Sista dagen

Jag sitter pa jobbet nu och det ar sista dagen har, det ar sa konstigt allting. Jag tankte att en overdos med jobb borde gora susen sa jag har jobbat 60 timmar den har veckan men det resulterade bara i att jag blev trott. Inte trott pa att jobba men liksom trott i kroppen. Pap sager att jag nog kommer bli kvar i det har foretaget. Jag sager att kanske, kanske inte. Pa onsdag flyger jag till Sydney men innan dess ska tusen grejer ordnas med sjofrakt och sant dar men det ordnar sig. Nu ska jag ta pa mig cocktailklanning och dricka drinkar fa san ar jag, sa kul. Och om tio dagar flyger jag - till Bangkok. Hoppas de har oppnat Bangkok da igen tack sa mycket.

NY NY NY NY NY NY NY NY NY

Om inte jag far aka till NY snart sa borjar jag grata. Elefanttarar. Jag. Maste. Till. New. York. Och nar jag sager det sager jag det i ett ord for sa sager alla som jag kanner som varit dar och da maste det ju vara ratt. Och sa sager jag Kuwejt ocksa for sa heter det ju, det vet ju alla.

Hej Advent

Vet ni att det har varit forsta advent och jag har inte stimmat och ingenting? En ynka liten adventsljusstake framme (pa tvn, mycket oortodoxt) och detta beror endast pa den kom fram i flyttpackningen. Inte panik over julklappar eller valstadat hem (vilket da liksom) och inga pepparkakor och inte julstjarnor i fonstret och ingenting. Och det ar otroligt skont ska jag beratta. Inte heller gick jag pa julfesten pa jobbet och av det jag hort nu under veckan sa missade jag ingenting. Jag tar det med andra ord mycket easy med den har julen. Men nar jag kommer till Helsingborg kommer jag med storsta sannolikhet fa snorp och tokangest men da har jag losningar pa det ocksa sa forsok inte ens.

Hjarta Down Under

Jag alskar Australien. Faktiskt. Jag ar arg pa dem ibland, aussisarna och emellanat forstar jag mig inte pa hur det fungerar har och blir kinkig nar sprakbarriarerna tycks ooverkomliga. Men, jag alskar det. Och ja det ar klart att det faktum att jag precis sag storfilmen Australia har lite med det att gora, eller mycket kanske. Fast Australien har vuxit (vaxt)? pa mig och jag kanner mig inte alls fardig vilket pa satt och vis ar otroligt typiskt men det ligger ju kvar. Och det ar jag tacksam for eftersom jag sa garna vill vara har. Men lite rim och reson maste infogas sa jag inser ju att jag kanner sahar just nu for att jag ska aka och filmen och separationer ar jobbiga och jag vill ju samtidigt pa ett satt hem ocksa lite grann. Jag vet inte. Angest.

Jolie & Mary

Pa tvn star det pa en intervju med Angelina Jolie och sa haller hon nat utmarglat barn i handen och de ar i Afghanistan tror jag och jag blir lite latt illa berord och det vander sig i magen nar jag ser kungligheter och andra sa kallade valgorare vandra runt och dela ut allmosor. Fy fan.

Myrdal & jul hemma

Idag nar jag satt och vantade pa bussen fick jag plotsligt enorm lust att skriva och kom pa tusen bra och intressanta saker att skriva om. Om Australien och hur mycket de behover en Alva Myrdal har och sa ville jag skriva om viktiga saker och saker som betyder nagot och spelar roll men sa brukar det ju inte bli eftersom jag inte kanner att jag kan det ordentligt langre. Men jag skulle kunna skriva om Australien och da blir det omojligt att inte samtidigt skriva om Sverige men det blir nog senare.

Snart ska jag aka hem och det kanns lite olika beroende pa vilket humor jag ar pa. Jag saknar mina vanner och jag saknar nagra andra saker men samtidigt far jag tokstirr av att befinna mig i lilla lilla byn dar saker jag inte vardesatter for tillfallet ar liksom navet som allt annat snurrar kring. Lat mig forklara. Jag reser ratt mycket nu och jag tycker om det och jag prioriterar min frihet att kunna gora det och att se platser och uppleva saker och lara mig om olika lander och forsta och kanna nya lukter och smaker. Jag ar mycket val medveten om att jag bor i lador och blaa IKEA-pasar och bara presenterar mig med fornamn hos Adressandring men dar jag ar nu passar det mig. Jag tycker det ar fint och jag vill inte bli tyckt synd om for att jag flackar runt. Det ar klart att jag ser fram emot att kanske forhoppningsvis fa bo sjalv i nat hyreseget i Sthlm till varen, gud ja, jag planerar varje dag pa jobbet for just det men pa nat satt ar detta ocksa ok. Men, nar jag kommer hem till bystan kommer jag till ett stalle dar det enda som betyder nagot ar vilken bil man har och hur man bor och att man har ratt frisyr och laser ratt tidningar och klar ungarna ratt och alla har hoga vita krukor i fonstrena och plastmattor i koken och garna japanska knivar och halsband fran den finaste affaren i stan. Och det ar fine, absolut. Men det betyder inte nanting for mig dar jag ar nu och darfor ser jag inte fram emot att vistas i den miljon dar det ar det enda som raknas. Och darfor har jag bestamt att min vistelse dar ska minimeras till minsta mojliga. Jag kommer till Sverige den nittonde tror jag och stannar till dan innan julafton tror jag om jag inte blir alldeles julsvag och far for mig att det ar vart det for att fa kanna lite julstillhet i husetpalandet. Wellwell. Sen blir det julafton och commotion och sen bebisdop och sen far man avvika for nyarsfirande och sedan asap efter det blir det Sthlm och tid att andas ut.

Lycklig - Dubai?

Sak som oroar mig just nu: jag vet inte var jag ar lycklig. Jag har inte nat sadar sjalvklart stalle och jag vill sa garna ha det. Syster H var elak och kaxig nar jag var ledsen och sa forsmadligt att hon minsann vet var hon trivs och sa bor hon dar och reser till roliga stallen ibland, jag kanske skulle testa det, avslutade hon nonchigt. Ja, det kanske jag borde. Men jag vet ju inte. Sara pa jobbet sager att hon var i Perth pa semester tva veckor for sex ar sen och att polletten liksom ramlade ner da. Hon har varit har sen dess typ. Jag vet inte for min del och ibland kanns det bra och ibland daligt. Sen tanker jag att vada, vara lycklig? Vad ar det egentligen och det kan man ju inte vara pa ett stalle, det ar ju en kansla. Jag vet inte, kanslolivet ar inte det livet jag tycker ar roligast. Jag vill aka till Dubai ocksa. Jag kanner att pask i Dubai nog kan bli bra, jag har dessutom hittat tokbilliga biljetter. Eller sa gor jag bara en termin hemma och aker ivag lite mer long term sen till hosten. Dubai alltsa hogt pa onskelistan men ocksa Moskva fast nu vill jag omformulera det till antligen Moskva. Undrar om det stammer som ryska Natalia sager pa jobbet att man inte kan aka dit utan att ta sig fram pa ryska for da ar det kort for jag haller det inte for troligt att min enda rysktalande van vill folja med.

Glad och Obama

Jag ar sa glad sa glad! Jag jobbar mycket och det ar jatteroligt och jag lar mig massa saker snabbt som attan och jag borde stanna sager de och det tanker jag inte fundera pa sa mycket. Jobbet ar kul och mycket bra erfarenhet och jag har rett ur hur det ska bli efter nyar och det kanns bra och ska bli valdigt kul. Jag borde styra med det har att ta bort halsmandlarna ocksa, det gor sa onodigt mycket ont nar de ar svullna och jag blir lite trott och irriterad av det. Vadret har ar valdigt oaustraliskt, regn och 10-20 grader. Det ar for kallt tycker jag men jag vet ju att det ar annu kallare hemma sa jag ska inte klaga. Lite dumt bara att de varken har centralvarme eller isolering tycker jag.

Om man ska mata min oro for valet i USA i siffror sa far man aka till rymden och hamta fler siffror. Fast sa tanker jag att man egentligen inte behover oroa sig for det kommer ju bli sinnessjukt daligt oavsett hur det blir. Har verkar man inte riktigt forsta det utan pratar om Obama som socialist och radikal. Da fnyser jag lite pa nasan. Men sa dar varst mycket pratar man i sanningens namn inte om det alls, man engagerar sig mer i vilken hast som vinner Melbourne Cup. Fel fel fel.

Lite yrande, anyone?

Nej nu racker det vet jag vad. Jag ar sa trott pa massa losa tradar och oro och ledsen. Det strular allting och jag far ingen lon fran Sverige och maste ringa och sen blir det forsenade betalningar och maste maila betalningsmottagare och sen borde jag maila B om boendet i Sthlm och jag har mailat institutionen och bett om ursakt for att jag tackade ja men inte dok upp och sa har jag skrivit argt mail till verksamhetschef pa kulturforvaltningen och jag behover jobba ungefar 50 timmar i veckan helst. Men jag forsoker knyta ihop lite losa tradar kanner jag och jag tror att jag behover det. Det kanns som att jag lar mig saker varje dag just nu, om mig sjalv och om andra. Vissa saker gor ont att forsta men en del insikter ar nodvandiga aven om de gor lite ont. Jag maste bli battre pa att lamna saker och ting bakom mig och inte alta. Nu bestammer jag att nu racker det som jag och basta Lotta brukar saga pa jobbet. For ovrigt finns det ju bra saker ocksa. Jag ser fram emot att fira jul hemma och jag ser fram emot att flytta och snart fa nat som ar mitt och jag ser fram emot att studera och lara mig saker igen och jag ser fram emot att vara med mina vanner i Sthlm och frigora mig fran Skaneland som verkligen inte ar bra for mig. Jag ser fram emot att planera nan resa som jag kan se fram emot och att ordna jobb nogonstans. Jag tanker inte acceptera att bli tyckt synd om och patroniserad. Jag medger att det ar lite rorigt nu men jag kommer reda ut det har som allting annat. Sa det sa.

Lagom = mycket bra

Jag sitter har och har jobbat manga manga timmar och sprungit manga manga minuter (well) och nu skulle jag hjartans garna sova men svart eftersom jag inte vet om jag ska kora och hamta i Subiaco, jag antar inte for jag har inget hort. I ovrigt kring det har med somn kan vara vart att namna att det nog bor sluta lasa deckare. Dels for att jag ar och forblir av den uppfattningen att det i princip ar skrap men ocksa for att jag drommer mardrommar och de jagar mig och vill ha ihjal mig pa dessutom de mest bestialiska vis man kan tanka sig och inte tanka sig. Det tycker jag kanns otrevligt.

Jag langtar inte hem sa mycket. Jag vill bo i Sverige men jag langtar inte sa mycket. Ser fram emot, ja. Jag ser fram emot att flytta och att fa nya rutiner och vara med mina vanner och fa forsvinna lite i Stockholm och inte behova tanka pa eller ta hansyn till nagon annan sa mycket. H blev helt upprord nar jag sa att jag inte vill kompromissa langre och menade att man absolut inte kan saga sa men jag tycker inte det ar nat konstigt alls. Det ar nog snarare sa att det ar precis det jag behover gora, tillgodose mina behov och vara snall mot mig sjalv. Jag vill inte racka till sa mycket mer och jag vill inte knyta naven i fickan och inte vara ledsen. Jag ska vara glad och ma bra och gora roliga saker och ha massa tillforsikt och moln i magen. Sa ska det kannas. Och sa kommer det kannas for jag har borjat, jag ar snall och jag bestammer. Det ar sa konstigt, for samtidigt tanker jag ofta pa att jag onskar att jag var battre pa att lyssna, battre pa att komma ihag, mer uppmarksam pa vad manniskor sager, ha mer tid och inte vara stressad sa ofta, battre pa att ge kloka rad och en battre syster och en battre flickvan och kanske inte precis battre dotter for det kvittar mig. Men jag kanske bara ska bli battre pa att vara mattlig.

Penschis

Jag insag precis att jag varit har i tre veckor redan och jag kan inte for mitt liv forsta var tiden tar vagen? Jag har tydligen blivit penisonar men visst, det gar bra.

Tillbaka!

Jag mar bra. Jag hade saklart matt battre om laddaren till min dator varit har sa jag sluppit anvanda denna utan svenska bokstaver men pa det stora hela mar jag bra. Och det tycker jag om. Jag jobbar mycket och forsoker gora bra ifran mig och bast ar det nar jag har mycket att gora sa jag slipper tanka for tydligen nar jag ar i Perth sa maste man tanka hela tiden och det ar lite pafrestande. Precis som det ar att lasa detta, kan jag tanka mig. Och pa helgerna finns det trevliga saker att gora och det finns massa bocker och gott vin och god mat och havet. Och nar jag kommer hem sa blir det antligen en nordlig flytt och det kommer ordna sig pa nat satt tror jag. Jo just det, allt det har tankandet jag agnat mig at medan jag ibland gor relativt hjarndoda saker pa jobbet har lett mig till foljande slutsats, jag ska lyssna mer pa mig sjalv och gora vad jag vill och kanner ar ratt. Och ja, det ar klart att jag bestamt mig for detta tidigare men nu blir det nog pa riktigt. Och det ar inte riktigt sant att det ar nu precis i dagarna jag kommit fram till det utan kanske snarare delvis ocksa for nagra veckor sen. Jag har dessutom insett att det har minskar risken for att man blir utnyttjad for det ar nog det absolut, absolut varsta jag vet. Varsta.

Morgondagens hållpunkter

Imorgon är det en annan dag. Imorgon är en dag där jag i tur och ordning ska: springa en halvtimma, åka in till stan för intervju klockan 12 och sedan behöver jag nog hämta andan och det vet alla att det gör man ju bäst vid Operabaren, helst med lunch, minst med kaffe. Sedan strosar jag upp genom Botaniska till Art Gallery och där tittar jag på Giacometti och Rembrandt och det som man här kallar aboriginkonst. Jag tittar inte på videokonst om jag slipper, jag tror jag avskyr det. Kanske för att jag sällan förstår. Sen ska jag åka hem och göra paj med mozzarella och kyckling och basilika. Men det är imorgon det.

Svärord att lägga på minnet

Innan jag åkte kom systersonen smygandes och sa att Moster K, kommer du ihåg när vi skulle åka båt till KöpenDanmark och du frågade vilka fula ord jag kan och jag sa fan, helvete och jävlar? Ja jo, det minns jag. Mmmm, sa lilla A - jag kan fortfarande de orden.

Jamenvabra.

Mr King och The Dutchess

Idag eller om det kanske var igår, det flyter ihop allting - så såg jag en mycket underlig man. För så är det ju, stor stad, större förekomst av avvikelserna. Mannen i fråga går alltså runt med ett litet spö, tänk i termer av såna spön man ger till barn som vill leka kungliga, en stor lila cape knuten runt halsen, gummistövlar, stora guldkedjor runt halsen och en kungakrona. Han går världsvant in på caféet och de ger honom hans te, han är stammis. Och så är han sannolikt kung i sitt eget kungadöme och jag tror det är utan restriktioner, det som är hans kungadöme och jag blir inte rädd och ingenting utan fnissar lite bara när han säger att han faktiskt har olika uniformer och att vi skulle se honom i hans pyjamas. Jag mumlar nåt om att jag nog betackar mig. Sen gick jag på matiné och såg kostymdrama och grät lite när de tog bebisen från Keira som heter så på riktigt och inte i filmen, ni vet.

Svammel svammel

Jag är i Sydney i Australien. Det var så mycket blod och svett och skrik och tårar innan att det knappt finns några kvar känns det som. Jag ville inte åka och jag var tröstlös och jag ville nästan bryta ett ben på mig själv så jag skulle få ett läkarintyg men så är jag ju så smärträdd så jag avfärdade det. Jag ville verkligen inte åka och jag var helt desperat och ledsen och arg och panikslagen. Men så åkte jag för jag hade inget val och så kom jag fram efter massa massa timmar på flygplan och Singapores flygplats och hela tiden gick jag runt som i ett töcken och gjorde som all personal sa åt mig. Jag sov nästan hela resan och har fortfarande lite ont i axeln och jag vet inte om jag kommer kunna uppfylla löftet jag gav mig själv om att åka i första klass från och med nu, jag tror inte det. Hur som helst, det är så mycket känslor och jag blir så trött av den här berg och dalbanan och jag vet inte hur jag ska göra. Jag är trött på att vara ledsen också. Jag vill vara en glad människa och mitt bästa jag, inte det ledsna och blåa. Jag vill må bra och vara tillfreds och nöjd och det förtjänar jag nog.

Jag tänker mycket på var jag var för ett år sen ungefär, både rent fysiskt och psykiskt. Och så blir jag lite imponerad över vad man klarar av. För ett år sen hade jag precis gått igenom en separation som jag inte kan göra något bokslut över än för jag vet inte hur jag ska beskriva den och jag tror inte jag vill heller. När jag tänker tillbaka på det kvalificerar det för världens stormigaste år. Bra och dåligt, såklart.

Men nu, resan. Jag är alltså här, på andra sidan jorden och jag har varit här i en vecka ungefär. Tiden går snabbt och samtidigt alldeles otroligt långsamt och det känns nästan alltid dåligt på morgonen men blir sen rätt bra under dagarna men ibland blir jag sådär yr igen och får lite svårt att få luft. Men jag har lärt mig saker också, allra redan. Jag har lärt mig att lyssna mer på mig själv och vad jag vill och vad jag känner och behöver och att man får det och att det inte är en dålig sak. Och att råd ska man tänka sig för var man ber om. Men nu är jag här och jag har varit på museum och druckit massor med ljuvligt gott starbuckskaffe och strövat runt i stan och ömsom gråtit och ömsom njutit. Precis så som det ska vara antar jag. Jag måste flytta ut härifrån i veckan. Idag var jag och tittade på en lägenhet, en trea på 56:e vån i city. Nio personer men det kanske kan bli kul. Till saken hör att det finns gym och pool och grejer i själva skrapan som man alltså får använda och det är väl bara en prövning bland de andra. Jag vet inte, jag väntar på svar från dem för det var andra som hade varit och tittat. Det är mycket jag inte vet.

Jag ska prioritera hela dagen imorgon

Nu verkar det onekligen som att detta har blivit en matblogg men så är det ju inte. Fast idag förstår ni ska jag o H äta lamb chops i rosmarin och vitlök med potatis och avocado och tomatsallad samt sås med senap, dragon och lite lite honung. Det ska bli ljuvligt och jag tror jag ska erbjuda mig att vi delar på den där flaskan med sydafrikanskt rödvin. Till efterrätt ska vi få choklad och chiliglass. Ni hör ju själva, det är bra allting. Jag är i och för sig mitt gamla jag så lite onödighetsbråkar jag bara för att jag ska åka och för att jag tydligen fortfarande fungerar lite grann så men övergripande bra och fint.

Just nu har jag dock fyra miljoner funderingar i huvudet. Jag har lite svårt att fokusera för jag känner ett ostoppbart behov av att följa budgetdebatten samtidigt som jag måste läsa allt om finanskrisen och följa fondernas och börsens utveckling när jag borde fokusera på att skaffa reseförsäkring, bestämma mig om var jag bo till årsskiftet och om jag vill jobba på IKEA eller nån annanstans när jag anländer Sydney om en dryg vecka. En sak i taget så ska jag se att det ordnar sig, det gäller bara att prioritera.

Gullblogg

Idag är det lördag och vi lyssnar på Bob Dylan och dricker vin (vitt faktiskt och det är till och med gott) och nu ska vi äta ugnsbakad lax med grönsaker och så har solen precis gått ner i sjön fast inte bokstavligen. H har försökt studera med lite gin och tonic i kroppen och resultatet av det får vi väl se imorgon när han ånyo läser igenom det han skrivit. Intressant. En sak som är bra med oss är att vi aldrig tittar på tv tillsammans, vi pratar och diskuterar (och blir lite osams) och så ibland behöver man inte säga nånting heller, man kan bara vara bredvid. Det är ganska fint. Nu tänkte jag skriva att ja om en vecka så åker jag men det skriver jag inte för då blir det så liksom tråkigt avslut på en sån här i övrigt rätt så gullig blogg.

Without a warning

Jag sitter på landet i lilla huset och så sorterar jag mina kläder till bortskänkes och klockan är snart 12 och när jag har röjt klart ska jag gå ut i friska luften och gå en lång lång sväng och njuta av att det är ganska så tyst. Sen ska jag komma hem och dricka en kopp kaffe på altanen och stirra tillbaka på kossorna som bevakar varje steg man tar. Och så undrar jag varför jag är vemodig samtidigt. För första gången på rätt lång tid känner jag mig misslyckad. Jag känner mig som den där yngsta dottern (sant) som jämt ställer till det (också sant) och som inte klarar av att reda ut någonting själv (bara lite sant). Och när man är så här dränerad på energi och liksom jämntrött och har ont i halsen igen så är det svårt att uppbåda den där äventyrslustan och vara otroligt inspirerad att hitta på massa saker, ibland ens att fullfölja det man föresatt sig. Och så är jag här. Här i djupaste Småland där man läser kvällslöp som de vore bibeln och köper köper köper saker och liksom tar det rätt lugnt och så undrar jag om allt var ett skämt, det är kanske trots allt det här som är jag? Men så tänker jag att nej, det kan väl inte vara så? Jag är inte disponerad för detta mer än några veckor i taget om sensommaren. Men just nu är jag så orkeslös och den enda skivan jag spelar är Miskovsky och då blir man ju inte själsglad precis.

Gifta syster H med fina hus och dyra kläderna och bil med 2.0-motor säger att jag ska flytta till Kalmar och ta min kandidat där och sen flytta till Stockholm. Jag vet inte, ska jag det? Kanske. Det är nära hit och väldigt fint men jag ville ju Stockholm. Samtidigt som jag inte vet om jag vill det och det är inte som att det finns ett överskott på billiga ettor där. Inte i Kalmar heller antar jag i och för sig. Och det här med framförhållning har ju helt fått stryka på foten, jag menar, jag pratar ändå om var jag ska bo om exakt tre månader. Känns ju verkligen stabilt.

Hur jag har det

Detta har hänt. Födelsedag och härligt att åka upp till hem och träffa alla på föllsedan och dagen efter tog jag och 5-åriga A lilla ekan och rodde en sväng på sjön (en väldigt kort sväng men ändå), trevlig middag med ena systern och mam o pap och sen lite ändring av planerna så till Hbg och sen vidare därifrån till Kalmar. Fyra härliga timmar tog det till Kalmar men träffade vän som jag inte sett på tusen år på tåget så en trevlig resa allt som allt. Kärlek och omsorg hos H och igår fanns det rödvin och getost med honung och pinjenötter och idag har vi varit på Stensö. När jag säger att vi varit på Stensö så innebär det att vi promenerat i flera timmar för att komma ut på en liten liten ö där man kan ligga och vila sig på en lite bänk och njuta av att det fortfarande är ganska varmt i solen. Annars är det höst och jag har julkänsla och försökte övertala H om lämpligheten i att faktiskt köpa pepparkakor. Han var i och för sig inte svårövertalad men nån måtta får det vara. Nu är det fredagkväll och ute är det höst och lite kallt och inne finns H och mat och massa ljuvlig kärlek.

Klarai goes rosa

Oj va mycket gladare man blev när det var lite färgglatt. Det är ju alltid en bra sak.

112 eller 90 000

Åh, jag är alldeles yr och mätt. Yr för att det hände obehagligt på jobbet och mätt för att jag ätit gulasch och bröd som jag bakat själv för sån är jag. Och jag behöver säga såhär; linfrö, solrosfrön samt äpplen vända i kanel. Var det som fanns i brödet, ja och gramhamsmjöl och jäst och sånt brödigt ni vet. Det är konstigt för hela dan har jag luktat som C och då blir jag helt förvirrad. Jag vet också att hon jämtjämt hade denna parfymen ute och den är sån som bor kvar när man varit nånstans så min gula lägenheten luktade liksom jämt lite fcuk (ja vi var ute ganska ofta) och på tal om det så är det 112 ikväll. Ljuva ljuva jävla 112.

Gånerivikttips helt gratis

Alltid om man är lite överviktig så är det ju för att man äter för mycket och då är magen och kroppen van vid det. Sen skärper man sig och tänker att det här håller inte och då får man liksom vara hungrig lite grann tills magen har fattat vad det är som är på gång. Mitt bästa tips är att försöka sova så mycket som möjligt av den tiden och/eller ägna sig åt stillasittande aktiviteter för då gör man inte av med så mycket energi och behöver därför heller inte påfyllning. Sinnessjukt och otroligt fåfängt må tyckas men alltså, det handlar ju om att äta ordentligt och regelbundet men bara precis liksom lite mindre och i den processen kan det vara bra att till exempel sova när man är hungrig. Inget konstigt. Eller jo, lite konstigt för man missar ju liksom själva späkningsnjutningen lite när man hela tiden klappar sig på axeln och bara tänker att vabra jag har minsann tagit tag i det här nu. Frågor på det?

Fredag ska komma hit

Ja jag har börjat räkna ner timmarna, det är absolut inget fel med det. Det är inte ens tre dygn kvar sådetså.

Vad klarai tycker om dagen

Jag tycker om idag. Jag har löpbandat mig innan jobbet, ätit fil med lakritssmak och bär i (frusna men what the hell), glatt mig åt att jag slutar redan 17 idag, druckit gott kaffe, fört över stålar så jag kan köpa biljett imorn, varit otroligt lovely mot alla besökare, insett att jag fyller 23 år om en vecka och flyttar från Hbg om två och snart får jag veta hur Hs schema ser ut så vi kan planera hur det ska bli innan jag åker. Ni ser.

Vad klarai tycker om barn

Såhär tycker jag om barn efter att ha jobbat en hel sommar på ställe med mycket barn; barn är fel fel fel. Eller vänta nu, det är väldigt O-pk att skriva om baaaaaarnen, det är naturligtvis föräldrarna som är att blama. Låt mig alltså därför omformulera mig, såhär tycker jag om föräldrar efter att ha jobbat en hel sommar på ett ställe med många sådana: fel fel fel. Lär gärna era barn såhär; man säger tack, man svarar när vuxna pratar med en, man tar till sig det de vuxna säger, man skriker inte, man väntar på sin tur, man pratar istället för skriker, man kan inte äta godis varje dag och inte glass och inte kärleksmums heller och det är definitivt inget att lipa för, man kan inte få sin vilja igenom hela tiden och det är absolut ingenting att gå bärsärk för och man får inte bestämma allt själv och man får inte diktera villkoren för vuxna människor. Drömbarnen som varit här har; inte pillat, inte gormat, inte tjatat och när de frågade sin mamma fall de kunde få varsin Mer så hörde jag på dem att de inte själva trodde på det men att de liksom var tvungna att fråga för att behålla sin värdighet. Mamman tittade på dem och upplös om att är man törstig så finns det vatten i kranen och Mer får man på a utflykter och b lördagar. End of discussion. Jag kommer bli en nazimamma men det har jag inga problem med. Det konstiga är snarare att det faktum att mina ungar (min unge, singular förfan, om ens det) kommer bli en liten skalman ses som nazifasoner. Vad är det som händer? Fri uppfostran? I dont think so. Det enda exempel på fri uppfostran jag har sett renderade i att M hela tiden spottade på oss och vägrade leka tre och konstant vrålade och skrek åt alla vuxna, liksom kategoriskt. Va trevligt. Till saken får jag nog i och för sig säga att Ms mamma OCH pappa var psykologer, det kan ju ha bidragit till att hon blev lite socialt missanpassad och avvikande. Men ändå.

Och det värsta, det absolut värsta är när alla föräldrar tror och förutsätter att man älskar deras ungar. Låt mig göra detta mycket klart, jag tycker inte om random ungar. Jag gillar de jag känner och ibland faktiskt inte ens dem när de jävlas. När mammor till skrikande ungar tittar på en i liksom samförstånd, ler lite och tror att man förstååååår och har överseende då vill jag säga såhär, nej jag vill nog till och med bokstavera det, NEJ. Jag har inte förståelse, jag blir arg när smutsiga ungar stör mitt besök på museum eller när de skvätter mat när jag är på restaurang eller när de sjunger julsånger på tåget. Alla. Gillar. Inte. Era. Barn. Jag vet inte varför det är så svårt att fatta? Ibland händer det till och med att mammor liksom blir så vanda vid sina ungars bajslukt att de inte känner det ergo inte byter blöja. Jag uppbådar min sista diplomati för att kunna anta att det är som de inte känner lukten, jag vägrar acceptera att möjligheten att de struntar i det finns, då är de ju mer debila än jag kunnat föreställa mig. Det är ju helt rubbat, jag vill aldrig ha barn. Aldrig säger jag. Och mammor, snälla sluta tro att era barn är guds gåva till mänskligheten. Jag vet att det är starka känslor blabla och modersinstinkter och allt möjligt men jag känner inte den, jag vill inte bli störd av er och era ungar. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att betala en extra tusenlapp för att få garantier om att det inte finns ungar på flygplanet som ska ta mig till semesterorten och inte heller några på hotellet, vafan är det att bli så upprörd över? Jag säger tack snälla Fritidsresor för att ni vågade, amen.

Tråkigt i kubik

Jag har så tråkigt att kanske till och med klockorna faktiskt på allvar har stannat. Och det är 6,5 h kvar. Jag vet inte om jag kommer att överleva det. Jag kan inte ens motivera mig till att blogga ordentligt och detta trots att det finns en uppsjö av intressanta grejer att blogga om på riktigt. Men nej.

Bomull

Mäh. Jag vill inte åka härifrån. Jag kommer sittstrejka imorgon för att slippa. Men det går ju inte, jag måste hem och mitt liv är inte här blablabla (inte för att jag vet var det egentligen är men ändå). Men jag är så glad och lycklig och inuti känns det helt varmt och som bomull ungefär. Nu ska vi ut på promenad och sen ska jag laga mat i det yttepyttlilla köket. Men som syster J sa, han har i alla fall ett kök. Och det har hon ju rätt i.

Saknad/arghet och scones

Det är så sinnessjukt av mig att sakna honom så mycket att jag blir arg. Det är inte ens så speciellt många dagar kvar tills vi ses men ändå, den här Helsingborgssommargrejen vi hade är ju över nu och det känns tråkigt. Det händer mig rätt ofta det där, att när jag saknar och längtar så blir det liksom tvärtom inuti och jag blir arg och obstinat. Jag blev sån i Australien och jag blev sån mot pap när jag skulle från Australien och då pratade vi om det och så sa han, var försiktig med det för det är inte bra och du vill inte bli som. Så sa han och det räckte för jag fattade och han har rätt och jag ska tänka på det. Men nu så saknar jag att inte ha H runtikring, det är så löjligt men det betyder så mycket för mig att han finns i närheten liksom. Och nu gör han inte det och det är synd och lite sorgligt. Fast å andra sidan, om jag åker dit i helgen så kommer det bli långpromenader, kanske snabb tur till Öland, bara han och jag (inga föräldrar, ingenting tackfördet), många skratt, såhär plingplongmusik i bakgrunden när vi lagar mat ihop och dricker shirazvin och inte tittar på tv utan liksom pratar med varandra om saker som betyder något. Sen blir det morgon och då blir det baljor med kaffe och brunch och morgontidningsdelsbråk och scones och en till lång promenad och hålla handen. Helgen får snabba sig hit, det får den ju fatta.

Glad och aceton snälla

Jag är glad ibland. Rätt ofta är jag glad. Men gladhet har sina gränser. Ingen människa i hela jävla världen är så glad att den; visslar, målar sina naglar i svenska flaggan miniatyr, skojar om att det heter billetter och inte biljetter och pratar om sol. Sluta vissla, det ser inte klokt ut. Sluta måla dina naglar Carolina, ingen orkar med varken dig eller Stefan Holm. Det. Heter. Biljetter. Sommaren är över och det är bara precis att vänja sig med snålblåst nu igen, sluta gnälla puckon. Jag som inte haft semester ens då? Va va va? Tror ni jag går och tänker på att jag missade 4 av 5 soldagar? Nej det gör jag inte för då blir man ju föfan galen då. Och nej, jag är inte en sån som när jag blir kär glömmer att äta och dricka och som bara ler hela tiden och inte låter sig påverkas av nånting dåligt. Sluta nu, ingen är ju sån. Jag hjärtar H men behöver lik förbannat kaffe och nikotin när jag vaknar. Kom inte och säg att jag är den avvikande, alla är ju såna här egentligen.

Att planera

Jag ska inte bli religiös men jag tycker fortfarande att lugn hade varit rätt så fint. Men det är ingen fara. Lyssna här nu vad H har gjort. Han har gjort ett litet program åt mig/oss, fredag: lunch på jobbet med honom och mamma och sedan filmvisning på kvällen i tomt (hurra!) hus. Lördag; fria aktiviteter mest hela dagen vilket för mig inskränks till att vistas på jobbet men det gör inget. Söndag; hämtas jag på jobbet för middag i Ramlösa, fisksoppa och säkert även en stor dos ångest eftersom måndagen innebär att H åker till Kalmar igen för att tentaplugga och även med största sannolikhet dricka sprit. Denna planering låter måhända inte så märkvärdig men den innefattade även onsdag och torsdag och var ytterst minutiös. Gulligt tycker jag och precis i min smak. Måndag kommer givetvis inte bli en så värst bra dag men det föredrar jag att inte tänka på just nu. För det finns ju lyckligtvis kollektivtrafik som trafikerar sträckan Hbg-Kalmar och det är en väldig tur för mig, oss. Usch, jag vill verkligen inte tänka på detta mer nu. Nu skriver jag om nåt annat. Hejdå.

Tyst och lugnt och stilla, tack.

Detta har jag; ont i huvudet, börjat bäva för att jobba helgen, kortarmad tröja och hungerskänslor.

Detta vill jag; att huvudvärken ska gå över, inte tänka på helgen så mycket, ha en jacka på jobbet, mat i magen och gärna lite lugn och ro och tystnad. Jag skulle kunna tänka mig att avlägga något slags löfte om att bli religiös, bara det blir tyst och lugnt och stilla. När jag tänker det så tänker jag det med en len röst. Tyst och lugnt och stilla.

Bloggeliblogg

Tusen gånger har jag försökt blogga idag men så kommer det människor in på jobbet hela tiden och si då går det ju inte. Men nu är det lite lugnt men snart så ska taaaatern ha paus och då kommer det en miljons miljard folk in här och ska klämma och känna och titta och säga att det var bättre förr och tio öre kommer man inte långt med nuförtiden. Och det stämmer ju, att man inte får nåt för tio öre. Det andra håller jag inte med om men det bryr de sig ju inte så mycket om. Och ingen lunch fick jag med mig och min lunchleverans/dejt fick förhinder så jag är plenty hungrig kan man säga. Fil räcker inte så långt märker jag men nu är det inte ens två timmar kvar och sen blir det så fint att jag får skjuts hem av kära kära H och vi ska laga mat och så kanske man kan smaka lite av det aussievinet vi köpte igår, det verkade mycket lovande.

A & A o H

Såhär är det att jag har haft halsfluss ungefär sen jag kom hem. Nej inte ungefär, jag vet exakt när det var. Min första bröt ut söndagen den första juni och sen dess har jag ätit penicillin med undantag för de dagar då de tre separata kurerna tagit slut och jag trott att jag varit frisk. I måndags tog så kur 3 slut och idag förstår ni var jag tillbaka på vårdcentralen. Inga streppar och ingenting så fick ingen medicin. De tog odling som jag får besked om på måndag och händer det inget då tänker jag antingen be om remiss till öron/näsa/hals eller gå bärsärkargång. Eller operera bort mina mandlar helt själv hemma i köket. Dåligt alternativ det där sista men jag är fan desperat nu. Skitsamma. Det ordnar sig. Jag har världens bästa H här som kokar te och som köpte Bafucin helt utan att jag bett honom. Det är så fint - att han gjorde det utan att jag bad och ingenting. Och jag köpte blommor till honom idag i Helsingör. För ja, jag har varit i Helsingör med mamma o pappa och äldsta syskonbarnen och det var så otroligt skönt och härligt att få krama mina små A´s. De har blivit så stora och systerdottern är så klok och förståndig och systersonen tänker och grubblar och kommenterar omvärlden på oslagbart vis. Nu har de åkt hem igen och mina familjereserver är påfyllda och det känns rätt så bra faktiskt. Nu ska jag småslumra och läsa Bang för det är mitt bästa.

Sov

Om jag går och lägger mig och sover nu, kan nån väcka mig på söndag morgon så jag hinner duscha innan jag o H ska åka till Österlen eller vart vi nu ska? Det hade varit fint som snus.

Min pap

Som ett led i det här försöket att bli en ny, bättre människa ingår att dela med sig mer. Av känslor såklart. Och eftersom jag längtade efter pappa så skrev jag det i ett sms och fyra minuter senare ploppade det i telefonen och så saknar han mig också. Det är ju smart så det är inte klokt.

Längt och inte räcka till

Jag är så ledsen så ledsen och jag vet inte ens varför. Eller jo, det vet jag nog. Jag är trött hela tiden och äter medicin och saknar min familj väldigt mycket och är trött på konflikter och att slå knut på mig själv. Jag tyckte att jag var skyldig mig själv att försöka sluta med det där och göra lite mer vad jag själv vill och känner att jag behöver, kanske sätta lite av mina behov främst och jag gjorde det faktiskt en gång, kanske till och mer ett par gånger - och så blev allt fel och dåligt. Så tji fick jag. Och just nu orkar jag inte finnas till ens för mina vänner känns det som och det är så sorgligt och ovärdigt. Det är fint att bli vuxen och vara med om saker där erfarenheterna från de händelserna sedan kan hjälpa någon i ens närhet, för att man vet hur det känns, hur det blir och hur man kan förhålla sig till det. Det är fint och det ska man använda för att hjälpa varandra och för att liksom bära om man inte riktigt orkar gå. Men så räcker jag inte till just nu. Jag skäms så hjärtligt över det och det gör mig ledsen att jag inte räcker till. Och jag är så livrädd att jag ska flyttas bakåt i tiden en sisådär två år och det vill jag inte. Jag vill inte och inuti nu ser jag en bild där jag slåss och kämpar av helvete.

Matuppdatering

Såhär gott blev det igår; färsk pasta med salami, mozzarella, tomat, rostade pinjenötter, färsk basilika, olivolja och babyspenat. Samt ett glas rödvin som jag inte drack för jag äter ju penicillin för bövelen. Men ändå. Och idag ska det intas vietnamesisk mat och det ska bli a) gott och b) spännande och sannolikt även c) starkt. Det här är så otroligt ointressant.

Massa tankar

En ocean av tankar slår emot mig när jag ser artikeln om Lill-Babs och hennes kompisar. Rubriken är Här festar de hos Lill-Babs och jag blir så bekymrad. Hur ser det ut, vad har de på sig, vad dricker de, blir de fulla, vad händer då, är det nån som slår ut en tand, hur blir det egentligen? Vi får veta att de åt godis, snacks och friterade tunnbröd. Är det så att Lill-Babs har en sån liten fritös hemma, sån som man kan köpa på Clas Ohlsson? Och i så fall, vad för olja använder hon och var den inte utgången? Jag tror det. Jag tror Lill-Babs och Malin Berghagen turades om att spana efter spöken och fritera bröd från Sarek. Eller om det heter Sarek kanske, brödmärket. Jag ser allsången framför mig, jag ser Måns Zelmerlöv sitta och yla, Nanne Berghagen ska börja sjunga så fort hon öst bort allt hår och lugg från ansiktet, Lasse Berghagen tycker det är svårt att gå hem och kan inte koncentrera sig på sången av den anledningen och Linda Bengtzing försöker boka in tid med Aftonbladet för den där intervjun om Peter. När jag läser den här artikeln undrar jag hur det egentligen är beskaffat i världen.

Balla jag

För jag är så otroligt ball vill jag bara säga. Jag är på jobbet nu och det är galet varmt men det gör inte så mycket (säger jag nu ja) för kanske får jag träffa mitt kex ikväll och om jag inte ska det så ses vi imorn och jag tänker på honom rätt mycket och sen ska jag hitta bra biljett till utomlands och sen ska jag dit jag älskar!

Öresundsbronskrasch och Scrubs

Igår drömde C mardröm och eftersom hon och jag är ungefär samma person var det min tur inatt. Jag drömde inte om döda barn utom om en flygolycka. Vi satt i ett ganska litet plan och det var massa dumma turister som inte fattade att man inte kan stimma runt och hålla på så de stod i gången och helt plötsligt hände det nåt så att vi förlorade höjd som fan och så var det en kvinna i blå klänning med spagettiband som snubblade och inte hann sätta sig tror jag och sen snurrade vi liksom runt och det var dag ute så man såg liksom bebyggelse och sådär snurra och det enda jag kunde tänka var snälla gör inte ont och jag är föfan med om en flygplanskrasch. Och då mina vänner, då tänkte jag det på det där skandallystna sättet och det där sättet när man vet att man kommer få stå i centrum. Jag satt längst fram och så tog vi mark med en jävla smäll och sen liksom gled vi och då gled hela flygplanskroppen på Öresundsbrons liksom räcke och sen såg jag att oh boy här kommer det ta stopp och det gjorde det med besked och jag flög lite framåt och det gjorde ont men inte så farligt och sen flög jag upp och var tvungen att ringaringaringasnabbtsomfan till min mormor som jag absolut nästan aldrig ringer i vanliga fall. I alla fall, ni vet han den där bittra ST-läkaren i Scrubs? Han var där utan tröja och ville plåstra om mig och jag sa nej nej, I have to call my grannie! Han tittade på mig bekymrat så som jag föreställer mig att en oskadd läkare ombord på ett nykraschat plan gör och så fick han mig att lova att skynda mig tillbaka efter telefonsamtalet så han kunde se över mina blessyrer. Mmmmkejrå.

Konserveringsmedel någon?

Idag ska jag jobba lite för att lilla fisen ska slippa svettas och våndas inne hos sin mam på jobbet. Våndas barn? De kanske gör det men man kanske kallar det nåt annat, gnäller till exempel. Skitisamma, det blir roligare för henne på stranden och det gör mig inget att jobba. Jag o H skulle promenera från Norra Hamnen upp till Sofiero hade vi iofs tänkt men det kan vi ju göra imorn eller sådär och nu gjorde vi ändå nya efter-jobbet-planer; grillning på Gröningen. Och här känner jag att jag måste förtydliga att vi inte ska äta denniskorv och äcklig rydbergs"potatissallad". Gud bevare mig väl, jag ska göra en potatissallad med färskpotatis, röd samt salladslök, lite flingsalt och lite olivolja. Och så grillar vi lite squash och kanske lite halloumi samt äter hemmagjord tzatziki. Så ser det ut när hushållet C/K/J grillar. Jag tänker ta mig friheten att säga att det är sinnessjukt bonnigt att äta flinta och rydbergs. Så småborgerlig är jag. Men allvar, vem vill äta vakuumförpackad mat när det är sommar och alla primörer är sina bästa jag? (Man måste älska att få använda ordet primör i liksom helt vanlig text). Så ska det bli i alla fall och nu kom lådan med ekologiskt odlade grönsaker som vi prenumerarar på. Jag skulle kunna utveckla det här med tacky mat nu och dra paralleller till andra saker jag tänker på men jag nöjer mig nu tror jag. Förresten, rostade solroskärnor också finns det i vår picknickkorg så det så.

Stackars Tommy!

De på Forex på Väla bara föfan, skärpning nu, vi orkar inte mer, det är helt varmt och alla vill bara ha semester, sluta nu råna oss. Inget konstigt alls. Och lilla polisen Tommy verkar av det här uttalandet att döma ta det hela ganska personligt;

Det är fan att man inte får vara i fred ens på sin semester

Läs hela här

Och ja, det är rätt varmt på jobbet. Rätt varmt. Väldigt varmt.

Tack till mig, tusen tack

Nu är all good igen. H kommer hem imorgon och det är nog bäst för honom att han inte åker iväg igen. Eller ja, det känns ju mesigt och litet när man jämfört med C som inte träffat sin kära på nästan en hel månad, stackars stackars henne. Fast det känns liksom bättre bara han är i stan, vi behöver inte ses hela tiden 24 timmar om dygnet men han ska liksom finnas här, det är viktigt. Men i alla fall, några timmar på stranden, ett dopp i havet och kombohandling så är man tillbaka igen verkar det som. Även om jag ju fick bli arg som satan när jag var förbi exM och hämtade en extrasäng och ett skåp samt en lampa som lånats av min syster. Lampan som för övrigt exM gjort sönder men nu vägrar ersätta. Well well. Jag skakade lite grann när jag körde iväg och ringde en signal till H innan jag insåg att sånt där får man berätta för kanske någon annan. Men det ordnar ju sig, jag är glad och jag skiter ju egentligen i vilket. Jag ger mig själv en stor jävla klapp på axeln nu, tack ska jag ha. Tack som fan.

Älska?

Nu vet jag. Jag vet och förstår nu att det är lite sådär att världen är så jävla sinnessjuk och vidrig och då måste man gråta en skvätt för det. Vilket ju bara det i sig egentligen är frånstötande för det leder ju inte till någonting jävla alls. Och det gör ju inte saken bättre, det bara spär på. Att konstatera att man ligger och snyftar för att allt är så jävla dåligt och fel fel fel är inte så upplyftande. Det är tvärtom man ska göra. Men inte idag, idag ska jag tänka länge på hur stört det är bara. Det är så klyschigt men jag tänker på hur det egentligen ska gå att älska också. Om jag inte kan och hinner älska ordentligt för att det är så mycket som stör och så mycket som tränger in i till och med den sfären, hur ska det gå för andra då? Hur gör man om man vill älska i Palestina? Om man bor i Irak och bara vill kännakännakänna och vara sådär rusig att man glömmer att äta? Ifall man råkar bo Zimbabwe och man är lediga samma dag och vill stänga av telefonerna och känna på varandra en hel dag. Hur fan ska det bli då? Jag mår illa nu.

Lessdag

Idag är tydligen en ledsen dag med massa panik och ångest. Helst av allt i hela världen vill jag att han ska köra hit, knacka på dörren och sedan ta mig med härifrån. Så kommer det inte bli och det tycker jag är lite synd. Han har redan kört och sitter i bilen och lyssnar på plingplongmusik nu misstänker jag. Jag sitter hemma och lyssnar på Johnny Cash och June Carter vilket ju inte på något sätt är fy skam men inte heller riktigt samma sak. Kanske har det inte så mycket med honom att göra, paniken och ångesten men ändå. Fast det är ju sant att det går över, att imorgon är en ny, annan dag och sådär. Jag vet inte om det hjälper nu iofs, fast jo. Det som i alla fall kommer hjälpa är att moppa golven och kanske baka bröd ikväll och tänka på andra saker. Det hjälper, det är som medicin för mig. På tal om det så måste jag till Apoteket och hämta ut sista penicillinet. Sista på jävligt länge om jag får bestämma.

300

Nu är det onsdag och jag, ja jag är på jobbet i ungefär cirka 10 timmar. Det är inget konstigt med det. Träffade den barmhärtiga samariten igår så ikväll blir det filmhyra och god mat. För snart men inte riktigt än är det fredag och det betyder att Kulturförvaltningen ska få betala mig för allt blod, all svett och en del tårar. Tills dess, tack snälla. Och så är det ledig helg och vänbesök och sådär så det kommer till att bli alldeles bra. Och kanske ska jag se om 300 igen. Det är min bästa film, alla kategorier i hela universum. Jag blir liksom rörd till tårar av den filmen, inget konstigt.

Tönt och yrslig

Exakt två låtar lyssnar jag på om och om igen nu när jag diskar och bloggar. Retar mig för övrigt på mig själv som inte kan diska, putsa och sätta i ordning återvinningen och SEN surfa. Men när jag tänker efter så har jag i princip gjort det för all disk är inplockad och nu tar jag liksom nya tag för att diska. Jag tänker inte gå ut med återvinningen idag såklart. I alla fall, Kleerup och hittepårockTakida är det som gäller. Men skit i det nu, det var inte det jag skulle skriva om.

Fast nu blev jag yr så nu måste jag nog gå och lägga mig på soffan och läsa igen. Och ja, kanske slumra lite. Sen när jag vaknat från den här koman ska jag skriva om vad det är frågan om och varför jag spenderar massa massa pengar på apoteket. Åh, högkostnadsskydd, ge mig! Tack ska jag ha att jag har frikort i alla fall.

Brabra måndag

Nu är det jag som ska ha en så bra dag att det nästan inte går. Om en stund ska vi köra C till jobbet för att sedan åka till Helsingör och ja, inte vet jag, promenera, köpa liljor med långa skaft, köpa bra rödvin och dricka kaffe. Och allt detta med väldigt trevligt sällskap som jag skrattar med och som verkar tycka att jag är en fin människa.

Danmark och kiwis

Först tänkte jag såhär att jag ska inte skriva nånting om vem jag träffar om jag träffar någon och sådär för man ska visa hänsyn och vara mogen och vuxen och sådär men sen tänkte jag till lite igen och då slog det mig att det måste vara något ömsesidigt och så upplever jag det inte så därför är det så att jag lättar på restriktionerna. Jag vet inte var det gick fel men nånting hände så nu tror jag att det får vara åckej kanske. Idag hittills, precis så bra som man kunde tro. Åka till Helsingör är kanske ingen big deal men det betyder mycket för mig och jag uppskattar det massor. Vi hade väldigt trevligt och i skafferiet finns nu en box med vin och på köksbordet finns det liljor. Fast det är inte riktigt sant för H var så sneaky att han glömde ta ur boxen ur sin väska men den ska återbördas till sin rättmätiga ägare omgående.

Annan bra och rolig grej är att B, min vän från Oz, kommer neråt i veckan. Han "backpackar" i Europa och nu verkar det vara Danmark, Tysklands och Frankrikes tur och därmed också vår tur att träffas. Synd bara att den här no worries grejen gör mig så irriterad, man får inga ordentliga besked och jämt är det såhär att bara jaja, det ordnar sig. Och det gör det ju men jag behöver veta med jobbet och så. Skit. Samma. Det ordnar sig ju.

Rörigt mest bara

Jodå. Såatteh. Igår var sista dagen på jobbet denna veckan, praise the lord. Sen fick jag i och för sig springa till stan eftersom C gömt nycklarna för sig själv. I kylen. Men sen fick jag skjuts av H som satt på locket på bilen och som även varit oss behjälplig med att skruva upp följande; en lampa samt inte mindre än två hyllor. Tackskahanha. Sen blev det fortsatt bra kväll och idag ska jag träffa syster H med man som för övrigt var hos M igår och ja, inte vet jag, bytte Ozbilder eller vad de ägnade sig åt. Jag är inte så bekväm med det men jag vet samtidigt att jag inte har med det att göra. Eller jo, det har jag men såhär då, jag vet inte vad jag ska göra åt det, jag har svårt att se att det finns något jag kan göra alls. Så strunt samma. Jag har lite ångest för att jag ska vara i stan i helgen, eftersom jag bara är ledig varannan får jag hittapåsakerpanik när jag är ledig men denna helgen verkar bli en rätt så slapp. Fast det ska bli bra och skönt det också, träffa vänner, laga god mat med C och sånt som jag tycker om. Och ja, det finns både rosé och rött hemma så det lära ordna sig. Ballisen med C och rödvin slår man liksom inte så lätt. Nej vet ni, nu ska jag ordna här och sen köra en sväng till MariaMaria.

C!

Idag kommer min C hem och därför men inte bara därför har jag städat skafferiet, vikt all tvätt, gjort såhär sopsortering, diskat, bytt sängkläder och bestämt att vi ska äta wok ikväll. Jag ska gå till jobbet om en stund och när hon kommer hem ska det vara fint och lukta om inte så gott så i alla fall ingenting, det är mitt mål. Igår var för övrigt en mycket bra dag fast det bra började ungefär efter att jag avverkat 10 (!) timmar i Hedströms affär på jobbet. Jag undrar såhär, om man är vuxen, MÅSTE man då ta på exakt allt i en affär? Alltså ta upp det, vända och vrida och pilla? Mycket, mycket märkligt. Och det här småpratandet, tror de att de gör mig en tjänst? De skulle göra mig en tjänst om de utan att prata tusen bara precis valde det de skulle ha, betalade, sa tack och sen avlägsnade sig. Well. Sen så hämtade My mig för sangria och onyttig men förförisk mat och prat med fina vänner och sen fick det bli så att H tydligen avstått alkohol på middagen han var på för att kunna köra och hämta mig så vid 22 åkte vi hem till Plantagen. Allt det här bakandet jag ägnade mig åt häromdagen var för övrigt inte in vain för H envisas med att det är det är jävulskt gott. Jag tror han fjäskar bara. Men det går ju bra.

Såhära alternativ

Jag tänker ibland på varför jag är så intolerant. Eller, det är jag ju generellt sett inte. Bara att jag har och har alltid haft så otroligt svårt för människor som är såhär att åh jag är alternativ och jag läser filosofiiii och jag har små färgglada skor med remmar runt vristerna tusen jävla varv och jag är ledsen rätt ofta och jag känner att jag verkligen förstår alla de stora författarna och jag identifierar mig med Virginia Woolf och lyssnar på Kent och gråter och tänker att livet och tvåsamheten och kärleken och familjen är en småborgerlig utopi och för några år sen hade jag små stjärnor i ögonvrån (wtf? varför vill man ha det? går de in på Panduro då och bara, eureka, de har silverskit till ögonen här) och min största hobby förutom att prova nya tesorter från Himalaya är att fotografera och framkalla själv och jag har inget emot svartvita bilder på havet och när jag inte ler, absofuckinglutely inte ett enda leende och alla mina kläder är så färgglada att människor i min omgivning får migrän och jag har en liten (för) kort lugg och Göteborg har Sveriges bästa musikscen och är sådär lagom ghetto för mig.

Jag äter lunch nurå.

Hausfraun Klarai

Jag borde verkligen blogga mer. Jag vill och jag ska. Men inte idag heller verkar det som, jag ska baka bröd och vara huslig och tydligen se på film vid 21 och helst kanske slå ihjäl värmen som jag iofs välkomnar men inte inomhus eller, fy fan vad det är varmt i lägenheten. Jag kanske smälter till en liten hög. Men ok, snabbt då. Pap hem från långtborta förra veckan och jag åkte med upp till hem och det var roligt två gånger, precis som tant Berg säger, när jag kom - och när jag åkte. Och sen just det! Vi var ju ute i torsdags och då var det såhär att Henke Larsson var där och det är ju inget att bli speciellt upphetsad över om det inte varit för att hans landslagsvän Olof Mellberg var där också. Jag bryr mig ju inte så mycket men det verkar som att det är en stor snackis här i stan. Och det kanske säger en del om min hemstad såatteh. Och nu är det CF och jag saknar min kombo som fan! Snart ska hon komma hem, det ser jag fram emot. Nu ska jag göra äppelpaj och sånt. Och svettas ihjäl.

Stekt fågel och Obama

Jag vet inte var jag ska börja. Massa som har hänt och jag är glad. Och lite irriterad såklart också men mest glad för att det händer bra saker och för att det känns bra. Det är ledig helg och middag hos världens bästa H i Ramlösa och jag är chef för desserten och mitt överambitiösa jag tänkte göra cheesecake eller morotskaka eller så men nu tänker jag att man kan ju faktiskt köpa lyxglass eller så. Det går lika bra och jag har ingen lust att köra och köpa digve eller phillaost. I torsdags kändes det som att det aldrig skulle bli lördag och i såna här situationer eller när helst jag ser fram emot nåt väldigt mycket brukar jag längta som fan ända tills det är dags och då brukar jag rycka på axlarna och tänka att det kvittar. Men lyssna att idag känns det inte så, jag är fortfarande glad och ser fram emot det. Och det kändes inte alls konstigt när H knallade hit i onsdags och vi helt casual hängde. Jag, min tjekombobästavän och H. Det är ett mycket bra tecken vet jag, att det inte blir axelryck och himlande med ögonen. Fast äsch, vi får se. Det ordnar sig.

Egentligen borde jag börjat med att berätta om hur det var i måndags på Swea för det var ju då det hände sig. Men skitidet. Fast nej, en sak från i måndags får vara med. Vi träffade en amerikan och sjävklart skulle vi prata politik med honom och prata om valet och om socialismen och om Australien som har en röd regering och så skulle vi övertyga honom om att rösta och att rösta på rätt (minst fel kanske snarare) och sådär. Till slut blev han så arg att han blev röd och då grep hans vän in och deklarerade att de skulle gå. Vi som precis bara hade börjat, va konstigt.

Jag har även tänkt lite på att det är intressant att veta hur människor uppfattar en. Tydligen kommer jag across som en flicksnärta ibland, hur förklarar man annars att det på allvar går att tro att jag skulle kunna hosta upp till en lägenhet på jävla Manhattan? Jag blir så heligt förbannad när folk tror att jag glider räkmacka överallt och inte får kämpa för nånting. Lyssna här för detta kommer jag säga en gång bara, det flyger inte stekta sparvar mitt håll direkt.

All blacks

Aldrig någonsin har jag fått så många komplimanger för bara helsvart vanlig mittiveckanklädsel. Konstigt, vanliga svarta byxor (som ser ut som de var sydda på mig), svart topp med trekvartsarm, svarta flats och flätat i och för sig brunt skärp. Men tack så hemskt mycket. Jag blir så glad såatteh. Även har vi städat idag och det är inte normalt att bli så glad och upprymd av ett rent hem. Amäh nu är jag på jobbet så nu kan jag inte skriva mer.

Hybris och Oslo

Ja here we go again med rätt mycket hybris men jag bara garvar åt det nu. Skämtar ni eller vafan är upp? Jag förstår inte varför man tvungetvis ska sätta sig på höga hästar bara för att någon råkar le lite grann? Att man äter middag och dricker ett glas vin behöver inte betyda löften om evig trohet? För fan, så är det ju inte och det är väl ändå en väldig tur. Gud, jag skulle aldrig få för mig något sånt och absolut skulle jag aldrig säga det för det är ju att tro kanske lite för mycket om sig själv eller? Skitidetnu, imorgon ska vi dansa på Swea för det är måndag och sen är det ledig tisdag med lunchdejt med min kära kära MM, äntligen ska vi ses igen! Och om nån skulle råka komma över en katalog från ett företag som jag tror heter Bola (norskt, what else) så vill jag berätta att jag känner killen som är modell. Lilla B från Kiwiland som tydligen är helt kär i Norge, jag fattar inte riktigt varför. En gång var jag i Oslo och då hade vi så jävla tråkigt att vi höll på att dö. En enda tanke tänkte vi hela dagen; när fan får vi gå på båten igen? Mest handlade det om Oslo men kanske lite om pengabrist, dåligt väder och bakfylla. Men mest Oslo.

Han sa det, på riktigt

Min bästa E skulle hyra ut sin lgh, den gula fina jag hade ett tag, och fick påringning från man som var intresserad. Eller vars väninna var intresserad, snarare. Han var där och tittade och donade hos nuvarande hyresgäst och ringde sen och insisterade på att han skulle sköta pratandet men försäkrade, och detta är sant, att hans väninna som inte pratar svenska (hävdar han, i alla fall) alls var "ordentlig och renlig". Ursäkta, renlig? Någon behöver nog prata med den mannen om hans människo eller kanske mer förstås kvinnosyn. Renlig för i helvete? Helt sinnessjukt.

Nåt som inte är sinnes är den här intervjun med John Ajvide Lindqvist. Jag har läst Låt den rätte komma in såklart för C blev tokig och jag tänkte att nu är det nåt på gång så jag sträckläste på Sthlmsbuss vill jag minnas och förstod inte så mycket. Eller jag vill minnas att jag var förtjust över språk och imponerad över finessen men inte så mycket blodtörsten som ju inte är min grej så att säga. Men kul med intervju i Flamman. Mäh, nu blev det helt såhär klapp-på-huvudet men jag menar inte så. Lyssna, jag är en dokumentärmänniska. En som inte fattar sci fi eller skräckfilm och inte uppskattar det och inte vill. Nu snärjer jag in mig ännu mer?

Home alone

Jag får vid gud hoppas att vissa inte läser här men om de gör det är det mitt egna fel och så vidare, jag vet. Men kanske ska adressen väck från ansiktsboken i alla fall. Men first things first. Midsommardag och jobb och otroligt långsam dag men sen i alla fall långpromenad (well) och tyst omkring tack för det. Sen Frida Kahlo (jag vägrar egentligen länka för man ska tamejfan veta vem hon var) på tv och oh boy säger jag. Man måste verkligen älska public service. Som ju ikväll tydligen också visat en önskekonsert med Esa Pekka eller om det var hans önskekonsert. Ingen vet. Mäh, nu blev det här helt rörigt. Nu måste jag tänka lite på det här med hur det har hänt på sistone och vad jag egentligen vill, senare eller imorgon eller till helgen eller så. Nej föfan, jag menar inte till hösten för det vet jag inte och har inte bestämt mig för än. Jag tänker mycket mer kortsiktigt för tillfället. Nu måste jag nog bara sticka emellan med a) att jag givetvis har lock för örat nu också, det är alltså ny förkylningsfas men visst och b) att jag vill ha och har övervägt att brygga kaffe men det är dåligt för det är sent och jag behöver ju något incitament för att stiga upp imorgon, utöver pliktkänsla och lojalitet och så då.

Jag löljar mig nu för att jag inte vet hur jag ska skriva och om jag ska överhuvudtaget. Men man får skriva vad man vill nästan. Jag tjejlyssnar på en låt som jag inte borde lyssna på faktiskt. Och ibland säger jag nåt för mig själv för att se om locket liksom gått över. Det har det inte. Inte nu heller. Nu börjar jag om. Nytt.

Oj oj

En sak jag inte fattar är folks fascination (förlåt, fassination) för fåglar. Det överlägset mest fotograferade objektet på jobbet är fågelholkarna och ändlösa är monologerna om fåglar och fågelbarn och mat och fjädrar och blablabla. Och jag måste lyssna på det här och ofta också svara. Till exempel undrar de såhär; vilka fåglar bor i holkarna? Ja jag vet inte, såna som får plats? Eller såhär; har sädesärlorna kommit tillbaks? Men va? Jag vet inte vad det är ens? Även undrar de fall pinnen inte sitter för högt upp för att fågelmamman ska kunna mata fågelbarnen? Jag vill brista ut i gråt men bara nej nej det ordnar sig, pippibebisarna är lyckliga och välgödda. Jag fattar inte, det är fåglar? Jag har hört talas om folk som klappat på fåglar, alltså tagit på pälsen eller fjädrarna eller vad det heter. Varför, varför vill man göra det?

Midsommarrecap

Midsommarafton och lika säkert som att man under partiets kongress kunde läsa om demokratiförakt och Kubaälskare i tidningarna kommer jag imorgon att kunna läsa om våldtäkter, knivslagsmål och karatefyllor. Väldigt många kommer att må mycket dåligt imorgon. Väldigt få har sån där Pripps Blå-midsommar tror jag. Väldigt många kommer att ångra sig imorgon. Inte jag, förstås. Men innan dagens datum en liten trip ner memory lane. För fyra år sen var jag o M rätt nyträffade och rätt förälskade och han skulle till Halmstad och jag med såklart fast för att träffa mina vänner som av någon anledning aldrig orkade köra och istället stannade i Småland. Jag var stuck med M och hans vänner, till hans och min milda irritation. Jag minns att det var nån slags liten skiva och hans före detta var där och ville praaaata och äta potatissallad på morgontimmarna. Sen var det lite svårt att hitta To dagen efter för han hade varit iväg lite grann. Sen gick det ett år till och jag jobbade mitt första år på jobbet och sprang hem vid 19-snåret med krans i håret och kolsyra i blodet. Ner till K & O med bästisS och jordgubbar och jag hade bakat innan jobbet och vi spelade kubb och jag vann och fortfarande var vi kära och självklara. Sen gick det ett år till och jag hade ledig midsommar (jamen någon rättvisa måste det finnas)? och syster H gifte sig och midsommarafton var kulmen på en galen vår. En fin dag som gick i tusen kilometer och när mina uppgifter som värdinna var slut drack jag äntligen vin och blev alldeles rusig och fick be systerns svärfar att bära runt de små glasen med likör för jag kunde liksom inte balansera. Sen när det blev mat mitt i natten satte jag mig i kapprummet och åt för mat hjälper. Det fanns inte så mycket tid för kärlek, inte våran menar jag. Nu har det gått ett ofattbart år och vansinnigt mycket har hänt. Min tur att jobba och nu är jag hemma och slår dank och hostar lite och ska tappa upp ett galet hett bad och läsa. Jag har det bra.

Breakin up

Världskonstig dag på många sätt. Delvis för att jag är sjuk igen vilket borde vara en omöjlighet men också för att allt bara rasar runt omkring. Tydligen är det uppbrott överallt med ömsom skratt, ömsom tårar och nu är det jag som står vid sidan av och vet hur det kommer bli, eller ja, vad som väntar i alla fall och det gör lite ont. Inte så mycket för att jag inte tror att de klarar det men mer för att jag vet att det blir så sårigt och söndrigt och så svårt att laga. Det ordnar sig ju men det tar lite tid och det är en rätt så jobbig process och man lär känna nya sidor inte bara hos sig själv men också hos andra och det är inget bra.

Fast nu blev det konstigt för det där skrev jag igår och glömde publicera så nu har jag ingen lust att skriva om det mer.

Fånga dagen - mäh, jag är ironisk såklart

Igår på bussen från Göteborg (jag trodde aldrig jag skulle skriva de orden!) så satte det sig såklart en liten snärta sig bredvid. Hon hade långt sådär gulblont hår och sån där luvtröja som det stod nån seglarklubbs bokstäver på säkert och så hade hon sånt där vitt på nageltipparna och var i gymnasieåldern. Redan här var jag lite irriterad särskilt eftersom hon satte sig bredvid mig när det fanns andra lediga platser, alltså tvåsitsplatser! Jag hoppas att hon inte såg dem, ingen rimlig människa väljer att sitta bredvid någon om man inte måste. Man kan ju föfan råka snudda vid varann och bara tanken på det ger mig faktiskt rysningar. I alla fall. Sen förstår ni började hon läsa någon liten söt bok som hon säkert fått av en tjejkompis som kallar henne gumman och sötnos och delar mascara med henne. En liten bok med sån där groda utanpå och så är det massa "klokskaper" i hela boken. Vänster sida, naturbild, gärna vattenfall eller dimmig morgon - höger sida, visdomsord. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Att förlåta är nyckeln till lycka. Man kan aldrig få för många vänner. Ni fattar. Såna böcker ger mig ångest och människor som läser (kan man ens kalla det läsa) ger mig ångest. Det finns inga små meningar som löser allt och det finns inte underfundigheter som man måste komma ihåg. Såhär tycker jag, alla som har ett motto kan dra åt helvete och allra särskilt de vars motto är Carpe Diem. Jag ryser lite nu.

Som man sår osv

Till och med redan i söndags eller om det var måndags och jag pratade med C blev hon alldeles allvarlig och sa släpigt att du låter halsflussig igen? Amäh såklart inte sa jag, jag har precis ätit mastodontmycket penicillin eller vafan? Jodå. Sen blev det tisdag och svullna mandlar eller vad de nu heter och täppt näsa och sådär. Min teori är att så länge jag liksom åt medicinen höll jag sjukheten stången och hade hyfsade odds att bli och hålla mig frisk. Då gjorde det här spritdrickandet inte så mycket. Men sen, sen när medicinen tog slut men spritandet fortsatte, då påbörjade jag något mycket farligt. Jag lade mig liksom på minus. Och nu sitter jag här fnasig under näsan och apatisk. Det borde jag tänkt på innan.

Kycklingvingar

Idag på jobbet blev det såhär att vi skulle liksom mingla hela förvaltningen och umgås och det var bara bra intentioner och roligt och sådär och vi fick skynda oss som satan och kolka upp rödvin och äta bulgursallad och sådär och snickarS kom och satte sig och var slajmig och ville att jag skulle berätta om min resa. Nej, varför det sa jag då. Jamen va trevligt. Det var rätt så ordnat ändå och massa av mitt vin bjöds bort och det var nog rätt så bra tror jag. Sen fick jag skjuts hem och det var också bra. Sen ringde jag dit jag inte skulle ringa egentligen men ångrade mig när det var försent och då blev det såklart pinsamt mer än det hade behövt bli om man bara hade uppfört sig. Men lyssna, jag är inte en ringare. Jag är en smsare. Nåja. Det som bara retar mig är när folk tror att de har en som i en liten ask och bara precis behöver knäppa med fingrarna och att man då ska komma springande. Bara nämen vetdu, balansen har ändrats. Det är inte så länge och jag vet det och du vet det och sluta nu.

Sover nån eller?

Det är onsdag eller så menar jag torsdag fast egentligen fredag supertidigt. Det spelar ju ingen roll, som C sa när fönsterbytarkillen frågade om nån sov när han kom och ville fixa listerna eller vad det nu var. Jag sov och hon sa nöjt att jamen det spelar ingen roll. Nähä. Hursom. Jag är så glad att jag är hemma och att jag är hos C och att hon jämt förstår och stryker över håret ibland. Vissa sår är inte läkta och jag skulle så gärna vilja säga det jag tänker att jag saknar nån gång ibland och nu tänker ni nog på fel men strunt i det, det är inte så jävla allvarligt. Det som känns sjukt galet bra är att inte vara lika söndrig och sårig och trasig som innan och det märks skillnad på tusen olika vis.

Nybliven moster igen!

Jag = moster igen! Fina syster E och hennes D har fått en ljuvlig liten flicka och alla mår bra och jag hoppas att det kommer bilder mycket snart för jag längtar ihjäl mig! Och just det, jag sa flicka hela tiden, exakt hela tiden. Och tänk att det är en liten aussieunge, det är helt galet. Hursom, hurrahurrahurra och hurra för att allt gått bra!

Katten Britta

Den här katten Britta som bor här driver mig till vansinne. Jag har försökt rätt mycket, igga den, klappa den och skrämma den. Ändå vill den liksom inte lämna mig ifred. Den vill leka och greja och det är ungefär det minst roliga i hela världen. Jag är noll intresserad. Igår spelades det boll på tv och alla var väldigt exalterade och vi, ja vi bidrog genom att lite halvhjärtat kolla resultatet på nätet nån gång i timman sådär. Sen blev det promenad och sammanstrålning med polisMi som gick helt bananas och idag har vi förundrats en hel del och även fakiskt oroat oss lite grann. Men det där kan vi låta bli Carin Götblads problem. Och på tal om det så presenterades årets sommarpratare idag och jag blev så glad för det är så härligt att vara i Sverige trots allt, trots till exempel att Björn Ranelid ska sommarprata. Lite svinn får man räkna med. Och idag har det varit en bra dag och jag tog mod till mig och det lönade sig och jag är lite så glad och lite sådär tramsigt leende.

Bästa DJ

Hybris är det mest sinnessjuka som finns och så sjukt motbjudande och galet. Bara feed me, feed me. Nej tack, jag tror inte det. I alla fall, ikväll har det sparkats boll och alla är helt bisarrt mycket intresserade och har gulblåa kläder och sådär. Well säger jag. Vi har i alla fall lyssnat på Kaah massa och haft nostalgi och pratat med gammal vän och sånt där bra skit. Nu, stuvade mackisar och falu. Inget konstigt.

Jodå

Skönt tycker jag med så många glada tillrop och sådär när jag hade tokhalsfluss. Till och med läkaren på VC blev alldeles förvånad och hade aldrig sett något liknande. Tur att man kan bidra till läkarvetenskapens nya rekord, inga problem. Mam körde ner från hemmavid och hämtade mig så jag fick ligga och vara sjuk där istället och det var bra. Nu tillbaka i Skåne och börjat jobba och det är rätt så bra faktiskt. Promenad dit och härligt väder och sådär. Blir otroligt stressad av allt sånt här som tillhör vardag här som tandläkarbesök, styr med deklaration och andra såna där fixsaker. Har varit lite bortskämd med att inte behövt styra så mycket sånt ett tag men nu så är det back to business. Och det är ju det som är verkligheten såatteh. Det finns i sanning roligare saker än ett halvårs post att gå igenom och ordna med. Men det ordnar sig. Och hela familjen är träffad och det var bra, fy vad jag har saknat! Nej vet ni vad, nu är det jag som går till Apoteket och köper allt möjligt och sen får jag gå till Skatteverket och fylla i massa (jag vet inte rikigt) och sen behöver jag gå till jobbet och se till att jag får riktiga anställningspapper och lön och sådär.

Självklart, självklart

Vabra. Jag har halsfluss och ungefar 40 graders feber. Att resa sig ur soffan och skriva detta gor att det bankar i huvudet sa att jag tror att jag ska duka under. Verkligen kul att det forsta man gor pa jobbet ar att sjukanmala sig. Helvetes streptokocker.

Triss, ibland händer det

Såhär. Det skulle komma en tvättmaskinsfixkille mellan 10 och 12. Det vet ju alla att det betyder att han kanske kommer imorgon eftermiddag. Jag började redan bli lite provocerad över att jag var tvungen att hålla mig hemma när jag har bättre saker för mig. Men lyssna hur det blev; klockan 11.10 am knackade det på dörren. Han var här! Detta har aldrig tidigare hänt, att personen ifråga kommit 1. inom det utlovade tidsspannet och 2. kunnat fixa problemet med en gång.

Det framkom alldeles nyligen att det var ett litet hårspänne som fastnat. Ni vet ett sånt som inte syns i håret som man har för att hålla bort det där korta håret i nacken eller en lugg på utväxt. Det kanske inte var så bra. Note to self, töm byxfickorna mycket, mycket noga innan du tvättar, tackskaduha.

Övergång

Det finns några saker jag undrar. Ni vet precis innan man går hemifrån, man drar kanske händerna genom håret om man har en frisyr som blir bättre av att göra det annars kanske man springer in på toa och tar lite mer hårgéle eller så bara sätter man på lite läppglans eller överväger att stoppa in skjortan kanske, sådär, ni vet, man gör sig klar. Det är viktigt att det är bra när man går hemifrån. Ibland när jag försöker vara lite modern och tuff och kanske har massa accessoarer och intensivt försöker övertyga mig om att jag kan bära upp detta, inget konstigt, så är det just den där sista lilla kollen som förstör. Det är då det alltid går åt helvete och jag säger högt för mig själv att nejärdusanneller? och så får jag ändra och styra upp det hela. Och ofta försöker jag intala mig själv såhär att det är tokmycket bättre att ha tråkiga kläder (jag hatar ordet outfit) och sådär som man känner sig bekväm i än innelook som gör att man föraktar sig själv. Det där har ju ingenting med verkligheten att göra men det känns ändå bättre. I alla fall, hur tänker man om man går ut i till exempel träskor då? Eller adidaskläder? Är det så att de människorna a) faktiskt gör precis som jag och tittar sig i spegeln precis innan de går och bara japp, det här duger - det blev till och med bra eller är det så att de b) inte gör det? Jag vill veta.

Tio kilo

De jävla tidningsjävlarna här väger ungefär tio kilo och det inget häftstift i, vabra och valätt det är att läsa då. Bara hej, vi har gått vidare lite grann nu och börjat sätta ihop tidningen, ni kanske vill testa? Eller nej, förlåt the aussie way är jämt det bästa. Jag blir så irro. Dessutom blir jag irro på alla som bara jag är bäst på att dricka, binge drinking är det bästa. Ja ok, men hur kommer det sig då att jag får springa och hämta vatten och hålla tillbaka håret på toa och fixa taxi hem om ni är så satans bra på att dricka sprit och riktigt tåliga aussies? Bara, snälla, drick varannan vatten. Jag ska i alla fall dricka kaffe nu, kanske ska det kännas bättre sen. Jag får hoppas det för nu spritter jag av ilska och irro.

Tjillevippen

Hejdå på jobbet idag och jag fick bita ihop och omfamna människor fast det finns saker jag tycker mer om än just det men det fick gå bra ändå. Och det gjorde det ju. Uniform lämnad, badge lämnad, nycklar lämnade, människor som sagt kramade och allting avklarat. Massa massa ljug om att ja jag kommer tillbaka såklart och då ska det bli roligt blabla. Inget konstigt med det, nejdå. Världens liksom lågtryck här idag med tunga regnmoln och dimmigt och sådär. Kort sagt, huvudvärksväder och det finns på allvar inget som botar. Kroppen bara, ja du kan ju ta några huvudvärkstabletter, det gör ingen skillnad barasåduvet. Jo tack, jag vet men ändå, man måste försöka. Kanske gjorde tre glas vin igår inte direkt saken bättre. Jag hoppas det klarnar upp tills imorgon för annars blir jag kinkig.

Annars idag var det hemmamiddag med mycket sympatiska och coola U tills sent och sedan helt spontan jeeptur ner till stranden. Det hävdas nämligen av vissa att man kan höra havet ända hit hem när vinden ligger på och jag har med bestämdhet avvisat detta påstående. Men, så bestämde jag att man måste ju veta så tackade förtjust ja till biltur med Ma (nåja, jag tvingade lite för han hade nog mer tänkt lite hemmahäng, så kan det bli). Om det verkligen är havet som hörs hit vet jag fortfarande inte säkert för vi smygrökte och lyssnade på Smashing Pumpkins "1979" och det var smart för den får jag inte lyssna så mycket på hos bästa C så det var bra att få det avklarat.

Nu är det jag som går och lägger mig och imorgon är det lördag och då minsann ska jag säga hejdå till Perths downtown.

Dressed up

Jag hör att syrenerna (syreenerna? nån apostrof?) blommat över hemma, det tycker jag är synd. Det finns inte mycket som är bättre än att cykla förbi på Rörstorp och känna den ljuvliga doften av vår. Jag är tillbaka i Perth nu efter en underbar vecka i Sydney och då menar jag verkligen underbar. Det kan vara så att jag är mer en Sydneychick än en Perthchick. Äh, det är så, det är ingen tvekan. Det var väldigt tråkigt att lämna syster E och co men det blir så mycket lättare om man bara kramas lite och säger att vi ses senare. Så får det dessutom bli. För övrigt är jag inte jättenöjd med att tvättmaskinen är sönder här för man måste åka hem med rena kläder, annars är det inte roligt. Min väska kommer väga löjligt mycket och jag måste lösa det på nåt sätt, det gamla vanligt tricket att checka in tidigt gör nog inte så mycket skillnad i det här fallet. Jag måste komma på nåt annat sätt. Igår på planet från Sydney fick jag lite panik, det finns verkligen verkligen ingenting att göra på flyg. Såhär kommer jag flyga på måndag; massa timmar till Hong Kong, massa sjukt fler timmar till London och sen till Köpenhamn. Skämtar ni att jag kommer ha läst ut och om min bok flera gånger om. Bäst för dem att de visar nån bra film (men vad är sannolikheten för det egentligen)? Bra också att jag inte flyger dåligt bolag, jag flyger sånt bolag där man mitt i natten bara nej vet du vad, nu behöver jag en GT, tjooodeloo. Och så får man det. Det är bra.

Två ord

Fuckin hell.

Men nej, jag kan inte hålla mig till två ord men kara nån alltså. Roligt, konstigt, bra och spännande.

She hit tha floor

Men han sjunger faktiskt det. I min och min bastvans sommarlat. I somras var det hela Timbalands skiva som var vår låt (titta, det fanns ett å andå!) Idag har vi promenerat hela vagen fran The Spit till Manly och jag vet att det inte sager er nåt men det ar en mil langs kusten och det ar helt vackert och framforallt mycket skont att promma. Nu ar jag ensam en stund (tack for det) och lyssnar tydligen pa Break The Ice, ja det gar ju bra. Imorgon kanske lite tid med vanner ute pa Bondi eller i city. Jag ar mycket, mycket mer av en Sydneytjej an en Perthtjej, det har jag fattar och det tanker jag halla i minnet under hosten nar jag ska bestamma mig serni. Jag vet inte vad jag ska skriva mer nu faktiskt.

Det ordnar sig

Idag har det hant sig sahar; Art Gallery, nan mycket stor katedral (jag vet, andra sondagen i rad, helt barockt och verkligen inte mitt fel vafan, jag hmmade och var otalig hela tiden), ett glas shiraz till maten mitt pa eftermiddagen och sedan bio pa Opera Quays. Sa en mycket bra sondag, kan man sammanfatta det som. Det finns nagra saker jag tanker pa och som ligger och skaver lite men det behover jag funta lite till pa innan jag ventar (alla vet att ventar betyder ventlierar egentligen). For ovrigt skulle jag vilja ha en svart trench, men alla i Sverige bara tjat tjat det ar sommar har och vi har fraknar. Jamenvabra. Igar var vi i Paddington och fyndade lite innan vi akte vidare till Bondi for lunch och sedan promenad anda upp till Watsons Bay for farja hem. Bra lordag, mycket bra. Imorgon nar jag vaknar ar det en vecka kvar tills jag ska aka hem. Innan sa bara skynda dig datumet kom hit, nu har jag lite kalla fotter. Men det ordnar sig. For ovrigt nummer tva, den frasen var nog den mest anvanda i hostas. Person x; hur mar du? Jag; det ordnar sig. Person x; jamen hur mar du egentligen? Jag; jamen det ordnar sig sager jag ju. For det gor det sa att det gor.

Det var oligt!

Det var amazing och massa andra bra ord! Vi hade sa roligt sa roligt och jag ar glad. Det ar dessutom den sextonde idag och det betyder 10 dagar tills jag far halla om er som jag alskar och saknar hemma. Har i Sydney flyger dagarna forbi och det ar ljuvligt att vara har. Igar drack vi nagra glas vin och dansade och dansade och sen tog jag taxi hem for ynka 20 dollar och nu forstar ni ska jag vandra ner till farjan fast det ar narmre till bussen men farja, ah man vill ju aka bat nar man anda ar har! Jag ska till Museum of Contemporary Art idag och sen vet jag inte sa mycket mer. Man ska inte stressa, sags det.

Sydney, aj lav jo

Ah, jag varken hinner eller vill skriva men ijallefall; jag ar i Sydney och jag freakin alskar det. Det ar nat med staden alltsa, jag blir nastan lycklig har. Och det trots att de tva veckorna har i julas var rubbade. Det ar helt fantastiskt hur Sydney bara skakar av sig det och kommer igen. Eller om det ar jag som har kommit igen kanske, jag vet inte. Jag behover bo har nar jag blir stor och jobba i city och gora det har till min stad. Annu mer. Imorgon ska jag kopa saker, ja som i presenter. Det ska bli roligt, tror jag. For alla vet att for varje present man koper till nagon annan far man kopa en fin sak till sig sjalv (men lagg av, det ar ju sa men tro nu inte att det ar darfor jag koper presenter, jag tycker faktiskt pa allvar om att ge). Sen pa kvallen ska vi fordrinka i Bondi och sedan dansa salsa i city (amah, jag ska inte dansa saklart, jag ska sta vid sidan om och forbanna min tondovhet och min oformaga att rora mig till musik). Nu ska jag kopa mat for jag har inte atit idag visst.

Håll i stopet

Håll i hatten, om två veckor vid den här tiden är jag hemma. Men innan dess mina vänner ska jag till Sydney som jag älskar så mycket (men lägg av, man kan visst det älska städer). Alla här i Scarboro bara nejfyfan Sydney det tycker vi inte om det är för stort och hemskt och vi blir stressade. Fair enough, lantisar brukar ju inte gilla big ass cities direkt så all is good. Jag ser fram emot det i alla fall, inte flygresan då för kära nån vad det är tråkigt att flyga men det andra, det andra! Och kanske ska vi på opera också om det finns något som vi vill se och sen ska jag dricka minst en daiquiri i operabaren och på torsdag blir det nog utgång och dans. Ni ser ju, jag har det jobbigt här nere och jag far verkligen illa.

Fast en sak som jag tänkt lite på är det här med att vara glad. Bästa C säger att mitt default är glad och att jag därmed i allmänhet alltså är en glad person. Så skulle nog inte någon som träffat mig härnere beskriva mig, eller jo, kanske men alltså, jag har inte varit så glad. Jag har varit lite cynisk och bitter. Alltså, det låter ju helt sinnessjukt, klart jag varit glad och lycklig och sådär men kanske inte som hemma. Jag är helt sinnessvag, jag stänger av nu.

Bikt, tack men nej tack

Igår var det söndagskultur och Mozarts Requiem. Det är ju trevligt och så på allt sätt och vis, om det inte hade varit för att konserten tvungetvis skulle vara förlagd till den katolska kyrkan i Subiaco. Well. Det säger ju i princip inte mycket mer än att Western Australia är i behov av konsertvänliga lokaler, det visste vi. I alla fall, de hade såna där biktbås och vid konsertens slut tittade Lef på mig med mycket allvar i blicken och erbjöd sig att vänta i bilen om jag kände att jag behövde ventilera något med prästen på tu man hand. Men, som den ödmjuka och känsliga person jag är avböjde jag vänligt men bestämt. Av den mycket enkla anledningen att jag liksom inte vill ta upp tid och plats från de som verkligen behöver det. Jag har ju inga synder att erkänna och då verkar det ju idiotiskt att ockupera ett sådant bås när det kanske står massa människor som druckit sprit, haft sex utanför äktenskapet och tänkt fula tankar om sina medmänniskor och väntar på sin tur. Nej då är det bäst att lämna förtur tycker jag. Och så kanske jag kommer till himmelen av den anledningen.

Empowered

Hjälp vad jag ältar, så kan det vara. Såhär har jag tänkt att det är rätt smidigt med systrar (när de är snälla, that is) för kolla att om jag känner jättemycket för familjeliv så kan jag bara åka till fam M och umgås med dem och dricka saft i trädgården och putta gunga och sånt som man gör när man har små barn. Och sen bara, nehepp, nu ska jag vidare. Och sen efter ett tag kanske jag känner att åh va det hade varit roligt att bo i ett stort svart hus i byn och då hälsar jag på gifta syster H (not so likely iofs) och sen kanske jag akutmåste lukta bebisarm och då får jag hälsa på nyblivna mamman fast min syster E (rätt långt dit men ändå). På så sätt får jag testa allt möjligt utan att förbinda mig till något, det är ju hur smart som helst! För nu förstår ni är det about me, myself and I. Jag tänker inte kompromissa på jävligt länge. Jag vill vissa saker och jag har vissa mål och jag tänker uppfylla dem och jag har inga som helst planer på att låta någonting stå i vägen (såvida inte jag tycker supermycket om behöver mig supermycket eller så). Och kanske träffar man någon på vägen men om jag därmed behöver ändra mina planer eller tänka om så kan det kvitta. Fy satan vad jag är kaxig nu, jag kommer såklart ändra mig tusen gånger och bara nejmenjagmenadeintedetdär och så bara skitisamma allting blir som det blir. Men det känns rätt häftigt samtidigt och spännande.

This heart attack

I en perfekt värld hade det varit som i Fakers låt This Heart Attack - I´m going away to be alone, I´m coming back with answers. Men nu är det ju inte riktigt så det är upplagt, tyvärr. Jag vet att jag borde sluta tänka på hösten men jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna åka till USA kanske (fast jag skiter ju i staterna egentligen, jag är bara vansinnigt sugen på NY) eller kanske en sväng till Asien eller tillbaka hit igen fast samtidigt, Sthlm var ju planen men kanske så känner jag i september att jag inte kan lämna Hbg. Ni ser, det går inte att spekulera. Alla idéer är välkomna, jag utesluter inget.

Min raggare från Blekinge

Igår när jag skypepratade med min bästa vän och tjej så skrattade vi ihop och det var så lovely! Jag hade glömt nästan. Snart ska vi ses och vi har så roligt ihop och vi är så bra ihop att det saknar motstycke. Ingen annan jag vet känner mig så bra och kan mig utantill så som hon kan. Och inte på det där farliga och skrämmande viset. Hon är min finaste och vackraste vän och utan henne kan det kvitta. Allt som vi gör var och en för sig gör vi bättre ihop (amän inte allt, sluta nu). När vi prommar gör vi det bäst ihop, när vi dricker alkohol gör vi det bäst ihop, när vi gråter och sörjer gör vi det bäst ihop och när vi är starka och friska är vi det bäst ihop och när vi är tysta är vi det bäst ihop och när vi ångestar-och-vill-vara-ifred gör vi det bäst ihop och när vi skrattar är det mycket bättre om vi gör det ihop. Jag är väldigt glad att jag har en sådan vän.

Fessa up

Helt i enlighet med att jag nu tjurar och vägrar göra några som helst ansträngningar så har jag väldigt tråkigt. Jag tror jag kör ner till stranden och sätter mig och läser och dricker kaffe. Och jag tänker inte höra av mig till en levandes själ, jag tänkte skriva att jag lämnar telefonen hemma men man behöver ju inte bli extrem. Det häftiga är att det inte känns så katastrofalt att jag är ensam, jag vill faktiskt vara lite ensam just nu och jag tycker det är rätt så skönt, plus, jag har ju faktiskt valt det. Jag behöver förebreda mig för att åka hem och jag behöver tänka på hur massa saker ska bli och hur man borde förhålla sig till en mängd saker. Jag är nervös såklart och har blandade känslor, jag känner mig sjukt stressad över det hela och måste försöka att rationalisera. Äsch, det blir ju bra såklart. Jag ska få träffa människor jag älskar och känner mig halv utan och det är ju egentligen det enda som betyder något. Jag är bara så rädd att gamla och oläkta sår ska rivas upp och är det något som jag avskyr så är det när sår som bara har en tunn tunn sårskorpa obarmhärtigt exponeras igen, det gör så ont så ont och jag tror inte jag är rustad för det riktigt och jag vill inte behöva hantera det. Igen, ska väl tilläggas. Och så undrar jag om jag förändrats mycket och om det i så fall är till en bättre eller sämre människa och har mina människor hemma förändrats? I viss mån kan jag, även att jag kanske inte ser riktigt klart, ju inse att det här har varit bra på många sätt men jag vet också, och det här är viktigt, att när jag åkte så tänkte jag bara på just det, att åka. Jag ägnade inte en tanke åt hur det skulle bli sen, i maj. Men det löser sig för det gör det jämt och jag har redan dubbelbokat mig när jag kommer hem med en gång, vabra och vaskönt att det är som vanligt i alla fall, att jag är fullständigt oförmögen att tacka nej till saker. Vabra.

Tack, merci, thankme

Först och främst måste jag tacka mig själv, tackskajagha för att jag vågade. Sen, andra grejen är ju såklart grattis till M som fyller gammalt idag, 29! Oh my. Jag har gjort lite en grej av det här att inte vara hemma på hans födelsedagar verkar det som (ja nu spelar det ju ingen roll men ändå). Första året; Rom, andra året; Laos, tredje året; Hbg faktiskt sådetså och nu då Australien men nu räknas ju inte. Sån är jag, ingen jättebra flickvän vad det gäller att uppmärksamma bemärkelsedagar. Det kan ju vara bra att veta om nån skulle vilja bli ihop med mig. Vill inte det, är förresten mitt tips för jag vill inte bli ihop med någon. Jag är mycket glad att jag inte är det och det ska förbli så förstår ni. Härmed inte sagt att jag inte är en smula bitter men det behöver ju absolut inte stå i motsättning till varann, nej nej. Jag tycker att det är mycket viktigt att man inte betraktar bitterhet som ett dåligt fenomen, det är en livsstil.

Surfline, Klara speaking

Ikväll ska vi till Cottesloe och äta och då är det mycket viktigt att man har halsband på sig så jag tänker ha det. Mitt courage kanske. Vi får se. Och idag har det varit helt galet varmt här (jamen för att vara aussievinter) och jag åkte ner och satte mig på stranden och lästelästeläste och vilade mig och njöt och om Scarboro Surfline hade varit öppen hade det rapporterats att "Scarboro; great surf today, hurry hurry". Men nu är ju surflinen stängd eftersom att inte alla chicksen är här, utan dem ingen surfline så att säga. Även fick jag ha en smsuppgörelse med St om förväntningar och om antaganden och hur ilsk jag blir när jag får ord lagda i min mun och han fick be om ursäkt och all is good. Eller ja, kanske inte good men rätt så att jag kan känna mig lite nöjd i alla fall. Jag fixar inte att bli pådyvlad massa åsikter och känslor som jag inte har. Såatteh. Och T får bo kvar i sin lägenhet efter många om och men och jag är mycket, mycket glad för hans skull. Stackars lilla Aa är inte vräkt, tvärtom vad som förespeglats oss utan bor kvar nu när han betalt hyran som han låg efter med. Eller nej, nu när ST betalt hyran som Aa låg efter med. Helt ointressant för alla utom flickorna men ja, ändå en lite uppdatering från Pärlan.

Väckarklocka

Det är helt amazing hur kul jag tycker det är att jag är lite yr ibland. Det började i onsdags och kommer och går lite granna, precis som för att påminna mig. Tack för det.

Lite sådär arg, vansinnig, typ

Det här tycker jag inte riktigt om att det finns de som tror att jag glider på någon slags räckmacka här. Det är ju helt enkelt inte sant och jag retar mig som fan att de tror det och dessutom är helt gränslösa vad det gäller att ge uttryck för det. Snart dags att åka från den där kravlösa tillvaron, ha ha. Ursäkta? Ursäkta igen? Eller nej, vänta, jag fick en idé, de kanske antyder att jag inte skulle veta något om att ha en vardag fylld med åtaganden och förpliktelser? Att jag inte skulle tagit något sånt på allvar? Att jag nu när jag kommer hem till Sverige för första gången i mitt liv ska möta ett vuxenliv med allt som till? Ursäkta men allvarligt och detta menar jag, då kan man högaktningsfullt dra jävligt långt bort - om det är SÅ man menar. Jag vill väldigt gärna påminna om vem det jämt är som styr och roddar och fixar och lyssnar och vänder ut och in på mig att lösa allt friktionsfritt. Jag gör det så gärna men jag skulle tycka det kanske kändes lite mer ok om jag inte fick sådana där påståenden slängda i ansiktet emellanåt. Var i helvete var alla i höstas när jag upplevde den värsta tiden i mitt liv? Kan nån förklara det, var fan ni var då? Inte där precis i alla fall. Det här äcklar mig, något vansinnigt.

Verkligen värt pengarna, verkligen

Lyssna att helylle kan man vara resten av sitt liv, men inte när man fortfarande är tjugonånting FFS! Det är alldeles, alldeles för tidigt tycker jag. Och dessutom tror jag att utsikterna för att ha vansinnigt mycket roligare är far bättre om man inte är helylle så jag kan egentligen inte se något riktigt skäl för att sticka till helyllestilen (nån måste sluta umgås med göteborgare, eller sluta med svengelskan). Ohelylle. Har. Roligare. Sluta nu, det har inte med hårfärg att göra fattar väl alla. Och inte hårlängd heller hoppas jag. Jävla hårklippare klippte av en decimeter. Jag bara hej snälla toppa för det var länge sen som fan, och så tittade jag ner i en tidning och tion minuter senare så gick jag därifrån och såg ut som någon unge med pottfrilla. Jag är inte, inte, inte, så glad även om jag ju förstår att det var slitet bla bla bla (inte ens mitt fel, jag kan inte hjälpa att havet är helt salt och allt). Jag vill inte prata om det helst. Det växer ut och under tiden får jag se ut som Niklas Strömstedt minus fluffet då. Vabra.

Energin bara flödar

Ledig torsdag helt sådär apropå ingenting. Och vad gör Klarai? Jo hon försöker betala av lite på sin enorma sömnskuld och sträckläser. Inte alls dumma sysselsättningar med tanke på att det faktiskt duggregnat lite men det är så varmt så det gör inget. Och jag hade ju som sagt inte planerat några avancerade utomhusaktiviteter ändå så det går bra. Inga aktiviteter alls om jag ska vara ärlig. Jag har tänkt på detta ett tag, när ska jag ta igen? För om man är utan så mycket sömn så borde man förr eller senare stupa ju. Men inget kul att stupa medans det roliga pågår så då är det bättre att ta igen sig en helt vanlig torsdag när inget spännande står på schemat ändå. Nog tjatat om det. Jag ska faktiskt till Innaloo nu och fixa lite smågrejer och kanske ska jag äta något annat än choklad, macka och brieost. Mycket bra att jag kom ihåg att dricka en kopp kaffe också annars hade jag kunnat bli folkilsk.

Jag drömde en mardröm om hemma i natt. Eller, om Helsingborg faktiskt och det känns ju rätt typiskt. Det var mörkt och man såg liksom hur regnet och haglet piskade människorna och asfalten i skenet av gatlyktorna (jag vet, helt filmiskt) och jag minns att det stänkte vatten hela tiden och jag frös som jag aldrig frusit innan och jag var så satans arg på mig själv för att jag längtat hem. Så nu ska jag inte göra det, jag ska se fram emot att komma hem men också och kanske framförallt njuta av min sista tid här. Och dessutom så vet jag att ni har vår i Sverige nu så det kommer inte piska hagel i ansiktet på mig när jag kommer hem. Så jag har inget att frukta, typ.

För övrigt

anser jag att temperaturen inte bör gå under 20 grader.

Såhär händer det nu att det är så mycket att jag blir helt stressad och då vet jag inte hur det ska bli. Jag ska äta god mat nu och sen lägga mig på soffan och läsa lite (ja, sova då om det är så petnoga). Imorgon ska vi till The Saint med jobbet och det blir säkert trevligt om de bara förstår att de inte ska hålla på och kramas hela tiden. Senare i veckan blir det med lite tur middag men med vilken mat som helst förutom svensk. Jämt när vi ska visa hur vi äter i Sverige för alla kiwis eller aussies eller så så bara kolla, sill och köttbullar och knäckebröd. Såhär, jag tycker inte så mycket om sill och köttbullarna här är inte så goda och knäckebröd är det ju föfan ingen som tycker om, det äter man bara för att det är så många kalorier i vanligt bröd. Så jag har snällt bett om att kanske så kan vi prova mat från något annat land.

Det här har jag ju glömt! Ibland ni vet när bägaren rinner över så tänker man sig (jag i alla fall) det hela bokstavligt. Att man har ett glas eller en kopp där ytspänningen är så hög (stor?) att man måste liksom sörpla lite innan man kan bära iväg glaset någonstans. Och sen kommer då den där ödesdigra droppen och då är det kört. Tänk då hur det känns när man ser det där glaset framför sig och att hela Spendrups bryggeri bara öppnar sig och försöker få plats i det där glaset. Då känner man sig inte så bra kan jag säga.

Minnen

Minnen är väldigt, väldigt svåra att förhålla sig till. Svåra är egentligen i underkant (här hade någon annan, mindre bevandrad i det svenska språket, kanske skrivit underdrift men jag menar på allvar att det inte går att säga så oavsett vad jävla F. Lindström säger. På samma sätt hävdar jag fortfarande att man inte kan nedprioritera saker och ting). Men det var ju ett litet sidospår förstås. Minnen alltså. Jag tycker det är oerhört svårt att nöja sig med minnen, det är i princip omöjligt för mig att vårda minnen utan att tänka ungefär såhär att hur hade det hänt om jag gjort såhär istället eller om inte omständigheterna varit si och så eller varför varade det inte bara lite längre eller hur kan man bete sig för att det ska bli så igen eller, ja det fortsätter så i evigheters evigheter. Och ja just det, nu pratar vi alltså uteslutande om bra minnen. Det är så svårt att sätta punkt och nöja sig men det hade varit fint att kunna. Att kunna vårda och ömt ta hand om sina minnen utan alla de där följdfrågorna. Att bara kunna spara dem inombords och ibland varligt ta fram dem och titta lite, le lite, förnimma någon ljuvlig doft kanske och njuta och bara tänka tillbaka på det som hände med tillgivenhet och uppskattning istället för allt det andra. Det andra förstör och skymmer sikten. Det är ju ändå ingen idé att spekulera om hur saker och ting kunnat bli annorlunda men det är svårt att låta bli, jag önskar jag kunde avstå. Men så är jag inte sådär överdrivet begåvad vad det gäller avslut heller, det kan ju ha något med saken att göra. Känner jag. Men om jag någon gång lär mig att bemästra det där så hade det varit alldeles förträffligt.

SoKo

Fredagskväll är det och jag är hemma helt själv och tjejlyssnar på världsbästa låten och bloggar och pratar med finaste C och funderar lite på det hela. Jag börjar bli lite nervös för att åka hem, det är jävulskt blandade känslor. Jag saknar mina människor galet men samtidigt är jag orolig för hur det ska bli. Jag vet inte om jag kommer räcka till allt som det förväntas av mig. Det känns som att det kommer bli så mycket och så intensivt och jag vet som vanligt inte hur jag ska fördela gracerna och jag är inte alls så brun som ni alla tror och kanske inte så lycklig som ni tror och hoppas heller. Såhär, det är höst här och jag jobbar och jag är inte på stranden och jag vet inte hur jag ska göra av mig till hösten och jag har haft det bra och jag är glad att jag gjorde det och jag har upplevt massa och jag vet inte om jag vill tillbaka och nej jag har inte träffat mitt livs kärlek (underlättar ju om man till att börja med tror på själva begreppet) och jag har inte sett några hajar och ja jag säger "mate" och "no worries" dagligen och ibland också "fuckin hell" och "see ya later" och man måste förstå att det blir vardag här med tvätt och dammiga golv och myror och det var rätt bra att jobba på IKEA och ja, de har vänstertrafik och många röker gräs dagligen och jag har inte ens börjat köpa alla presenter till er. Och jag vet inte var jag ska börja. Och så är det så att tiden i Helsingborg innan vi åkte inte direkt går till historien som den absolut bästa precis och så är jag ju sån att jag förknippar platser och människor med ja, hur man mådde och där får man ju tillstå att Hbg inte dirket gjort bra ifrån sig. Men jag ska vara väldigt open minded liksom, jag lovar.

Don´t pretend U not hungry

Självklart. Självklart har jag bakat idag och dammsugit och tvättat tusen och diskat och stått i. Jag är inte jätteförvånad, det ska ju tillstås men ändå liksom lite fascinerad. Det löser sig. Det är valborg idag minsann men det betyder ju ingenting här och ingenting för mig hemma heller egentligen. Mer än att morgondagen är en fin dag. Jag minns när jag var i Laos på första maj för några år sen, det var mycket, mycket märkligt - precis som det är att vara här. Framöver behöver jag vara hemma den här dagen eller ja, försöka i alla fall. Första maj, en finfin dag, hoppas det blir bra allting som ska hända sig. Och på sätt och vis, fy vad jag är ung när man tänker på det, när man tänker på hur många första maj jag har firat alltså. However.

Jag pratade med min C häromdagen om det här med kontexter och så och jag älskar kontexter, jag tycker de är mycket viktiga. Och jag tror att jag kanske på sätt och vis är i fel? Kan det vara så tros? Fast det kanske är att framhäva sig själv på ett mycket osympatiskt vis, att hävda det? Jag vet inte, jag trivs bara bättre när man kan föra (här vill jag använda ordet lågmälda, det är mitt favoritord men det passar inte här, fan) intellektuellt stimulerande samtal och ha utbyte av det och där det betyder någonting att man är någorlunda uppdaterad på världsläget och att ja, man inte pratar surf hela tiden. Lef högg direkt och bara, mäh om alla varit till exempel räknenissar hade du lipat för det, va va va? Och så hade det ju varit, givetvis. Bara det att jag känner att enough is enough. Kanske ska jag bli utnämnd till årets pretto nu, kanske - ingen vet. Plus jag är helt irro på alla som läser men inte kommenterar så det så. I see you fattar ni väl.

Too much love will kill ya just as sure as none at all (ja, sure)

Nu blev det sådär igen, jag kände det på mig. Måstemåstemåstehemnuochgärnaförenstundsen. Och då blir jag helt så där att jag får tunnelseende och inte förmår något annat än just det och då blir ibland människor ledsna och sårade men jag kan liksom inte ta in det då. Nu kan jag och nu skäms jag och ångrar mig lite samtidigt som jag vet att jag inte har något verkligt val när det blir sådär. Det är en mittemellantid nu känns det som, det är en månad kvar och jag är som nämnt trött hela tiden och vet ingenting. Jag vet inte om jag vill åka tillbaka och jag vet inte vad jag ska göra hemma och jag vet inte om det här är jag, jag tror inte det fast spelar det någon roll? Jag vet bara att jag är så less på att vara stark, jag är så trött på att kämpa och stånga mig blodig för allting. Jag behöver vila och vara trygg. Jag vill bli struken lite fint och vänligt över håret av någon som stannar kvar en stund och som är nykter helst. Om det ska vara såhär mer så vill jag inte vara med (haha) och så kommer det bli så att jag snart börjar undra om jag inte är loveable för fem jävla öre? Bästa C säger att jag inte är svår att tycka om men jag vet inte, jag tror kanske hon kan ha lite lite fel för jag har inte varit mitt mest tillmötesgående jag på ett tag, jag har ingen lust helt enkelt vilket ju låter konstigt eftersom jag gnäller. Men lägg av, precis som att man kan koppla bort det faktum att jag ska hem och allvar, man är ju sinnessjuk om man fäster sig vid massa människor som man måste åka ifrån - det fattar ju jag också. Jag har funtat på det som St sa om att det är bättre att avstå. Jag tänker att gör man så, avstår, så mår man ju mediumdåligt under en faktiskt rätt lång tid för det är sjukt enerverande (tror jag, I wouldn´t know). Men om man däremot är sådär kortsiktig och tänker som jag gjorde att den dagen den sorgen så blir det eufori och fint ett litet tag och sen rakt ner i avgrunden ett tag som ingen vet hur länge det varar, taget. Och kanske är det värre? Kanske kan allt prat om att friskt vågat och allt det där bara dra så långt bort att det hamnar i Northern Territory? Jag tyckte inte det såklart, jag tänkte som jag brukar göra att jaja, det löser sig och det får jag väl ta tag i då, no worries. Jag börjar tro att det kanske inte var en björntjänst ändå. Men for the record, SÅ illa är/var det inte. Det var bara lite sådär ni vet, lite.