världen, det går inte. Resten av världen är ingen issue här och kanske är det inte så konstigt, landet är ju trots allt en kontinent. Det tar nästan 5 timmar att flyga från Perth här på västkusten till Sydney på östkusten och det är 2 timmars tidsskillnad emellan. Uppe i Northern Territory får man inte ens flyga, det är skyddat land av någon anledning jag har glömt. However, jag saknar det väldigt mycket, något motstridigt kan tyckas, med anledning av vad jag skrev ovan alltså. Jag saknar att få veta saker, att hänga med, att veta och förstå. Det vore att våldföra sig å det grövsta på sanningen att påstå att Australien har en aktiv och livlig debatt om något som jag tycker är viktigt. Jag skulle vilja veta vad som händer i Palestina, vad fan är det som händer men är hänvisad till att surfa mig fram till sån information. De verkar inte bry sig nåt nämnvärt, inte ens om Afghanistan och då är detta ändå ett land som har trupper där (avskyvärt). Men det jag saknar absolut mest, överlägset mest alla kategorier är en feministisk debatt eller kanske medvetenhet. Det finns inte! Det är inte ett ämne, det är inget man diskuterar och det är inget som ens politikerna ägnar sig åt. Sent på kvällarna (efter 23) så sänds det reklam för varierande mobila sexuella äventyr på alla kanaler och ingen höjer på ögonbrynet, man diskuterar inte kvinnlig representation i politiska församlingar, man problematiserar inte att ledningsgrupper består av enbart män och "systemet" med hemmafruar är ett ännu inte oavslutat kapitel här. Det är galet, galet galet.

Hjärta Linderborg

Jag orkar inte försöka återge hela debatten, läs själva om ni vill veta. Men Åsa Linderborg gör mos av Zaremba och det är väldigt njutningsfullt att läsa. När jag läste det här svaret av Zaremba tänkte jag att nu går väl fan på torra land men Linderborg stilar och det är väldigt, väldigt skönt att se.

Framåt och arg på gamla boben

Ja alltså. Jag funderar lite. Ibland undrar jag varför man måste göra såhär tråkiga saker som man inte egentligen vill? Jag fattar ju att man någon gång måste men jag tänker inte göra det än på ett tag. Jag tycker det är lite ironiskt att jag bara åh, jag är så ung och fri NU när jag inte kände så ett dugg när jag var ung på riktigt, ung som i nystudentad och sådär. Alla mina vänner bara hejdå Sverige nu drar vi till nånannanstansvarsomhelst och jag bara Ja tjena högskolan i Jönköping. Sedan smög det på, efter några år och sedan kulminerade det. Inte att jag tvunget måste resa tusen iväg och vara backpacker med tovigt hår och med konstant minst ett par promille i blodet. Nej, inte riktigt så. Snarare att det känns som att jag inte skräms så mycket av allt man kan göra och alla möjligheter som ligger för mina fötter. Innan letade jag med ljus och lykta efter alibin för att slippa och jag var mycket nitisk motståndare. Nu känns det som att jag gått igenom massa saker och i viss mån bearbetat också vilket lett till att jag blivit en annan, förhoppningsvis bättre. Inte gratis såklart, absolut inte. Men ändå så känner jag att allt jag offrat på vägen och alla besvikelser och allt tråk trots allt var värt det. Och det är ju en väldig tur det.

Igår när jag tittade igenom massa bilder på när jag hade långt hår började jag nästan gråta, så mycket saknar jag långt hår.

Lördag

Men ljuvliga dagen jag har då. Först sovmorgon och sen lång och god frukost med morgontidningen på ljummen altan. Lite välbehövligt röj i huset men bara sånt där känns-bra-röj som inte tar musten ur en. Vidare in till city och till The Art Gallery of Western Australia för ja, uppenbarligen konst men också kaffe. Behaglig promenad genom stan och skogarderoben utökades med två par skor (jag måste lära mig att bli måttlig) och sedan hem. Pratade en stund med världsfina vännen medan det lagas mat, potatisgratäng och lammköttet ligger på grillen i marinad av bland annat färsk basilika från kryddlandet och en rödvinsflaska är öppnad, mycket god Wolf Blass. Ibland känns det rätt bra, ändå.

Walk on

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att vara snäll mot sig själv. Eller jag förstår ju varför det är svårt men jag förstår inte varför jag inte kan komma över det och försöka ändå. Fast jag tror att jag blivit bättre, jag hoppas det i alla fall. Jag tänkte på det häromdagen när jag pratade med en kär vän, det måste ju rimligen vara så att det de patriarkala strukturerna också gör sitt till. Så om man får början har det utgångsläget som jag har och sen till det lägger könsmaktsstrukturerna så blir det ingen jättebra kombination. Det är konstigt det där, hur de olika mönstren förstärker varandra. Jag tror jag måste försöka förstå att det är jag själv som bestämmer och att det faktiskt går bra att fatta beslut som passar mig men som kanske gör andra människor obekväma eller missnöjda. Det är mig väldigt främmande måste jag erkänna, att göra så menar jag. Det kolliderar ju onekligen med ambitionen att alla ska vara glada och nöjda men den inställningen gör ju att jag själv ofta blir satt på undantag. Det är väldigt svårt att våga göra tvärtom och jag vet inte riktigt om jag är redo för det. Det är ju provocerande, det förstår jag med. Dessutom blir det ju ett delikat problem när man inte förmår se skillnaden mellan vad som är hälsosam självrespekt och vad som är renodlad och rätt motbjudande egoism. Men vara snäll och prioritera sig själv måste man väl få göra?

En annan sak som jag tänkt på är ju såklart det här med anknytningsproblematiken. Åh, jag tycker det är så spännande att bli vuxen och lära sig och att förstå och se mönster. I vissa fall också helst bryta dessa men ni vet. I alla fall, just anknytningsgrejen förklarar rätt mycket som tidigare varit höjlt i dunkel och det är ju sannerligen tacknämligt för en sån som mig. Jag har dyrt och heligt lovat att jag ska skärpa mig och bli bättre på det där. När jag tittar tillbaka så blir det nästan pinsamt tydligt. Nåja, det är ju kanske inte så konstigt. Tänk att som barn hela tiden blir olika bemött i liknande situationer. De vuxna som finns omkring misslyckas med att vara stringenta i sitt beteende och försätter därmed barnet i en känsla av konstant förvirring och rädsla och tvingas dessutom till att ständigt vara på defensiven.

Nåja. Nu blir det ändring på det tror jag. Jag vet hur man inte ska göra och det är ju en rätt bra utgångspunkt.

En kärlekshistoria.

Så känns det nu, som att jag och Australien har en liten men passionerad och intensiv kärlekshistoria. Och det är inte fy skam ska jag säga. I början var det rätt svårt att vänja sig vid allt som jag uppfattade som väldigt annorlunda från hemma men man vänjer sig ju såklart och nu tänker jag inte så mycket på det. Jag kanske noterar det men det är inte så påtagligt längre och inte fullt lika irriterande. Jag känner inte mig så mycket som en gäst i Perth längre utan mer som, jag vet inte, absolut inte aussie men som att det liksom är min stad också och att jag bor här och att staden lite tillhör mig. Det är en rätt skön känsla. Staden Perth är i och för sig kanske inte så mycket att hurra för men så är det onekligen så att det beror på vad man jämför med. Om man jämför med Värnamo eller Helsingborg så är staden ju otroligt stor och imponerande men jag gjorde ju inte det när jag först kom hit, jag jämförde med Sydney och det är nog allmänt känt vid det här laget att jag älskar Sydney. Men Sydney har sin charm och Perth också. Perth är mycket mer laid back och lite så country side medan Sydney har sin puls och sitt höga tempo. Perth är förtjusande på många sätt och jag tycker bara mer och mer om staden och ångrar inte ett dugg att jag ändå till slut valde att stanna här. Och i min suburb Scarboro finns allt så jag är nöjd. Och jag är som sagt lite, vad ska man kalla det, domesticerad? Jag vet inte vad jag ska lägga upp för bilder härifrån för för mig är det inget speciellt med det klarblåa havet eller palmerna eller de monstruösa jeeparna eller ja, jag kommer inte ens på nåt mer att skriva.

I början så längtade jag hem väldigt mycket och romantiserade med stor säkerhet Sverige och förträffligheten av saker jag aldrig ägnat en uppskattande tanke tidigare men det har tack gode gud gått över lite. Men missförstå mig inte, jag saknar fortfarande väldigt många saker i Sverige och har lärt mig att uppskatta ännu fler. Men nu känner jag mig inte längre lika desperat att komma hem och jag räknar inte veckorna och räknar ner. Jag har det rätt bra här, jag saknar er såklart men nu känns det mer som att ja, det ska bli roligt att komma hem och jag ser fram emot det MEN det är rätt ok här också. Det är svårt att förklara. Helst hade jag velat köpa ett flygplan och be min vän Johanna som är pilot flyga ner er alla hit så att vi kunde ses här. Om jag blir supermiljonär ungefär imorgon eller övermorgon så ska jag göra det för jag vill ha er här, helst igår!