Summering

Jag trodde aldrig att den skulle ta sån här tid på sig och kännas så ogenomtränglig. Att den skulle bita sig kvar och vägra släppa taget. Den där sorgen. Saknaden. I början, det kändes som omöjligt att skilja natt från dag, vaket tillstånd från sömn. Det var som en myr där man sprang och sprang och bara sjönk ännu längre ner i dyn. Det flyter ihop och jag minns bara fragment. Smärtsamma fragment med panik och desperation och en likgiltighet som sticker på huden. Oförmåga att ta sig ur. Minns särskilt en gång, ett minne som gör ont att ens närma sig. Det var kallt och snöade eller så gjorde det inte det men det hade passat in så vi säger att det snöade. Jag väntade på tunnelbanan i gamla stan och kände mig avsvimmad. Hade stått en lång stöd och tagit stöd mot ett träd. Samlat kraft för att ta mig hem. Åkte hem, blev utstirrad på tuben. Vet så väl att jag ville sätta mig på en bänk. Sitta där. Kände inte kylan längre. Gjorde inte. Ja gode gud. Nu. Nu är det annorlunda. Bättre. Det bleknar och till slut går det inte att förflytta sig tillbaka längre och viktigare, man vill inte. Vill vidare istället och myren har inget grepp längre. Den har släppt och jag är äntligen fri från sorgen.

2

Två saker har jag blivit påmind om idag: 1. September är den bästa månaden av alla, ingen protest. 2. Jag tycker att hasselnötter inte smakar alls bra. Så, slut.