Fånga dagen - mäh, jag är ironisk såklart

Igår på bussen från Göteborg (jag trodde aldrig jag skulle skriva de orden!) så satte det sig såklart en liten snärta sig bredvid. Hon hade långt sådär gulblont hår och sån där luvtröja som det stod nån seglarklubbs bokstäver på säkert och så hade hon sånt där vitt på nageltipparna och var i gymnasieåldern. Redan här var jag lite irriterad särskilt eftersom hon satte sig bredvid mig när det fanns andra lediga platser, alltså tvåsitsplatser! Jag hoppas att hon inte såg dem, ingen rimlig människa väljer att sitta bredvid någon om man inte måste. Man kan ju föfan råka snudda vid varann och bara tanken på det ger mig faktiskt rysningar. I alla fall. Sen förstår ni började hon läsa någon liten söt bok som hon säkert fått av en tjejkompis som kallar henne gumman och sötnos och delar mascara med henne. En liten bok med sån där groda utanpå och så är det massa "klokskaper" i hela boken. Vänster sida, naturbild, gärna vattenfall eller dimmig morgon - höger sida, visdomsord. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Att förlåta är nyckeln till lycka. Man kan aldrig få för många vänner. Ni fattar. Såna böcker ger mig ångest och människor som läser (kan man ens kalla det läsa) ger mig ångest. Det finns inga små meningar som löser allt och det finns inte underfundigheter som man måste komma ihåg. Såhär tycker jag, alla som har ett motto kan dra åt helvete och allra särskilt de vars motto är Carpe Diem. Jag ryser lite nu.