Enough is enough

Knappt sju veckor kvar i Australien. Jag kan inte förstå att det redan har gått fyra månader. Det känns lite som ett töcken när jag tänker tillbaka på det, den absolut första tiden i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur jag stod ut men jag hade ju inte direkt något val och nu så här i efterhand så kanske det var bra ändå, att jag gick igenom det och såg det för vad det är. Nu vet jag och nu vet jag nästan hur jag ska förhålla mig till det också. Fast det är ju inte roligt men allt ska ju inte vara roligt heller. Samtidigt kan jag inte säga att jag ångrar mig för det gör jag inte, det tror jag åtminstone inte att jag gör. Jag vet och förstår att det här var bra för mig, att lämna Sverige ett tag och en del saker där som är halvbra för mig. Allt kom ikapp (se mycket panikslagna inlägg från februari) mig och jag fick ta i det och det var kanske bra. Fortfarande är jag genuint förvånad och lite fascinerad över att jag själv var så bombsäker på att jag hade allt under kontroll. Och att alla gick på det, det är skickligt på ett väldigt sorgligt sätt. Fast jag kan ju inte gärna ha några synpunkter på det.

Jag är ledsen också - för att min bästvän tvingades springa ända hem i lördags natt bara för att någon man tror att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Det är tråkigt att man inte kan gå hem från krogen utan att det ska behövas springa gatlopp. Det här patriarkatet vi har going känns verkligen bra alltså. Jag är så less på det och jag är så förbannad på det! Och jag är så trött på allt jävla liptalk från alla män som bara jajamensjälvklartärjagfeminist, menalltsåhurmenardunuegentligenvadåunderorningnifårvälvässaarmbågarna? Och alltsåvadålitefårmanvälskyllasigsjälvommanärfullochså? Och jagförstårinte,menarduattkvinnorharensexualitet? Äh, det här är ju ett gammalt ämne i den här bloggen men det blev ju aktuellt ju igen och det kan verkligen få mig att bli vansinnig. Det var ju inte det här jag skulle skriva om, egentligen.