Försöka

Kommer hem. Stänger av. Under is känns det som. Ingenting räknas. Önskar han fanns. Önskar öppnades en famn där jag kunde vila. Istället: får hitta vilan i mig. Försöka. Försöka duger.

Vila

Om det finns ett nu, var är han? I detta nu? Finns han? Han finns. Varför är han inte hos mig? Omständigheter. Dessa OMSTÄNDIGHETER. Jag saknar honom. Vågar inte säga högt. Vågar inte säga till mig själv. Gör för ont att säga högt. Om jag avstår från att säga: finns inte. Så vill jag ha det. Att det inte finns. Men tänker på det. Saknar honom. Saknar blicken. Saknar hans sätt att säga jag betyder något. Saknar hans sätt att säga jag är vacker. Säger till honom: säg inte. Förbjuder. Undrar om det kommer vara såhär. Tror inte. Tror jag projicerar saker som inte finns. Tror jag hittar på. Tror jag gömmer mig i saker som är luftslott för att slippa konfrontera andra, riktiga, saker. Låter mig. Vill vara snäll och låta mig få en sista utpost där jag kan vara trygg. Tänker att han är min livboj. Samtidigt: hade fått panik om någon sa att jag var dess livboj. Hade inte orkat axla men framförallt - hade inte velat. Vem är jag att lägga det i någons knä? Det är ej rättvist. Men när jag tänker på det: måste. Jag måste. Han måste finnas. Finns! Snälla snälla, finns. Omfamna mig. Under tystnad. Låt mig vila. Om än en kort stund, låt mig vila.

Nu?

På väg hem. Genom natten. Försöker känna samhörighet. Lyssnar techno som de gör. Vill höra till. Gör inte. Försöker tystnad. Le. Se glad ut. Vet att inte en del av deras gemenskap. Vill vara en del av gemenskap. Går till bussen. Tänker att man kan gå ut och springa en sväng. Lätta ångesten. Jag skulle kunna gå ut och springa en sväng när jag kom hem. Men vad skulle det göra med mig? Går inte springa när påverkad. Det går inte. Skulle inte kunna leva med det imorgon och morgondagen räknas. Morgondagen räknas. Bara morgondagen räknas. Nuet är ingenting. Det finns inget nu.