Framåt och arg på gamla boben

Ja alltså. Jag funderar lite. Ibland undrar jag varför man måste göra såhär tråkiga saker som man inte egentligen vill? Jag fattar ju att man någon gång måste men jag tänker inte göra det än på ett tag. Jag tycker det är lite ironiskt att jag bara åh, jag är så ung och fri NU när jag inte kände så ett dugg när jag var ung på riktigt, ung som i nystudentad och sådär. Alla mina vänner bara hejdå Sverige nu drar vi till nånannanstansvarsomhelst och jag bara Ja tjena högskolan i Jönköping. Sedan smög det på, efter några år och sedan kulminerade det. Inte att jag tvunget måste resa tusen iväg och vara backpacker med tovigt hår och med konstant minst ett par promille i blodet. Nej, inte riktigt så. Snarare att det känns som att jag inte skräms så mycket av allt man kan göra och alla möjligheter som ligger för mina fötter. Innan letade jag med ljus och lykta efter alibin för att slippa och jag var mycket nitisk motståndare. Nu känns det som att jag gått igenom massa saker och i viss mån bearbetat också vilket lett till att jag blivit en annan, förhoppningsvis bättre. Inte gratis såklart, absolut inte. Men ändå så känner jag att allt jag offrat på vägen och alla besvikelser och allt tråk trots allt var värt det. Och det är ju en väldig tur det.

Igår när jag tittade igenom massa bilder på när jag hade långt hår började jag nästan gråta, så mycket saknar jag långt hår.