Kola

Jag äter kolabönor, helt frivilligt. Märkligt kan tyckas med tanke på de bedrövliga mängder vi åt i somras, jag och min vän C. För jag tänker på henne såklart när jag äter kolabönor för hon brukade äta det till lunch ibland. Det och köttfärssås på tub, konstigt nog. I alla fall, en grej som jag och C formulerade för länge sen var ett svar på hur man ska bemöta ledsna människor eller gnälliga människor. Man ska inte ifrågasätta varför de är ledsna och ge sig in och bedöma om de har "rätt" att vara det. Man måste förhålla sig till att personen i fråga faktiskt är ledsen eller vad det nu är. Och om man gnäller och säger, det var ju väldigt obehagligt att vara såhär täppt i näsan, ja då vill man helst inte få förklarat för sig att det finns nässpray i tusen olika sorter på Apoteket. Man vet det. Man har nässpray. Man vill bara gnälla. Om man har nån annan åkomma gäller samma såklart med det tillägget att man inte ska ge tips. Till exempel, usch va dumt det känns i kroppen, jag tror jag ska bli förkyld (INTE förskyld). Då vill man inte ha tips om nåns mormors kur med kokt vitlök (jag skrev först viktlök) som man ska andas in ångorna av och sen omedelbart gnugga sig själv under hakan. Alltså, allvarligt talat, inga tips tack ska ni ha. Bara medlidande och försäkringar om att det ordnar sig, tack igen.