All good things osv

Äsch jag vet inte. Det är så mycket bara, det är massor, heaps, hela tiden. Jag är så dålig på avsked och det är en klyscha men jag kan inte och vill inte. Jag vill inte vara med nåt mer som vi brukar säga. Först tänkte jag att jag med mitt störda anknytningsmönster egentligen borde gilla det här, att saker och ting som händer här på en månad tar 10 år hemma, det är snabba ryck och nya människor och sen hej då och så nya och upp och ner och berg och dalbana men samtidigt så blir man väldigt trött av det, alldeles dränerad liksom på allt vad energi och ork heter. Så jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det just nu, jag är trött bara. Jag vill hem till mina människor, till de jag känner och älskar och som känner mig. Samtidigt lider jag ju såklart av kraftig separationsångest som vanligt så det kommer nog bli lite jobbigt. Ameh vem lurar jag, det kommer bli hemskt men det är ok för det går över och det är inget farligt och det ligger kvar och blabla. Jag är trött nu bara, väldigt trött. Och jag tror att jag kan ha gått mistom något potentiellt bra och det gnager ju en del om man säger så. Eller så tänker jag så bara för att jag inte vet och inte kommer att få veta, mycket typiskt mig. Fast det stör mig att jag inte får veta det heller, om det mest kretsar kring att jag inte får veta eller om det är på riktigt. Det kändes inte som en sådan triumf som det brukar och det kändes rätt bra och inte bara som ett sinnessjukt spel som man ska vinna och om det känns så, ja då vet man att man faktiskt får se till att vara på sin vakt. Jag vill egentligen inte skriva om det för det känns lite som att skriver jag om det så solkar jag ner det och det vill jag inte. Om inte korthusliknelsen hade varit så satans töntig så hade jag dragit upp den men det ska jag inte göra, jag hejdar mig medans tid är. Mycket olikt mig.