Bang bang

En sak som jag har funderat lite på är huruvida jag någonsin igen kommer känna så starkt och mycket för någon att jag vill spendera varje vaken minut (nåja) och sådär med personen ifråga. Känna så mycket att man gärna vill vakna med personen ifråga varje morgon och dela allt, allt, allt. Jag har glömt hur det känns, jag har helt glömt den här känslan av att om jag inte får stanna här, nära den här personen jämt och helst igår också så går jag sönder. Jag vet inte om jag någonsin kommer känna så för någon igen. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill. Men så tänker jag att det kanske känns så just nu och jag är young and free och allt sånt där. Och att i sinom tid och när man träffar Honom och är redo och all sån klokskap. Jag bara säger att som det känns nu så är allt sådant mig mycket, mycket främmande. Men detta får nog räknas som en ytterlighet just nu. Jag vet en person, känner är nog fel ord, men vet som givit den här ytterligheten en helt ny dimension, så långt vill jag inte riktigt gå. ATt vara helt oförmögen att bli involverad i ett riktigt, vuxet förhållande och vara notoriskt otrogen och, kan man gissa sig till, får allvarliga kvävningskänslor av att en annan människa älskar och allt som det innebär. Det verkar ärligt talat inte heller så roligt, förstås. Men summan av kardemumman är att jag är aningen skeptisk till om jag någonsin kommer vilja vara sådär hundraprocentig igen.