Vila

Om det finns ett nu, var är han? I detta nu? Finns han? Han finns. Varför är han inte hos mig? Omständigheter. Dessa OMSTÄNDIGHETER. Jag saknar honom. Vågar inte säga högt. Vågar inte säga till mig själv. Gör för ont att säga högt. Om jag avstår från att säga: finns inte. Så vill jag ha det. Att det inte finns. Men tänker på det. Saknar honom. Saknar blicken. Saknar hans sätt att säga jag betyder något. Saknar hans sätt att säga jag är vacker. Säger till honom: säg inte. Förbjuder. Undrar om det kommer vara såhär. Tror inte. Tror jag projicerar saker som inte finns. Tror jag hittar på. Tror jag gömmer mig i saker som är luftslott för att slippa konfrontera andra, riktiga, saker. Låter mig. Vill vara snäll och låta mig få en sista utpost där jag kan vara trygg. Tänker att han är min livboj. Samtidigt: hade fått panik om någon sa att jag var dess livboj. Hade inte orkat axla men framförallt - hade inte velat. Vem är jag att lägga det i någons knä? Det är ej rättvist. Men när jag tänker på det: måste. Jag måste. Han måste finnas. Finns! Snälla snälla, finns. Omfamna mig. Under tystnad. Låt mig vila. Om än en kort stund, låt mig vila.