Svenskar i utland

Det finns ett begrepp som är lite intressant, nämligen utlandssvenskar. Till att börja med är ordet rätt roligt men det kan vi ju lämna därhän för tillfället. I alla fall, det finns ju fördomar om att utlandssvenskar sitter på franska rivieran och sippar på Dagens och läser DI på nätet. Så kanske det är, det vet inte jag, jag har aldrig varit på rivieran, tack gode gud för det. Jag vet bara att de svenskar jag träffat här (mest medelålders, ja förutom mina vänner då) faktiskt gör precis det man kan föreställa sig, de gnäller om de höööga skatterna i Sverige och pratar om hur bra det ääääntligen kan bli nu när vi har en borgerlig regering. Och jag tycker det är så motbjudande att lyssna på, medelålders män med höga inkomster som inte vistats i Sverige på heltid på länge som sitter och ojar sig över a) saker de inte vet någonting om b) saker de inte förstår någonting av c) saker de aldrig kommer förstå något av. Allt som de verkar tycka är satans verk är det som jag kallar en välfungerande (well) välfärdsstat. Man kan absolut tycka att det är dåligt med massa saker som hör välfärdsstaten till men då kan man väl stå för det? Är det väldigt svårt att säga att jag tycker offentligt finansierad välfärd är katastrof och den borde sticka? Man kan tycka så, jag gör inte det men det är ju olika. Jag vet inte, jag blir bara så provocerad. Det borde jag inte bli, jag borde inte tända på alla cylindrar för sånt där längre.