En öde ö

Alla som någonsin prövat att stryka genomblöt skjorta torr vet hur svårt och tidskrävande det är. Jag vet också det nu för jag tog inte in tvätten igår och det regnade som det aldrig regnat i Perth (mig veterligen) innan. Så det blev lite knas och dålig start på veckan i morse men det gick ju bra ändå. Det kändes väldigt väldigt svenskt idag på jobbet på nåt vis, att stå på IKEA och titta ut på mycket grå och regntung himmel. Då blir man lite nostalgisk, tro det eller ej. Fast jag vet inte, jag har varit helt kviiiisi ett tag nu. Jag saknar mina vänner väldigt jättemycket just nu och är lite allmänt less. Och nej, det var inte bara för att det var söndag igår det kändes så. Jag vet inte, jag är bara lite, äsch jag kan inte ens beskriva det. Det känns inte så där klockrent just nu bara men det går säkert över och då blir det bra. Som man säger, selfinflicted pain är bra för karaktären. På tal om att sakna människor och längta så kom jag att tänka på följande. När SVT launched sin supersatsning för några år sen (kanske snarare massa år sen?, Robinson, så funderade jag mycket och länge på varför de medverkande ofta var så ledsna och lipade i nationell tv och vrålade om att de ville träffa sina familjer och snälla rösta ut mig för jag fixar inte det här. Jag minns att jag på riktigt inte förstod det och till och med frågade folk i min omgivning, "varför är de ledsna? De VILLE ju vara med i Robinson och deras familjer finns ju kvar och de får ju faktiskt träffa dem igen, vad är problemet egentligen?" Jag var måhända inte så gammal och det kan ju kanske förklara en del, till exempel att jag faktiskt inte visste så mycket om längtan och saknad men det räcker inte riktigt som förklaring. Tänk vilken tur att jag inte är sådan längre, det hade inte varit så väldigt trevligt att vara en sådan människa för evigt, en sån som är emotionellt handikappad och tycker att självständighet innebär att aldrig någonsin visa känslor och aldrig någonsin ge uttryck för kärlek och affection. Fy. Tänk om jag fortsatt vara en sån som tycker att stå ut och stå emot är det mest ädla man kan göra. Det hade inte varit så kul, gissar jag.