Hämnden ÄR ljuv, lägg av nu

Jag vet inte vad det är frågan om men allt känns helt avigt. Som att vakna alldeles för tidigt och äta godis för att sen somna med lampan tänd och vakna några timmar senare med en alldeles bestämd känsla att den här blir nog inte en så där väldigt speciellt bra dag. Men allt kan ju inte vara roligt såatteh. Jag gör som vanligt, jag diskar, dammsuger, tvättar och snyggar till - det gör i princip alltid susen. Och så åker jag till jobbet och i eftermiddag är husetförmigsjälvsessionen slut och det känns ok på gränsen till rätt skönt faktiskt. Jag har förresten en sak jag undrar, varför är folk jämt så avigt inställda till hämnd? Varför är det jämt såhär att alla bara jamen andra kinden och var den större (inte jävla bokstavligen) människan och blablabla. Varför. Det? Jag vill inte alls vara storsint och ignorera alla motiv utom de ytterst nobla. Folk som inte tycker om hämnd är faktiskt hycklare (men jag ÄR emot dödsstraff, därom föreligger inga tvivel).

Fast igår när jag tittade på DH och lipade när Bree var så underbar med bebisen som inte är hennes faktiskt utan hennes dotter så började jag tänka i termer av att det kanske är så att en ny fas vankas. Någon slags sorgefas, för så känns det faktiskt. Det känns som att det för första gången på länge är kristallklart och att alla kort ligger på bordet och att jag, ja jag har accepterat och nu måste jag få sörja lite. Det finns inte så mycket glödgat raseri som innan, det finns bara en liten obehaglig känsla som snart ska väck.