Längt och inte räcka till

Jag är så ledsen så ledsen och jag vet inte ens varför. Eller jo, det vet jag nog. Jag är trött hela tiden och äter medicin och saknar min familj väldigt mycket och är trött på konflikter och att slå knut på mig själv. Jag tyckte att jag var skyldig mig själv att försöka sluta med det där och göra lite mer vad jag själv vill och känner att jag behöver, kanske sätta lite av mina behov främst och jag gjorde det faktiskt en gång, kanske till och mer ett par gånger - och så blev allt fel och dåligt. Så tji fick jag. Och just nu orkar jag inte finnas till ens för mina vänner känns det som och det är så sorgligt och ovärdigt. Det är fint att bli vuxen och vara med om saker där erfarenheterna från de händelserna sedan kan hjälpa någon i ens närhet, för att man vet hur det känns, hur det blir och hur man kan förhålla sig till det. Det är fint och det ska man använda för att hjälpa varandra och för att liksom bära om man inte riktigt orkar gå. Men så räcker jag inte till just nu. Jag skäms så hjärtligt över det och det gör mig ledsen att jag inte räcker till. Och jag är så livrädd att jag ska flyttas bakåt i tiden en sisådär två år och det vill jag inte. Jag vill inte och inuti nu ser jag en bild där jag slåss och kämpar av helvete.