Förvirring

Såhär fungerar det för mig att ens loveableness (ja, just det) sitter rätt mycket i hur man ser ut så att säga. Apperance, om jag får be. Och eftersom jag inte verkar vara så värst loveable så tänker jag att då får det ju bli ordning på torpet och bestämmer mig för massa saker som jag tvivelsutan kommer hålla. Men så känns det samtidigt så dåligt, jag känner mig som en svikare som inte riktigt orkar stå emot. Kan man verkligen titta docenter i genusvetenskap i ögonen om man samtidigt svälter sig för att bli massa saker som det berättats för mig att jag måste bli? Alltså, jag tror faktiskt inte man kan det. Och det är ju synd. I alla fall, eftersom jag nu är inne på ämnet. Jag pratade med min fina vän MM häromdan. Hon är klok och bra och tillsammans kommer vi fram till bra saker. Vi pratade om det här med hur illa man ibland behandlas och hur det (ibland) sammanfaller med ens egen mentala status. Ibland har jag uppfattat det som att mitt sätt att se på mig själv speglas i hur andra människor er på mig och behandlar mig och jag inser just precis nu att om nu det är sant så blir ju inläggets första halva helt, helt sinnessjuk. Så vet vi det också.