Fessa up

Helt i enlighet med att jag nu tjurar och vägrar göra några som helst ansträngningar så har jag väldigt tråkigt. Jag tror jag kör ner till stranden och sätter mig och läser och dricker kaffe. Och jag tänker inte höra av mig till en levandes själ, jag tänkte skriva att jag lämnar telefonen hemma men man behöver ju inte bli extrem. Det häftiga är att det inte känns så katastrofalt att jag är ensam, jag vill faktiskt vara lite ensam just nu och jag tycker det är rätt så skönt, plus, jag har ju faktiskt valt det. Jag behöver förebreda mig för att åka hem och jag behöver tänka på hur massa saker ska bli och hur man borde förhålla sig till en mängd saker. Jag är nervös såklart och har blandade känslor, jag känner mig sjukt stressad över det hela och måste försöka att rationalisera. Äsch, det blir ju bra såklart. Jag ska få träffa människor jag älskar och känner mig halv utan och det är ju egentligen det enda som betyder något. Jag är bara så rädd att gamla och oläkta sår ska rivas upp och är det något som jag avskyr så är det när sår som bara har en tunn tunn sårskorpa obarmhärtigt exponeras igen, det gör så ont så ont och jag tror inte jag är rustad för det riktigt och jag vill inte behöva hantera det. Igen, ska väl tilläggas. Och så undrar jag om jag förändrats mycket och om det i så fall är till en bättre eller sämre människa och har mina människor hemma förändrats? I viss mån kan jag, även att jag kanske inte ser riktigt klart, ju inse att det här har varit bra på många sätt men jag vet också, och det här är viktigt, att när jag åkte så tänkte jag bara på just det, att åka. Jag ägnade inte en tanke åt hur det skulle bli sen, i maj. Men det löser sig för det gör det jämt och jag har redan dubbelbokat mig när jag kommer hem med en gång, vabra och vaskönt att det är som vanligt i alla fall, att jag är fullständigt oförmögen att tacka nej till saker. Vabra.