Träning

Nu räcker det här med här sjuka så det så. Jag vill ut och känna lite frisk luft och kanske se en snödroppe och lite solljus. Solljus längtar jag efter. Mest längtar jag efter träna. Värken i musklerna och svetten i ögonen som svider och starka ben som konsumerar asfalt och träningsvärken dan efter. Det längtar jag efter väldigt mycket. När kan man träna efter flunsa? Ingen vet?

Frågor och tänk

Det här tänker jag på:

• om det är så att när man har starka antipatier mot något så handlar det egentligen om att man gillar det och vill ha det väldigt mycket.
• att anknytning spelar in på hur många som helst beslut som man fattar.
• ifall också att inte fatta ett beslut är ett beslut.
• slut

Viktigt meddelande

Flunsan är inte sådär jätte, jätterolig. Inte feberfrossan heller och inte hostan och inte yrseln och, nej, ingenting faktiskt. Jag vill bli frisk, jag behöver, nej MÅSTE bli frisk! Helst igår. Amen. Ps, tack gud.

Uppåt!

Men jag vet inte. Jag vet inte hur det är, hur det känns. Tusen alla frågar hela tiden och jag vill vara tålmodig och förklara och le mitt vackraste leende men det går inte (delvis pga ett dussin finnar, är jag 18 år eller)? Det. Går. Inte. Jag vill bara vara ifred och inte skratta och inte praaaata om allt. Jag vill bara vara med de som är mina. De som är en del av min liksom fästning, de vill jag vara med. Synd att man inte får välja, synd att man förväntas vara uppåt och sånt.

Bokrea=kärlek

Nu verkar inte den här skottdagen ha så värst mycket mer att erbjuda så nu är det jag som går och lägger mig. Med bokreafynd, mitt bästa bästa bästa bästa.

Tid tid tid tid

Det är snart mars. Det har snart gått ett lusigt år sen jag och Lina och Anna var i New York. Ett år. Ett år med årstider och kärlek och doft av syrén och gråt också rätt mycket faktiskt men också stunder där det känts som mjukglass inuti eller bomull eller moln för den som inte nöjer sig med en metafor. Och det har gått så fort, tiden har i sanning rusat och jag är helt tidsmässigt retarderad känner jag. Jag är inte med vafan har det varit jul redan ingen vet? Jag brukar tycka att tiden går fort men kanske att karaktären på den här jävulska, jag säger det och jag menar det, JÄVULSKA hösten bidrar till känslan. Hösten som i denna tideräkning tar sitt avstamp i oktober går inte att riktigt urskilja i detalj, inte alls faktiskt. Alltså, jag kan inte erinra mig dagar eller nätter eller veckor. Det är som en massa av tid, en stor klump med tid som bara ligger bakom mig men inte så långt bakom. Jag minns inte vädret, inte känslor, inte vad jag gjorde eller inte gjorde, ingenting. Eller jo, jag minns att jag målade. Målade, tvättade sommarkläder, städade. Sånt. Hösten känns som ett träsk nu när jag tänker tillbaka på det, en enda lång dag utan slut, utan vila men med en sorg så stor och ogreppbar att jag inte riktigt kan närma mig det än. Slow motion ungefär. Väldigt konstigt. Så jag tror jag sluter mig till att det rimligen är höstens fel att det här året liksom försvann lite grann?

Not so charter

Jag har semester idag! Det förknippas vanligen med vila, långfrukost, återhämtning och andra saker som är bra och lugna och fina. Jag? Nej jag klev upp kl 06 och ska nu ut i snön och brottas med resväska och sådär. För att åka hem. Vilket för all del blir trevligt. Men det känns inte så charter bara.

Lite som att titta på när färg torkar

Det här är jag och inget annat än det här: uttråkad. Så uttråkad att jag kanske måste gå ut i vild strejk mot tristessen och den eviga ledan. Det är samma musik och samma mat och samma människor och samma snö och samma vind och samma tunnelbana och samma tv och samma galenskap och samma fyllon och samma samma samma så jag dör föfan. Jag kommer eventuellt bli jordens första människa att dö av uttråkning. Då får jag vara med i nån bok, borde jag inte få? Jag trodde jag skulle bli glad idag när jag hämtade nya glasögon och sådär. Vilket jävla lur jag håller på med. Tror att jag ska bli glad av saker och sånt. Eller det blir jag ju, men i trettifem sekunder. För jag vet nu att: jag blir inte glad -på riktigt- av någonting. Allt känns så världsligt och ovärt och så skäms jag naturligtvis över min oförmåga att glädjas och se och uppskatta de saker som faktiskt är bra och så fortsätter det ungefär sådär, moment 22 tror jag bestämt att det kallas. Ibland blir det extra exotiskt med inslag av desperation och panik och ett jävla jävla kliande som inte går över. Det är få förunnat detta, jag känner mig mycket hedrad och utvald och sånt. Annars är det väldigt bra.

Tankar om sömn, inte tid

Ibland ter sig soffsov i ett par timmar på tidig kväll som en god och sällsynt klok idé. Idag till exempel. Och nej, det kommer sannolikt inte bli något problem att sova natt, hålla natt, ingen vet hur man säger. Om jag bara gick och lade mig alltså. Det kan verkligen inte fortsätta såhär att jag inte sover ordentligt på nätterna för att sedan behöva ta igen mig på dagarna, jag kommer inte orka. Vad som är ännu viktigare än bristen på ork är också att regelbundet arbete som ju jag ägnar mig åt sätter , möjligen oavsiktliga, käppar i hjulet för min nyfunna rutin med eftermiddagssov.

Bakis på dagen

Igår. Igår. Igår. Var inte en så bra dag. Den var i självaste verket en väldigt, väldigt dålig dag. Imponerande dålig till och med, jag vill gratulera livet och försynen till ett bra jobb med att göra gårdagen till en lång och utdragen plåga. Nu känns det som att jag är bakis och jag drack igår detta: kaffe, vatten. Punkt. Så det är inte alkoholrelaterat kan man inte påstå, nej. Livsrelaterat.