Saknad/arghet och scones

Det är så sinnessjukt av mig att sakna honom så mycket att jag blir arg. Det är inte ens så speciellt många dagar kvar tills vi ses men ändå, den här Helsingborgssommargrejen vi hade är ju över nu och det känns tråkigt. Det händer mig rätt ofta det där, att när jag saknar och längtar så blir det liksom tvärtom inuti och jag blir arg och obstinat. Jag blev sån i Australien och jag blev sån mot pap när jag skulle från Australien och då pratade vi om det och så sa han, var försiktig med det för det är inte bra och du vill inte bli som. Så sa han och det räckte för jag fattade och han har rätt och jag ska tänka på det. Men nu så saknar jag att inte ha H runtikring, det är så löjligt men det betyder så mycket för mig att han finns i närheten liksom. Och nu gör han inte det och det är synd och lite sorgligt. Fast å andra sidan, om jag åker dit i helgen så kommer det bli långpromenader, kanske snabb tur till Öland, bara han och jag (inga föräldrar, ingenting tackfördet), många skratt, såhär plingplongmusik i bakgrunden när vi lagar mat ihop och dricker shirazvin och inte tittar på tv utan liksom pratar med varandra om saker som betyder något. Sen blir det morgon och då blir det baljor med kaffe och brunch och morgontidningsdelsbråk och scones och en till lång promenad och hålla handen. Helgen får snabba sig hit, det får den ju fatta.