En kärlekshistoria.

Så känns det nu, som att jag och Australien har en liten men passionerad och intensiv kärlekshistoria. Och det är inte fy skam ska jag säga. I början var det rätt svårt att vänja sig vid allt som jag uppfattade som väldigt annorlunda från hemma men man vänjer sig ju såklart och nu tänker jag inte så mycket på det. Jag kanske noterar det men det är inte så påtagligt längre och inte fullt lika irriterande. Jag känner inte mig så mycket som en gäst i Perth längre utan mer som, jag vet inte, absolut inte aussie men som att det liksom är min stad också och att jag bor här och att staden lite tillhör mig. Det är en rätt skön känsla. Staden Perth är i och för sig kanske inte så mycket att hurra för men så är det onekligen så att det beror på vad man jämför med. Om man jämför med Värnamo eller Helsingborg så är staden ju otroligt stor och imponerande men jag gjorde ju inte det när jag först kom hit, jag jämförde med Sydney och det är nog allmänt känt vid det här laget att jag älskar Sydney. Men Sydney har sin charm och Perth också. Perth är mycket mer laid back och lite så country side medan Sydney har sin puls och sitt höga tempo. Perth är förtjusande på många sätt och jag tycker bara mer och mer om staden och ångrar inte ett dugg att jag ändå till slut valde att stanna här. Och i min suburb Scarboro finns allt så jag är nöjd. Och jag är som sagt lite, vad ska man kalla det, domesticerad? Jag vet inte vad jag ska lägga upp för bilder härifrån för för mig är det inget speciellt med det klarblåa havet eller palmerna eller de monstruösa jeeparna eller ja, jag kommer inte ens på nåt mer att skriva.

I början så längtade jag hem väldigt mycket och romantiserade med stor säkerhet Sverige och förträffligheten av saker jag aldrig ägnat en uppskattande tanke tidigare men det har tack gode gud gått över lite. Men missförstå mig inte, jag saknar fortfarande väldigt många saker i Sverige och har lärt mig att uppskatta ännu fler. Men nu känner jag mig inte längre lika desperat att komma hem och jag räknar inte veckorna och räknar ner. Jag har det rätt bra här, jag saknar er såklart men nu känns det mer som att ja, det ska bli roligt att komma hem och jag ser fram emot det MEN det är rätt ok här också. Det är svårt att förklara. Helst hade jag velat köpa ett flygplan och be min vän Johanna som är pilot flyga ner er alla hit så att vi kunde ses här. Om jag blir supermiljonär ungefär imorgon eller övermorgon så ska jag göra det för jag vill ha er här, helst igår!