Problemlösning o resa

Idag är en stark och bra dag. En sån där detordnarsigju dag. Det är bra dag. Även har jag insett att jag är rätt bra på att ta tag i saker och ting. Jag stänger inte in mig och ångestar utan jag bearbetar det hela genom att lösa det och jag antar att det är en bra sak. Det som inte är så där värst superbra är att jag jämt längtar till ställen. Nu längtar jag till Perth och Sydney, ja hela Aussie. Jag lyssnar på min och Os låt om och om igen och tänker att det hade kanske kunnat bli bra om jag gett det en chans? Och jag saknar jobbet och att tokjobba och ha roligt! Men jag har det bra här och Australien finns kvar. Australien där det är enkelt, på riktigt. För övrigt ska jag och syster H åka på semester i början på sommaren, med det enda förbehåll att jag måste hitta ett sommarjobb = säkra finansieringen av resten av sommaren såatteh. Vi tänker på NY mycket, jag och syster. Även kan jag INTE släppa Dubai och Kuwait och sådär. Det måste hända - att jag åker alltså, inte att jag slutar tänka på det. Jag vill åka, nu!

Skör

Jag har tänkt tusen miljarders gånger att jag ska sluta oroa mig och må dåligt och ha ångest. Men; det. Går. Inte. Jag är så stirrig inuti och orolig att jag inte vet vad jag ska göra och jag kämpar så sjukt mycket med att försöka stå emot och inte ge efter för det dåliga men det är så svårt, så svårt. Jag är så ömtålig och jag hatar verkligen det.

Fredag/lördag

Det är efter midnatt och jag har nyss kommit hem efter mycket, mycket trevlig kväll. Det är fint med vänner som man vågar med. Jag vill inte förklara mer, förstår man så gör man, annars kvittar det. Helst av allt vill jag äta nånting nu, kanske bröd. Väldigt gärna bröd. Men det ska jag inte. Till saken hör att tanken på det är nästan lika tillfredsställande och det är absolut inget konstigt med det. Lika lite som att det är konstigt att lukta på mat och känna sig mätt och liksom förnimma hur det känns att äta den. Men atteh, det är som det ska allting. Det som jag däremot ska göra är att klä på mig alla kläder i garderoben (utom klänningarna) och gå och lägga mig och sova tills det blir imorgon förmiddag och då ska jag på feministiskt forum och jag fattar inte att det är slutet på februari redan. Tiden går fort och jag vet inte om det är en bra sak. Imorgon ska i och för sig bjuda på en dålig morgon för jag glömde köpa kaffe. Jävlar.

Tillrättalagt

Såhär glad kan man inte bli av att få ha smör på knäckebrödet. Det är faktiskt inte normalt. Även insåg jag att jag kanske förskönade promenaden i förra inlägget lite, det var ju faktiskt så att jag en liten stund inte hade någon som helst uppfattning om var jag var. Så kan det bli men sen ordnade det sig för jag tänkte på väderstrecken och solens position i förhållanden till dem och sånt, kopplade på den inre kompassen med andra ord. Jag ska göra ärenden nu.

Fredag

En fredag. En fredag med att man vaknar utan att vara trött följt av lång, lång promenad i vinterkallt och vackert Stockholm kan bara bli bra. Och kaffe och prat med syster långt bort och sedan vin och dekadent mat hos M. Det blir bra det här. Och jag ska vara fredagsfin såklart.

Förvirring

Såhär fungerar det för mig att ens loveableness (ja, just det) sitter rätt mycket i hur man ser ut så att säga. Apperance, om jag får be. Och eftersom jag inte verkar vara så värst loveable så tänker jag att då får det ju bli ordning på torpet och bestämmer mig för massa saker som jag tvivelsutan kommer hålla. Men så känns det samtidigt så dåligt, jag känner mig som en svikare som inte riktigt orkar stå emot. Kan man verkligen titta docenter i genusvetenskap i ögonen om man samtidigt svälter sig för att bli massa saker som det berättats för mig att jag måste bli? Alltså, jag tror faktiskt inte man kan det. Och det är ju synd. I alla fall, eftersom jag nu är inne på ämnet. Jag pratade med min fina vän MM häromdan. Hon är klok och bra och tillsammans kommer vi fram till bra saker. Vi pratade om det här med hur illa man ibland behandlas och hur det (ibland) sammanfaller med ens egen mentala status. Ibland har jag uppfattat det som att mitt sätt att se på mig själv speglas i hur andra människor er på mig och behandlar mig och jag inser just precis nu att om nu det är sant så blir ju inläggets första halva helt, helt sinnessjuk. Så vet vi det också.

Hem till byn

Jo men såatteh jag är på väg till Sthlm igen efter en vistelse hemmavid som blev lite längre än vad som var tänkt från början men det känns bra och lagom och faktiskt ganska fint också om jag ska vara ärlig. Det är lite dumt att det tar nästan hundra år till Sthlm. Om man flyger såhär länge kommer man till Italien eller så hade man kommit från Sydney till Perth men bara nästan. Och så får man ju tänka på att det är rätt så miljöovänligt att flyga faktiskt. Detta är vad jag har gjort i en vecka: frusit, åkt pulka (lite), dragit barn i pulka (mycket), gått på sjön (precis som jesus), grillat korv utomhus och druckit hemmagjort chokladmjölk till, gått långa promenader i ljuvligt snölandskap, umgåtts på ett civiliserat sätt med min familj, tyckt om just det, ätit för mycket mat och varit ganska glad. Detta har jag inte gjort; sovit ut, pluggat, haft ångest. Så det har varit bra.

- 15 och prom

Idag när det var mörkt och minus tio och jag helst av allt nästan ville krypa upp i soffan och läsa klart boken så tog jag på mig pälsmössan, underställ, vantar, halsduk och reflexväst och gick ut i skogen på promenad och det var kallt och torr luft och stjärnklart och det kändes precis som att jag hade kunnat fortsätta gå gå gå gå hur länge som helst. Men så vet jag att det inte är bra att göra så. Så jag går imorgon bitti igen.

Tant Berg

Jag åker buss genom Sverige och det är vitt, vitt, vitt och sen är det lite grått, grått, grått också. Jag ska hem till byn och det ska bli bra. Mam ska göra kålpudding och riktig söndagsmiddag och jag ska gå i skogen och inte väckas av dagisbarn och/eller granndammsugning kl 7. Egentligen borde jag nog plugga nu men tydligen förtränger jag det och inbillar mig att det är lätt som en plätt och att jag sveper ihop något och att det alltid blir bra i slutändan. Tillbaka då till hemfärden där jag får ge Tant Berg lite granna rätt när hon säger att det är roligt två gånger, när man kommer dit och när man åker hem. Även vill jag berätta att jag är en mycket bra moster för jag tänker ta med storA upp till stallet för man misstänker ju att hon blivit lite åsidosatt nu när hennes lirare till lillebror brutit inget mindre än lårbenet, det absolut starkaste benet i hela kroppen. Sån är jag.

Kola

Jag äter kolabönor, helt frivilligt. Märkligt kan tyckas med tanke på de bedrövliga mängder vi åt i somras, jag och min vän C. För jag tänker på henne såklart när jag äter kolabönor för hon brukade äta det till lunch ibland. Det och köttfärssås på tub, konstigt nog. I alla fall, en grej som jag och C formulerade för länge sen var ett svar på hur man ska bemöta ledsna människor eller gnälliga människor. Man ska inte ifrågasätta varför de är ledsna och ge sig in och bedöma om de har "rätt" att vara det. Man måste förhålla sig till att personen i fråga faktiskt är ledsen eller vad det nu är. Och om man gnäller och säger, det var ju väldigt obehagligt att vara såhär täppt i näsan, ja då vill man helst inte få förklarat för sig att det finns nässpray i tusen olika sorter på Apoteket. Man vet det. Man har nässpray. Man vill bara gnälla. Om man har nån annan åkomma gäller samma såklart med det tillägget att man inte ska ge tips. Till exempel, usch va dumt det känns i kroppen, jag tror jag ska bli förkyld (INTE förskyld). Då vill man inte ha tips om nåns mormors kur med kokt vitlök (jag skrev först viktlök) som man ska andas in ångorna av och sen omedelbart gnugga sig själv under hakan. Alltså, allvarligt talat, inga tips tack ska ni ha. Bara medlidande och försäkringar om att det ordnar sig, tack igen.

IQual Counsulting

Även vill jag berätta att jag startat ett företag. Det ni!

Bra vs enastående

Jag hänger inte med. Jag skulle skrivit om Kleerup och narkotikapolitik och om socialtjänsten i Malmö som delar ut kondomer till sexköpare och om (c) och om hur konstigt det kan bli med kärnkraften. Men så har jag haft förvånansvärt mycket i skolan och lite oväntade grejer och så kan det bli som så att man inte hinner. I alla fall, H har varit här och det var orkan ungefär hela tiden. Det bara; storm, storm, storm. Jag är så arg på honom och det är så orättvist. Jag antar att det är för att han tycker om mig och jag har försökt förklara för honom att jag inte kan, att jag inte vet hur man älskar och älskas. Och det är ju sorgligt, sorgligare än vad som förmodligen ens gå att inse. Jag tror att jag inte ska tänka på det mer. Jag ska tänka på en snäll sak istället. Både H och MM säger att jag är en bra lyssnare och en klok vän som ger bra råd och som det alltid känns bättre när man pratat med. Jag blir så glad och rörd, jag vill verkligen vara en bra vän som lyssnar och kan hjälpa till. Mest av allt vill jag vara en bra vän, bra syster, bra dotter, bra kombo och bra student och sen kan man ta och stryka ordet bra och ersätta med outstanding för så är det ju om vi ska vara ärliga såatteh.

Trött på media

Nu räcker det med så där mycket privat. Det leder ju ingen vart. Tittar på Agenda och blir så irriterad på deras infallsvinklar och på det faktum att så fort de behöver en "vänsteråsikt" så är det Göran Greider som ska intervjuas, mannen får osannolikt mycket tvtid eftersom de verkar tro att han är den enda människan i världen som har något att säga kring frågor som rör (s) och (v). (mp) vill ingen prata om, som väl är. Jag fattar inte ens vad de diskuterar i Agenda, de verkar driva någon tes om att det är oerhört problematiskt att svenska folket inte satt Mona Sahlin överst på listan över vilka de vill bo grannar med/äta middag med/blabla. Så trött på pseudodebatterna och de vridna ingångarna i det här mediaklimatet.