Vad klarai tycker om barn

Såhär tycker jag om barn efter att ha jobbat en hel sommar på ställe med mycket barn; barn är fel fel fel. Eller vänta nu, det är väldigt O-pk att skriva om baaaaaarnen, det är naturligtvis föräldrarna som är att blama. Låt mig alltså därför omformulera mig, såhär tycker jag om föräldrar efter att ha jobbat en hel sommar på ett ställe med många sådana: fel fel fel. Lär gärna era barn såhär; man säger tack, man svarar när vuxna pratar med en, man tar till sig det de vuxna säger, man skriker inte, man väntar på sin tur, man pratar istället för skriker, man kan inte äta godis varje dag och inte glass och inte kärleksmums heller och det är definitivt inget att lipa för, man kan inte få sin vilja igenom hela tiden och det är absolut ingenting att gå bärsärk för och man får inte bestämma allt själv och man får inte diktera villkoren för vuxna människor. Drömbarnen som varit här har; inte pillat, inte gormat, inte tjatat och när de frågade sin mamma fall de kunde få varsin Mer så hörde jag på dem att de inte själva trodde på det men att de liksom var tvungna att fråga för att behålla sin värdighet. Mamman tittade på dem och upplös om att är man törstig så finns det vatten i kranen och Mer får man på a utflykter och b lördagar. End of discussion. Jag kommer bli en nazimamma men det har jag inga problem med. Det konstiga är snarare att det faktum att mina ungar (min unge, singular förfan, om ens det) kommer bli en liten skalman ses som nazifasoner. Vad är det som händer? Fri uppfostran? I dont think so. Det enda exempel på fri uppfostran jag har sett renderade i att M hela tiden spottade på oss och vägrade leka tre och konstant vrålade och skrek åt alla vuxna, liksom kategoriskt. Va trevligt. Till saken får jag nog i och för sig säga att Ms mamma OCH pappa var psykologer, det kan ju ha bidragit till att hon blev lite socialt missanpassad och avvikande. Men ändå.

Och det värsta, det absolut värsta är när alla föräldrar tror och förutsätter att man älskar deras ungar. Låt mig göra detta mycket klart, jag tycker inte om random ungar. Jag gillar de jag känner och ibland faktiskt inte ens dem när de jävlas. När mammor till skrikande ungar tittar på en i liksom samförstånd, ler lite och tror att man förstååååår och har överseende då vill jag säga såhär, nej jag vill nog till och med bokstavera det, NEJ. Jag har inte förståelse, jag blir arg när smutsiga ungar stör mitt besök på museum eller när de skvätter mat när jag är på restaurang eller när de sjunger julsånger på tåget. Alla. Gillar. Inte. Era. Barn. Jag vet inte varför det är så svårt att fatta? Ibland händer det till och med att mammor liksom blir så vanda vid sina ungars bajslukt att de inte känner det ergo inte byter blöja. Jag uppbådar min sista diplomati för att kunna anta att det är som de inte känner lukten, jag vägrar acceptera att möjligheten att de struntar i det finns, då är de ju mer debila än jag kunnat föreställa mig. Det är ju helt rubbat, jag vill aldrig ha barn. Aldrig säger jag. Och mammor, snälla sluta tro att era barn är guds gåva till mänskligheten. Jag vet att det är starka känslor blabla och modersinstinkter och allt möjligt men jag känner inte den, jag vill inte bli störd av er och era ungar. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att betala en extra tusenlapp för att få garantier om att det inte finns ungar på flygplanet som ska ta mig till semesterorten och inte heller några på hotellet, vafan är det att bli så upprörd över? Jag säger tack snälla Fritidsresor för att ni vågade, amen.