Too much love will kill ya just as sure as none at all (ja, sure)

Nu blev det sådär igen, jag kände det på mig. Måstemåstemåstehemnuochgärnaförenstundsen. Och då blir jag helt så där att jag får tunnelseende och inte förmår något annat än just det och då blir ibland människor ledsna och sårade men jag kan liksom inte ta in det då. Nu kan jag och nu skäms jag och ångrar mig lite samtidigt som jag vet att jag inte har något verkligt val när det blir sådär. Det är en mittemellantid nu känns det som, det är en månad kvar och jag är som nämnt trött hela tiden och vet ingenting. Jag vet inte om jag vill åka tillbaka och jag vet inte vad jag ska göra hemma och jag vet inte om det här är jag, jag tror inte det fast spelar det någon roll? Jag vet bara att jag är så less på att vara stark, jag är så trött på att kämpa och stånga mig blodig för allting. Jag behöver vila och vara trygg. Jag vill bli struken lite fint och vänligt över håret av någon som stannar kvar en stund och som är nykter helst. Om det ska vara såhär mer så vill jag inte vara med (haha) och så kommer det bli så att jag snart börjar undra om jag inte är loveable för fem jävla öre? Bästa C säger att jag inte är svår att tycka om men jag vet inte, jag tror kanske hon kan ha lite lite fel för jag har inte varit mitt mest tillmötesgående jag på ett tag, jag har ingen lust helt enkelt vilket ju låter konstigt eftersom jag gnäller. Men lägg av, precis som att man kan koppla bort det faktum att jag ska hem och allvar, man är ju sinnessjuk om man fäster sig vid massa människor som man måste åka ifrån - det fattar ju jag också. Jag har funtat på det som St sa om att det är bättre att avstå. Jag tänker att gör man så, avstår, så mår man ju mediumdåligt under en faktiskt rätt lång tid för det är sjukt enerverande (tror jag, I wouldn´t know). Men om man däremot är sådär kortsiktig och tänker som jag gjorde att den dagen den sorgen så blir det eufori och fint ett litet tag och sen rakt ner i avgrunden ett tag som ingen vet hur länge det varar, taget. Och kanske är det värre? Kanske kan allt prat om att friskt vågat och allt det där bara dra så långt bort att det hamnar i Northern Territory? Jag tyckte inte det såklart, jag tänkte som jag brukar göra att jaja, det löser sig och det får jag väl ta tag i då, no worries. Jag börjar tro att det kanske inte var en björntjänst ändå. Men for the record, SÅ illa är/var det inte. Det var bara lite sådär ni vet, lite.