Utan det här

(Först stod det "Uran det här" som rubrik, det var inte meningen). Det jag tänkte skriva om var ju hur det är. Eller alltså, hur det känns och hur jag vill. Jag är en sån här person som är besatt av att ha det neat och rakt och organiserat omkring mig och då menar jag inte bara i mitt hem utan verkligen verkligen överallt. Alla som någon gång ätit på mickedonken (det är inte så jävla många för där äter jag mycket, mycket sällan?) vet att jag måste ställa allt rakt på brickan och liksom se till att brickunderlägget är i ordning och en gång när jag var på middag hos min fina vän Renée så frågade hennes pappa fascinerat hur jag beter mig när jag äter kräftor. Han hade länge iakttagit mina små konster på tallriken och konstaterat att det rimligen bör vara omöjligt för en sådan som mig att närvara vid kräftskivor (i princip har han rätt men det handlar inte så mycket om hur man organiserar sin tallrik). Men, det är faktiskt viktigt att man inte blandar till exempel sallad med potatisgratäng eller så. Det ska helst inte vidröra varandra, kyckling och kanske bulgur. Var sak på sin plats. En "vän" till mig tog en gång ett kort på mitt linneskåp, så fascinerad blev han av den tvångsmässiga ordningen där inne (mycket underhållande, tyckte jag). Och för att man till fullo ska greppa vidden av detta så kan jag berätta att jag tycker det här är ok och fint men lite stökigt faktiskt, tror det är stimmet med färgerna eller att de ligger på olika håll. Men det är absolut fint. Jag är alltså med andra ord en person som absolut kan börja gråta av att vinterkläderna inte är ordentligt sorterade. Inget konstigt alls. Inga konstigheter. Och det nästan värsta med allt är att det känns så bra när det är sådär, rakt och liksom ordentligt. Det har hänt flera flera gånger att jag har försökt stå emot och bara nej, vi ska inte organisera ovanskåpen i köket kl sent, inte inte inte. Sen har jag ändå tänkt att det liksom bara är en tidsfråga om hur länge jag kan stå emot, inte huruvida jag ska avstå eller inte. Så jag brukade göra det och oboy vad det känns bra efteråt, förutom den här känslan att det är ett mycket avvikande beteende då. Poängen är i alla fall att det är mycket, mycket svårt för en sådan som mig att vistas i miljöer som är direkt smutsiga. Jag mår nästan fysiskt dåligt av att spendera tid i ett hus där det finns fläckar på heltäckningsmattan, krossat glas på altanen, en upphittad soffa som forslats till verandan och stått ute i några månader och följaktligen luktar lite, ja vad ska man säga, luktar soffa som stått ute i vått och torrt helt enkelt. Jag har väldigt svårt för den här laissez faire grejen (ja den politiken också för all del men nu pratar jag om mentalitet). Jag blir på allvar nedstämd av det här. Jag undrar vad det beror på egentligen att jag är så vansinnigt beroende av ordning och reda? Det har jämt varit så, ända sen jag var liten - jag minns att jag en gång när jag gjorde en önskelista inför min födelsedag organiserade orden efter antalet bokstäver så att listan skulle bli snygg där den hängde på kylskåpet. Vi behöver inte spekulera i graden av sorglighet i det här, tycker jag.