Nu tänker du inte mer på det, hör du det

Verkligen bra och fint att mitt hundrade blogginlägg rör så djupt rörande saker som hur man mår en söndagseftermiddag i Scarboro. Sådär, kan jag meddela. Ibland på söndagar när man tänker på den föregående dagen så kan det kännas lite obehagligt och ofta tänker jag ungefär såhär då (ja, i den här ordningen); lugna dig nu och tänk efter, vad finns det att på allvar vara missnöjd med och få ångest över? Och så tänker jag på det ett tag (det brukar sällan vara problem att hitta händelser av den sorten, konstigt nog) och brukar överväga att skriva en lista över dessa förmodade ångestframkallande händelser. Jag brukar aldrig konkretisera det, skrivandet alltså. Ok. Det är steg ett av två, två handlar om att sedan resolut säga till sig själv att skitsamma. Jag tänker ofta så, är det för jobbigt att tänka på och blir jag ledsen eller irriterad av det - varför inte bara sluta tänka på det? Igår var ett helknas dygn kan jag konstatera, men där går gränsen. Hit men inte längre. Jag förstår inte varför inte alla bara gör så? Undviker att tänka på det som känns fel? Kanske blir det som en överlevnadsgrej när man har så långa känselspröt, inte vet jag men smart är det i alla fall.